Publicerat 2017-06-07 08:00

Färre poliser längre från medborgarna

Så var den senaste polisreformen verkligen inte tänkt. Löftena haglade om en mer närvarande polis samtidigt som det lokala demokratiska inflytandet över polisen avskaffades. Här skulle det bli centralstyrt, men med medborgarinflytande genom medborgarlöften. Blåljus, liksom Polisprofessor Bo Wennström har skrivit om detta otaliga gånger.

Problemet för alla vackra orden är att de krachar mot en realitet. Den realiteten stavas polisbrist. Det går åt massor av poliser till att förstärka SÄPO (helt nödvändigt), att utreda grova brott, att spana mot grov organiserad brottslighet. Men poliserna har inte blivit fler. Det har bland annat inneburit att de vardagsbrott som allmänheten och företagare oftast drabbas av prioriteras ned. Men allra värst är det sannolikt på ordningsavdelningarna, den så kallade ingripandeverksamheten har ännu en gång bantats på ett sätt som gör att det fåtal poliser som jobbar där får en ännu mer ansträngd situation.

Detta låter som en dystopi. Är det bara polisfacket som än en gång målar fan på väggen och förtalar en välfungerande polisverksamhet?

SvD har tagit fram aktuella siffror, och där finns fakta svart på vitt. I artikeln ställs politikernas påstående att vi aldrig varit så många poliser som nu mot verkligheten. (påståendet har i och för sig modifierats till polisanställda på senare tid)

I tidningen ställs påståendet att det har vänt nu för svensk polis, mot verkligheten. Det talas om fler poliser, men det är en check ställd på framtiden. Tidningen skriver:

"Men hos poliserna har det vänt nedåt. Totalt i hela landet finns det i dag i Sverige 6 485 uniformerade poliser, ingripandepoliser, som ska åka på 112-larm. Det är 401 färre än den 1 januari 2015 då omorganisationen trädde i kraft. En minskning med 6 procent.

 

Under samma period har befolkningen i Sverige ökat med 120 000 personer till fler än 10 miljoner, enligt SCB:s officiella befolkningsstatistik.

Färre poliser ska alltså ta hand om fler i Sverige."

Tidningen har även begärt ut siffror som visar att bara under 2017 har inte mindre än 278 poliser i Sverige lämnat "gatan" och sökt nytt jobb inom eller utom polisen. Det är så klart kännbart på landsorten eller i städer, där polisbristen var akut redan tidigare. Och det känns inte som en vändning.

Och ingenstans har det slagit så hårt som i Stockholm. Därifrån har hälften av alla poliserna som lämnat IG i landet försvunnit. Inte mindre än 152 poliser eller tio procent av alla ingripande-poliserna har lämnat. Under ett halvt år.

Nu kan det i och för sig vara så, att en del av dessa poliser jobbar lokat i de allra mest utsatta områdena, som i Södra Järva eller Botkyrka. Men som Blåljus brukar säga: Poliserna måste tas någonstans ifrån.

Pia Sjunnegård Dahlbom, biträdande regionpolischef i Stockholm kommenterar utvecklingen. Hon konstaterar att situationen är allvarlig. Vi behöver varenda polis vi kan få och vi vill verkligen ha kvar dem hos oss, säger hon till tidningen. Hon analyserar orsakerna, och påpekar att omorganisationen är en anledning till att många lämnar. En annan är löneläget, där de nya och unga poliserna upplever att de har en låg ingångslön.

Blåljus gläds åt att det finns en klarsyn hos polisledningen i Stockholm. Den låga ingångslönen, som är lika i hela Sverige, slår särskilt hårt här med hänsyn taget till bostadspriserna. En polis kommenterar artikeln på Twitter med orden: "1998 var 57% av poliserna i Stockholm City i yttre uniformerad tjänst. Idag är den siffran ca 25%."

Hur polisbristen slår mot medborgarna beskrivs öppenhjärtigt av pressade chefer inom polisen i denna artikel.

Tommy Hansson