Publicerat 2017-04-07 13:50

Ett långfinger mot samhället när mordförsök läggs i balans

Blåljus har faktiskt missat en av de mest exakta beskrivningar av hur polisarbete går till i tider av resursbrist. Det ställer extrema krav på poliserna att åstadkomma trygghet i en ny tid som vi nu har att hantera. Beskrivningen kommer från Polismyndighetens tidning, Svensk Polis, där en reporter och fotograf hamnade mitt i en skjutning i Sveriges tredje stad, Malmö.

Svensk Polis reporter, Åsa Erlandsson satt i baksätet på en polisbil när det plötsligt blev allvar. Hon hann bara uppfatta brottsstycken av radioanropet som larmade ut en ny skjutning, mitt på blanka eftermiddagen. Den skjutne, som fått flera kulor i benen, ville inte tala med polis, och knappt ta emot vård. Han gav snarast fingret åt alla som ville hjälpa honom.

Svensk Polis beskriver vad som händer:

"Först tror vi att han är död. Den skjutne mannen ligger på golvet med båda armarna utkastade åt sidorna och är så blek att ansiktet ser sminkat ut.

Men så skriker han:
– Jag fryser ihjäl! Jag känner hur livet rinner ur mig!

Polisen Emil och hans kollega Patrik springer fram, ställer sig på knä på varsin sida om honom och försöker snabbt få en överblick över skadorna. Vi är första patrull på plats, så prio ett är att rädda liv.

– Var är du skjuten?
– Var har du ont?
– Är det på flera ställen?

Men mannen vägrar svara och öser ur sig förolämplingar istället, så poliserna får själva känna igenom kroppen och stoppa blödningarna. I höger ben har han två skotthål, i vänster ett. Emil och Patrik sätter en tourniquet, avsnörande förband, på varje ben och en dauerbinda, kraftigt bandage, på ett av benen."

 

Samme skjutne målsägare, som poliserna gjort vad de kunde för att rädda, säger senare på sjukhuset: ”Ni sköter inte ert jobb. Polisen har förlorat sin stad. Det skjuts ju hela tiden!”

 

I Malmö finns det enligt reportaget polisaspiranter som har åkt på fler skjutningar än på snatterier... Blåljus kan inte låta bli att fundera över om det är dessa poliser som Kristdemokraterna vill korta av utbildningen för?

 

Så fortsätter reportaget direkt från verkligheten, men slutar inte där. Journalisterna från Svensk Polis noterar hur media får sina uppgifter. En av dem som kommenterar det grova brottet är Niklas Orrenius som skriver: ”Det blir så tydligt att skottlossningarna på ett otäckt sätt har blivit en del av vardagen här i Malmö. Det här dådet skedde mitt på dagen, nära skolor, utanför ett gatukök som är känt för sin trevliga stämning och för att innehavaren bakar sina egna färska bröd till falafeln och kebaben. Känslan hos många Malmöbor är mer: Fan. Igen.”

 

Därefter börjar ett ojämt pusslande med alldeles för många grova brott och alldeles för få poliser. Detaljerna som beskrivs i Svensk Polis är lika upprörande som sanna. Liksom det aningen snopna slutet. Reportaget började som en bättre film med Clint Eastwood. Men slutet är så sorgligt annorlunda. Mordförsöket inträffade måndag eftermiddag. På fredag samma vecka efter en mängd arbete är situationen enligt Svensk Polis:

 

Spaningsledarmöte. Statusen i de olika mordutredningarna gås igenom, liksom allas behov. ”Jag behöver minst två utredare till det här”. Dom finns inte. För utredningsledaren återstår nu bara att skriva ett direktiv, en lista över vad som behöver göras i mordförsöket ”Heleneholm”, och sedan lägga in akten i den så kallades balansen. Ett vitt plåtskåp.

– Där får det ligga tills det kommer en utredare.

Utredningsledaren har en del annat att säga: På hans önskelista står högre löner så att poliser, särskilt utredare som det är skriande brist på, inte går till andra arbetsgivare. En uppvärdering av yrkets status. Bättre arbetsvillkor.

 

Men politikerna talar mest om synliga poliser i särskilt utsatta områden. Det är inte särskilt mycket pang för pengarna, noterar en polischef.

 

Blåljus gläds och förskräcks åt ett av de mest realistiska polisreportage som vi sett. Någonsin. Det slår allt som SVT eller deckarförfattare åstadkommit. Sannolikt beror det på att verkligheten kommit ikapp och kört förbi, utan att någon noterat det. Detta reportage i Svensk Polis bör alla poliser, polisdebattörer och politiker läsa. Då kanske de kan se polisens probem som de är.

 

Det skulle räcka långt.

 

Tommy Hansson