En hyllning till samhällets stöttepelare

Författaren, journalisten och stridbare debattören Dag Öhrlund, har skrivit en text på sin blogg, som han  har haft vänligheten att låta Blåljus publicera i sin helhet.

"Under den senaste veckan har jag fått förmånen att göra något som känns bra. Jag har delat ut nästan 800 av mina böcker som julklappar till poliser, brandmän, ambulanspersonal, väktare och människor som sliter inom olika områden av vården, samt grabbarna som hämtar mina sopor.

Alla har de en hel del gemensamt:

De är samhällets stöttepelare men till vardags tänker vi inte på och uppskattar det. Utan dem skulle vi leva i skräck, smärta och skit. Vi tänker bara på dem när vi behöver dem. De sliter ut sig med långa, arbetsamma pass, tunga lyft och vidriga arbetsställningar. De möts ofta av aggressivitet och hot när de försöker hjälpa. En del av dem får urin på uniformen, stenar i huvudet eller på bilen. Några utsätts för regelrätta dödshot och många skadas på olika sätt i tjänsten.

De berättar historier från det dagliga arbetslivet, historier jag tror på men inte vill höra. Historier om hur de pressas allt hårdare varje dag. Om hur kolleger inte orkar längre, bryter ihop och slutar. Historier om chefer – som inte har någon bakgrund i jobbet – som inte förstår förhållandena och inte heller försöker visar förståelse utan piskar på för att uppnå resultat som ser bra ut i en rapport.

Som tack har de låga löner och inte längre någon status.

Det är, från början till slut, en förbannad skandal och jag ser inte ett seriöst politiskt stöd till dem från något av partierna. Lite luftsnack ibland, när det hänt något, men ingen verkstad.

När jag var valp hade människor i uniform en särskild status. Våra föräldrar uppmanade oss att alltid söka upp någon i uniform om det hade hänt något eller vi var rädda. Vi hade stor respekt för poliser, brandmän, ambulanspersonal, läkare och alla andra i vita rockar.

Det var då. Och jag undrar när det gick fel.

Jag har fortfarande samma respekt, om inte större, för de här människorna. Liksom för dem som sällan syns – exempelvis städare och sopgubbar/gummor – men utan vars viktiga arbete vårt samhälle skulle rasa på något dygn.

Så – hur kommer det sig att det blivit mode att hota poliser, bränna deras bilar och locka dem in i farliga situationer? Vem kan komma på idén att kasta sten på dem som försöker släcka en brand i en lägenhet? Vem var idioten som pissade på ambulansmän när de bar ut en man med hjärtinfarkt, på bår?

Vad är det för fel på er?!

Jag läser att de som nu anställs som flaggvakter vid ett trafikarbete i Stockholm har några hundralappar mer i månaden än en nyutexaminerad polis. Jag pratar med en tågförare som säger att bristen på dem är extrem och att startlönerna ligger på 36 000. Det är bra. Tågförare har ett enormt ansvar och ska ha bra betalt. Men också: Jag pratar med en kille som riskerat livet i tio år som polis och inte tjänar 30 000 än. Han som räddar ditt liv när det behövs. Han som tröstar ditt gråtande barn. Hon som bär upp alkisen från snödrivan. Hon som stoppar en pågående misshandel.

Rättvisa? Respekt?

Jag får ganska ofta privata mail och mess från er som bär upp vårt samhälle, ni som sliter för skandalöst låga löner och aldrig kommer att se en bonus utan blir uthängda om ni skulle begå det minsta misstag.

Jag beundrar er. Jag beundrar er för att ni orkar och jag är så tacksam för att ni finns.

Under den senaste veckan är det ni som har visat tacksamhetens vackra ansikte för att jag har överlämnat böcker till er och era kolleger.

Eftersom ni inte får några andra julklappar. Om de någonsin fanns så har de dragits in av besparingsskäl.

Som skattebetalare skäms jag. Det finns inte pengar ens till en 25-kronors julklapp för att visa er någon form av uppskattning. Men det går bra att satsa 20 miljoner kronor på att ge en mördare akademisk utbildning, eget rum, god mat, 15 tv-kanaler, fri vård och tandvård, för att sedan utvisa honom från landet.

Det är ni, samhällets bärare, som har visats tacksamhetens vackra ansikte bara för att jag har skänkt några böcker.

De som borde visa det, varje dag, är vi.

Vi som inte kan vara utan er.

Tack för att ni finns där, dygnet runt.

Trots chefer som inte förstår vad ni är värda."

Dag Öhrlund