Den f d polisen menar att Polismyndigheten och Rikspolischefen borde lägga lika mycket energi på att måna om sina anställda som han lägger på att leta nya polisaspiranter och försvara en ny organisation vars personalpolitik få tror på...
I en annan artikel berättar en tvåbarnsförälder om hur lycklig hon blev när hon kom in på utbildningen till sitt drömyrke, polis. "Med darrande händer öppnade jag kuvertet och tårarna vällde upp när jag såg att jag var antagen! Sedan kom gapskrattet i ren chock när jag såg att placeringen var i Umeå." Helt oflexibelt var det absolut omöjligt för henne att få studera på en av polishögskolorna närmare familjen.
Det hela slutade med att hon sade upp sin plats i Umeå, sannolikt gick den tom, några veckor senare blev en plats i Växjö ledig, men då var det för sent. För denna gång. Nu hoppas hon att hon i framtiden skall kunna studera till polis på distans. Men hon har också fått en bild av Polismyndigheten som arbetsgivare - "Om man vill ha in nya poliser till en redan vacklande, knägående organisation måste man fundera på hur man kan möta de antagnas behov och se till hur placeringarna och chansen att byta ser ut."
Alla är kanske inte lika säkra på sin dröm så att de tar den sortens motgångar utan att reagera mer negativt. En armbåge i ansiktet är inte det bästa sättet att hälsa välkommen, även om Polismyndigheten tycks behandla alla på ungefär samma sätt...