Publicerat 2011-08-18 21:30

”Det känns som om Polisen

i Stockholms län är på väg

in i en allvarlig kris…”

Så skrev Västerortspolisen Martin Marmgren i förra Blåljus där han inledde sitt öppna brev till länspolismästare Carin Götblad. Det är viktiga synpunkter Martin för fram. Hans välformulerade brev är mycket läsvärt men långt. Vi valde att publicera det i två delar varav den första publicerades 110811 på Blåljus. Här kommer nu del två.

Vi vet att man läser Blåljus i Polishuset och hoppas att man där tar möjligheten att svara på det öppna brevet och samtidigt låter poliserna i länet få lite inblick i hur ledningen tänker. Det behövs. Många undrar.

”Jag förstår att allting

handlar om pengar”

Jag förstår att allting handlar om pengar. Sparkrav pressas på uppifrån och ned, och strama budgetar skall hållas så långt det bara är möjligt. Och jag respekterar och delar uppfattningen att polisen inte kan vara ett svart hål där miljonerna bara försvinner. Alla medarbetare, och speciellt då chefer med budgetansvar, måste vara delaktiga i att se till att verksamheten hanteras på ett kostnadseffektivt sätt. Och om man förklarar för medarbetare hur man kan navigera förbi onödiga kostnader som ger ett begränsat mervärde för verksamheten så kommer de att göra sitt bästa för att undvika dessa.

Det gäller oavsett om det till exempel är frågan om att delge misstänkta information om kostnader för blodprov vid rattfylleriärenden så att de kan faktureras i efterhand, att undvika att skicka drogtester till SKL i fall där det ändå bara gäller ringa narkotikabrott genom eget bruk för en etablerad missbrukare eller att vara ännu mer rädd om bilparken för att undvika höjda försäkringspremier.

Tror man att vi myglar?

Det jag dock inte förstår är när sparkraven blir så hårda och onyanserade att de verkar hämmande på hela verksamheten. Jag har varit med om att nekas inköpandet av ett telefon-headset för att ersätta ett trasigt, då den aktuella chefen sa att hon inte kunde godkänna kostnaden (några hundralappar). Sen att det innebär många timmars förlorad arbetseffektivitet då man inte längre simultant kan skriva och hålla telefonförhör, och att lönekostnaderna för den förlorade effektiviteten på nolltid överstiger den efterfrågade investeringen, det tar man inte hänsyn till.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört personer i ledande befattningar prata om hur kostsam och problematisk övertiden är, som om det vore medarbetarnas fel att övertidskontot är dyrt. Vad vill man säga? Att vi skall ducka för omedelbara jobb i skiftesbytestider för att inte riskera att få övertid och bidra till att kostnadsbelägga distriktet? Eller tror man att vi myglar och medvetet fiskar efter övertid som inte är nödvändig?

Anklagelser framförs

Jag har noterat hur pressen på beslutsfattarna att minska avrapporteringsövertiden har lett till att sådana anklagelser framförs, helt ogrundande, mot medarbetare som bara försöker göra ett bra jobb. Det är klart att man skall undvika planerad övertid som går att förebygga (vilket planeringen i Västerort också har blivit väldigt mycket bättre på), men att gå ut och indirekt skuldbelägga medarbetarna för de höga kostnaderna är bara ett av många symptom på att verksamheten så starkt genomsyras av sparkrav att den tappar perspektiv.

Det finns olika sätt att vara ekonomisk, man kan rationellt och tillsammans med medarbetarna hitta kostnader som inte tillför något och skära i dem, eller man kan trycka ned sparkrav och krisstämning uppifrån och försöka skuldbelägga alla så mycket att de inte skall få för sig att klaga över försämringarna. Det förstnämnda är naturligtvis att föredra, men det känns tyvärr som om polisen idag mer jobbar efter den senare modellen.

Har ledningen misslyckats med att förklara?

Vilken är överhuvudtaget meningen med att vara 20 000 poliser om det inte finns pengar över till att finansiera verksamheten, och de nya poliserna svarar i telefon eller sitter i arrester? Styrs verksamheten av medborgarnas behov eller av plakatpolitik?

Hur är det möjligt att polisens ekonomi är i kronisk kris när huvudmannen, staten, är rikare än någonsin? Har ledningen totalt misslyckats med att förklara varför polisen behöver tillräckligt med resurser för att åtminstone inte behöva dra åt ekonomiska svångremmar i panik till höger och vänster och för att ge sina medarbetare skäligt betalt för det arbete de utför?

Framåtandan och nytänkandet

Jag kommer ifrån Göteborgsområdet och trivs väldigt bra på västkusten, men när jag skulle söka aspiranttjänstgöring så valde jag ändå Stockholm i första hand. Anledningen var att jag upplevde att polismyndigheten i Stockholms län, under dess nuvarande ledarskap, var progressiv och modern. Det kändes till exempel som att det fanns en stor medvetenhet kring frågor som mångfald och HBT-rättigheter.

Och framåtandan och nytänkandet verkar finnas kvar vad gäller verksamhetens bredd, jag noterade med stolthet att myndigheten nyligen fick pris för de nya djurskyddspoliserna. Men ett ledarskap som har ambitionen att fortsätta att vara framåtsträvande kan inte helt glömma bort organisationens viktigaste resurs, medarbetarna. Och dessvärre verkar det vara vad som, förvisso delvis förorsakat av en hård press ifrån den nationella ledningen, ändå håller på att ske i Stockholm idag.

En polismyndighet ur takt med

relationerna till medarbetarna

Slutligen så vill jag bara säga att jag är medveten om att den bild av en polismyndighet som har kommit ur takt vad gäller relationen med sina egna medarbetare som jag målar upp i det här brevet är min egen, och dessutom grundad på endast några års erfarenhet. Men även om orden och åsikterna är mina, så är de baserade på att ha tagit del av många olika kollegors tankar och reaktioner angående sin arbetssituation och sina erfarenheter, speciellt med avseende på de försämringar som har skett de senaste åren. Därför hoppas jag att du ändå tar till dig av och reflekterar över det som jag har skrivit.

Med vänliga hälsningar
Martin Marmgren
3OU/F