Det blir aldrig som man tänkt sig!

I våras när personalen så välvilligt satt med i klustergrupper och jobbade fram den nya organisationen på papper så fanns det en vision att det här skulle bli bra. I alla fall från mitt och många av mina kollegors håll! Vi trodde naivt på att vi skulle få vara med och bygga upp den nya organisationen.

Första bakslaget kom halvvägs in i den  processen. Då kom det ett besked ovanifrån om att vi skulle mappa in personalen. Inget arbete var då helt färdigt om hur den nya organisationen skulle se ut. Det var i majmånad och det återstod en månads arbete i gruppen till juni då arbetet skulle presenteras. Men ändå skulle personalen mappas in. Till varje pris! I en organisation som på pappret inte var färdigritad. Någonstans här började jag ana att vi inte skulle få så mycket att säga till om i processen kring omorganisationen. Det här var bara ett sätt att försöka få det att se ut som att man jobbade med att bygga organisationen underifrån.

Lagom till sommarsemestern fick personalen veta vart de skulle bli mappade. Några blev nöjda. Andra inte. Några av de som inte blev nöjda fick flera mil längre resväg till jobbet. Livspusslet blev betydligt mycket svårare att lägga. Många mådde dåligt och var ledsna. Med det beskedet och den dåliga magkänslan gick man hem på sin sommarsemester.

Så lagom tills att alla var tillbaka under tidig höst så började flyttkarusellen. Där personal med kort framförhållning fick veta att de skulle byta arbetsplats få nya kollegor och en ny chef. Den flyttkarusellen som påbörjades då är inte över än och kommer förmodligen inte att vara förens en bit in på nästa år.

Den bild jag har gett er nu är den bild jag har av hur illa omorganisationen är skött. Hur människan, som är den viktigaste resursen polisen har, kommit i kläm. Hur man inte har tagit tillvara på den kompetens som finns i myndigheten. Hur man på ett effektivt sätt tar död på personalens drivkraft och motivation.

Arbetsmiljön för många den här hösten har varit otroligt dålig! Man har upplevt en uppgivenhet att gå till jobbet och göra det man egentligen är bäst på. Att vara polis! På nära håll har jag sett hur kollegor som man aldrig tidigare skulle kunnat tro hade tankar på att sluta inom polisen har gjort slag i saken.

Och visst omorganisation är en tid då det blir förändringar. Men denna tid måste göras så komprimerad som det går, för att människan inte ska hamna i kläm. Det är inte okej att veta att man när som helst kan få byta arbetsplats med kort varsel. Den ovissheten mår ingen människa bra av.

Vi är bra på mycket inom polisen. Men det här med att genomföra en omorganisation har polisen inte varit särskilt duktiga på. Visst att det aldrig blir som man tänkt sig – men kom igen, bättre än såhär hade det kunnat bli!

Therese Löthman