Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2012-02-16 20:00
-Vem fan tog fram de här skydden? Benskydden skaver mot knäna. Överkroppsskyddet trycker ned axlarna varpå ryggen känns som ett hoptryckt dragspel som längtar efter frihet. Runt 25 grader i luften omkring mig vilket borde ge runt 40 grader innanför skydd, uniform och långkalsonger som man givetvis satt på sig. Man vet ju aldrig, man kan hamna utomhus en längre tid. Svettdroppar rinner nedför pannan och in i ögonen vilket gör att dessa svider och begränsar mitt seende. Jag försöker hitta ett lämpligt sätt att stå på. Trappstegen är för korta för att ha båda fötterna på ett steg och för höga för att ha de på två. Äsch, jag står på ett steg. Ingen balans men å andra sidan skonar jag ryggen där jag haft ont i närmare 15 år.
Uppgiften är glasklar. Gruppen som jag tillhör, åtta poliser, skall stå i trappan på kortsidan av läktaren där djurgårdens klack står. Anledningen är lika glasklar. Vi skall hålla utrymningsvägarna fria och förhindra ordningsstörningar.
Jag står och pratar med en yngling, uppskattningsvis 15-16 år ung. En fjunig mustasch syns svagt och hade det inte varit för att vederbörande stinker alkohol och bär jacka av märket Stone Island hade det nästan kunna vara min egen son. Han går nämligen också på idrottsevenemang av denna typ. Dock tillhör han ett annat lag. Ja alltså både när det gäller vilket lag han håller på och vilket lag han hänger med, om ni förstår?
Ynglingen, världsvan som han är, har en del invändningar mot att polisen står på hans läktare. Hans läktare? När blev det hans läktare och hur gör man för att få detta till stånd? Jag konstaterar inför mig själv att det i vart fall aldrig kommer bli min läktare och att i hans tillstånd försöka förklara hur saker och ting egentligen ligger till känns som en övermäktig uppgift.
Stämningen på läktaren är god och läget är, som det heter på polisspråk, grönt. Samtidigt som ett gäng ungdomar skanderar en mycket trallvänlig melodi med texten ”snuten är huligan…våldtar sin morsa…knullar sina barn” fortsätter jag mitt konfliktreducerande samtal med den fjuniga, världsvane och läktarägande ynglingen. Han undrar varför polisen helt slumpmässigt låter folk kissa i burkar. Pedagogisk som jag är förklarar jag att slumpen inte har något alls att göra med huruvida folk får kissa i burkar och att typ nio av tio som för göra detta till slut döms för det brott man döms för när man fått kissa i en burk.
Föga förvånande möts jag av den värsta av alla retorikkonster, den som liksom inte går att försvara sig mot. Nämligen historien om den bekantes bekanta som faktiskt fick kissa i en burk trots att han inte tagit narkotika. För att inte tråka ut mig spär ynglingen på med att han dessutom fick stryk av polisen bakom en buske. Tack för samtalet och välkommen åter!
Dags att göra en ny bedömning av läget på läktaren, fortfarande grönt. Ser en kollega som verkar ha samma typ av samtal som jag precis haft. Detta verkar aningen mer upprört och jag försöker tyda kollegans ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ser lugn ut, betydligt mer lugn än den han samtalar med som viftar med händerna och verkar i det närmaste skrika ut sitt budskap. Konstigt tänker jag, han verkar också äga läktaren.
En ny trallvänlig ramsa: ”alla som inte hoppar är gnagare”. Vadå? Ska jag hoppa? Jag är ju inte gnagare. Men hur skulle se ut om jag, en tjänsteman iklädd uniform, började hoppa. Nä, jag står nog still ändå.
Jaha, det här känns ju hur lugnt som helst, tänker jag för mig själv samtidigt som jag ser att ett 40-tal supportrar omringar kollegan nedanför mig. Vad hände? Var det för att vi inte hoppade kanske? Kollegan, en rätt stadig bit på sisådär 100 pannor, är nu omsluten av ett okänt antal människor som på bråkdelen av en sekund förvandlats från supportrar till huliganer. Likt en marionettdocka förs han fram och tillbaka och upp och ned i takt med massans rörelse. Helt oförmögen att ta sig därifrån.
Gult läge
Nu händer det som alla poliser vet händer när denna typ av situation uppstår. Synfältet förminskas, hörseln försvinner, och de skavande benskydden är ett minne blott. Läge, återigen på polisspråk, gult.
Rött läge
Som på en given signal vänder sig nu den oformliga massan bestående av huliganer mot mig och min grupp. Uppgiften är glasklar. Vi skall bort från deras läktare. Anledningen är lika glasklar. Det är de som äger läktaren. Det borde man ju fattat! Han sa ju det. Läge, på polisspråk, rött.
Jag trycks bakåt, fan också, jag kommer ramla. Jag skulle valt att stå bredbent. Skitit i ryggen. Försent nu. Visst var det någon som sa att vad du än gör så ramla inte på läktaren, du kan dö.
Dö? Jag tänker inte dö. Tar tag i någon, vet inte om det är en polis, en ordningsvakt eller en huligan. Skit samma, bara jag håller mig på benen. Vänta nu! Det är någon som drar i min pistol, måste säkra det jag har på bältet. Höger hand blir upptagen men det vore inte bra om någon fick tag på pistolen, batongen eller pepparsprayen. Trycket framifrån ökar. Jag ser hur en ungdom tar sats och spottar en grönaktig slembobba mot mig. Hinner inte ducka, den träffar i mitt ansikte. Hör ett klingande ljud och konstaterar att någon kastat ett mynt som träffat mitt mössmärke på båtmössan. Nämen vad fan, mössmärket sitter ju bara centimeter från ögonen. Inte nog med att jag kan dö, jag kan bli blind också.
Nu kommer ordern, bakåt, alla poliser bakåt. Eller vänta nu. Nu kom en annan order. Framåt, alla poliser framåt. Skönt tänker jag, det verkar som att jag får välja själv! Valet är enkelt. Jag ska ingenstans! Framför mig har jag nämligen en massa jättearga människor som antagligen inte är främmande för att döda mig, bakom mig har jag kollegor som inte kommer en centimeter varken bakåt eller framåt eftersom de sitter fast. Nä, jag tror jag står kvar här och försöker hålla mig på benen i stället.
En osedvanligt äcklig typ med långt, fettigt och spretigt hår gör ett utfall mot mig. Vad vill han tro? Snicksnacka lite kanske? Troligen inte! Jag lyckas möta hans huvud med min vänstra hand, den som inte är upptagen med att säkra vapnen. Jaha, nu då? Så här kan jag ju inte stå, ena handen på bältet och andra handen i ansiktet på en huligan. Det löser sig på det sättet att då jag blev tvungen att motta huliganens nuna så blev jag också tvungen att släppa den jag höll i vilket givetvis gör att jag ramlar. Inte ramla, du kan dö! Blir uppfiskad av en ordningsvakt och hinner faktiskt säga tack innan jag återigen måste rikta all min fokus på att hålla mig på benen.
Vart är kollegorna. Hoppas ingen ramlat och ligger under nu! Då kan han ju dö! Måste räkna, en…två…tre…ajdå, ramlade igen, attans också! Blir uppfiskad igen. Nä nu jävlar, nu får det vara nog! Sträcker mig efter batongen men inser att jag är alldeles för trängd för att komma åt den. Vad göra? Backa går inte, gå framåt går inte, slåss går inte. Nämen jag får väl försöka hålla mig på benen och hoppas på att eländet tar slut snart och att jag varken är död eller blind när så sker.
Som från ingenstans kommer så min räddare i nöden. Jag ser inte vem det är, jag ser bara hur en batong höjs i luften. Någon har äntligen kommit åt sin utrustning och kan börja agera mot mobben som i så många, oändligt långa, minuter gjort min situation så farlig. Några slag utdelas, en polis ramlar framåt när trycket därifrån lättar en aning. Folkmassan ryggar tillbaka, skönt, det verkar ge effekt. Jag lyckas fiska fram min pepparspray och får iväg en stråle mot en antagonist som inte verkar ha förstått kollegans, i mitt tycke, tydliga budskap. Han faller som en ostbåge. Resten av mobben verkar dock ha fattat och lika snabbt som situationen startade har den nu avslutats.
Folkmassan bestående av huliganer reduceras till enskilda individer, hörseln kommer tillbaka, synfältet ökar och de där förbannade benskydden börjar skava igen. Jag är varken död eller blind och för detta tackar jag mina kollegor som hade viljan och möjligheten att agera starkt och resolut mot de människor som tror sig äga läktarna och i sin övertygelse kring detta inte tvekar att skada mig eller andra.
Dessa kollegor hängs nu ut i diverse forum och andra media med den gemensamma rubriken ”övervåld”. Skandal säger jag!
Att polisen uppvisar ett sådant lugn och tålamod i den situationen är i min värld inget annat än ett mirakel. Poliser är mer än poliser. Vi är människor som blir trängda och rädda. Precis som alla andra. Och att det skulle vara vi som är orsaken till dessa sammandrabbningar är nonsens. Det måste varje tänkande människa som någon gång fått hjälp av en polis förstå.
Deltapolis
Blåljus har tidigare skrivit om denna händelse här.
Dn har två bra artiklar i ämnet här och här. I den senare av DNs artiklar, förklarar en hög polischef, Christer Nilsson, polisernas agerande på ett sätt som vi inte är vana att se i media. Det skall han ha heder för! Se också en kommentar på dagens notisblock till DN:s publicering från sportredaktionen. Sådant är är inte vanligt i övriga DN. En krönika på Blåljus skrivs normalt under med namn. I det här fallet är hotbilden mot enskilda poliser från supportergrupperna så hög att vi gör ett undantag. Ämnet "spottloskor" tas även upp i en annan krönika i torsdagens (16/2) Blåljus.
TH
2012-01-26, cirka kl 19.00, Globens läktare, Djurgårdssidan.
Grönt läge-Vem fan tog fram de här skydden? Benskydden skaver mot knäna. Överkroppsskyddet trycker ned axlarna varpå ryggen känns som ett hoptryckt dragspel som längtar efter frihet. Runt 25 grader i luften omkring mig vilket borde ge runt 40 grader innanför skydd, uniform och långkalsonger som man givetvis satt på sig. Man vet ju aldrig, man kan hamna utomhus en längre tid. Svettdroppar rinner nedför pannan och in i ögonen vilket gör att dessa svider och begränsar mitt seende. Jag försöker hitta ett lämpligt sätt att stå på. Trappstegen är för korta för att ha båda fötterna på ett steg och för höga för att ha de på två. Äsch, jag står på ett steg. Ingen balans men å andra sidan skonar jag ryggen där jag haft ont i närmare 15 år.
Uppgiften är glasklar. Gruppen som jag tillhör, åtta poliser, skall stå i trappan på kortsidan av läktaren där djurgårdens klack står. Anledningen är lika glasklar. Vi skall hålla utrymningsvägarna fria och förhindra ordningsstörningar.
Jag står och pratar med en yngling, uppskattningsvis 15-16 år ung. En fjunig mustasch syns svagt och hade det inte varit för att vederbörande stinker alkohol och bär jacka av märket Stone Island hade det nästan kunna vara min egen son. Han går nämligen också på idrottsevenemang av denna typ. Dock tillhör han ett annat lag. Ja alltså både när det gäller vilket lag han håller på och vilket lag han hänger med, om ni förstår?
Ynglingen, världsvan som han är, har en del invändningar mot att polisen står på hans läktare. Hans läktare? När blev det hans läktare och hur gör man för att få detta till stånd? Jag konstaterar inför mig själv att det i vart fall aldrig kommer bli min läktare och att i hans tillstånd försöka förklara hur saker och ting egentligen ligger till känns som en övermäktig uppgift.
Stämningen på läktaren är god och läget är, som det heter på polisspråk, grönt. Samtidigt som ett gäng ungdomar skanderar en mycket trallvänlig melodi med texten ”snuten är huligan…våldtar sin morsa…knullar sina barn” fortsätter jag mitt konfliktreducerande samtal med den fjuniga, världsvane och läktarägande ynglingen. Han undrar varför polisen helt slumpmässigt låter folk kissa i burkar. Pedagogisk som jag är förklarar jag att slumpen inte har något alls att göra med huruvida folk får kissa i burkar och att typ nio av tio som för göra detta till slut döms för det brott man döms för när man fått kissa i en burk.
Föga förvånande möts jag av den värsta av alla retorikkonster, den som liksom inte går att försvara sig mot. Nämligen historien om den bekantes bekanta som faktiskt fick kissa i en burk trots att han inte tagit narkotika. För att inte tråka ut mig spär ynglingen på med att han dessutom fick stryk av polisen bakom en buske. Tack för samtalet och välkommen åter!
Dags att göra en ny bedömning av läget på läktaren, fortfarande grönt. Ser en kollega som verkar ha samma typ av samtal som jag precis haft. Detta verkar aningen mer upprört och jag försöker tyda kollegans ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ser lugn ut, betydligt mer lugn än den han samtalar med som viftar med händerna och verkar i det närmaste skrika ut sitt budskap. Konstigt tänker jag, han verkar också äga läktaren.
En ny trallvänlig ramsa: ”alla som inte hoppar är gnagare”. Vadå? Ska jag hoppa? Jag är ju inte gnagare. Men hur skulle se ut om jag, en tjänsteman iklädd uniform, började hoppa. Nä, jag står nog still ändå.
Jaha, det här känns ju hur lugnt som helst, tänker jag för mig själv samtidigt som jag ser att ett 40-tal supportrar omringar kollegan nedanför mig. Vad hände? Var det för att vi inte hoppade kanske? Kollegan, en rätt stadig bit på sisådär 100 pannor, är nu omsluten av ett okänt antal människor som på bråkdelen av en sekund förvandlats från supportrar till huliganer. Likt en marionettdocka förs han fram och tillbaka och upp och ned i takt med massans rörelse. Helt oförmögen att ta sig därifrån.
Gult läge
Nu händer det som alla poliser vet händer när denna typ av situation uppstår. Synfältet förminskas, hörseln försvinner, och de skavande benskydden är ett minne blott. Läge, återigen på polisspråk, gult.
Rött läge
Som på en given signal vänder sig nu den oformliga massan bestående av huliganer mot mig och min grupp. Uppgiften är glasklar. Vi skall bort från deras läktare. Anledningen är lika glasklar. Det är de som äger läktaren. Det borde man ju fattat! Han sa ju det. Läge, på polisspråk, rött.
Jag trycks bakåt, fan också, jag kommer ramla. Jag skulle valt att stå bredbent. Skitit i ryggen. Försent nu. Visst var det någon som sa att vad du än gör så ramla inte på läktaren, du kan dö.
Dö? Jag tänker inte dö. Tar tag i någon, vet inte om det är en polis, en ordningsvakt eller en huligan. Skit samma, bara jag håller mig på benen. Vänta nu! Det är någon som drar i min pistol, måste säkra det jag har på bältet. Höger hand blir upptagen men det vore inte bra om någon fick tag på pistolen, batongen eller pepparsprayen. Trycket framifrån ökar. Jag ser hur en ungdom tar sats och spottar en grönaktig slembobba mot mig. Hinner inte ducka, den träffar i mitt ansikte. Hör ett klingande ljud och konstaterar att någon kastat ett mynt som träffat mitt mössmärke på båtmössan. Nämen vad fan, mössmärket sitter ju bara centimeter från ögonen. Inte nog med att jag kan dö, jag kan bli blind också.
Nu kommer ordern, bakåt, alla poliser bakåt. Eller vänta nu. Nu kom en annan order. Framåt, alla poliser framåt. Skönt tänker jag, det verkar som att jag får välja själv! Valet är enkelt. Jag ska ingenstans! Framför mig har jag nämligen en massa jättearga människor som antagligen inte är främmande för att döda mig, bakom mig har jag kollegor som inte kommer en centimeter varken bakåt eller framåt eftersom de sitter fast. Nä, jag tror jag står kvar här och försöker hålla mig på benen i stället.
En osedvanligt äcklig typ med långt, fettigt och spretigt hår gör ett utfall mot mig. Vad vill han tro? Snicksnacka lite kanske? Troligen inte! Jag lyckas möta hans huvud med min vänstra hand, den som inte är upptagen med att säkra vapnen. Jaha, nu då? Så här kan jag ju inte stå, ena handen på bältet och andra handen i ansiktet på en huligan. Det löser sig på det sättet att då jag blev tvungen att motta huliganens nuna så blev jag också tvungen att släppa den jag höll i vilket givetvis gör att jag ramlar. Inte ramla, du kan dö! Blir uppfiskad av en ordningsvakt och hinner faktiskt säga tack innan jag återigen måste rikta all min fokus på att hålla mig på benen.
Vart är kollegorna. Hoppas ingen ramlat och ligger under nu! Då kan han ju dö! Måste räkna, en…två…tre…ajdå, ramlade igen, attans också! Blir uppfiskad igen. Nä nu jävlar, nu får det vara nog! Sträcker mig efter batongen men inser att jag är alldeles för trängd för att komma åt den. Vad göra? Backa går inte, gå framåt går inte, slåss går inte. Nämen jag får väl försöka hålla mig på benen och hoppas på att eländet tar slut snart och att jag varken är död eller blind när så sker.
Som från ingenstans kommer så min räddare i nöden. Jag ser inte vem det är, jag ser bara hur en batong höjs i luften. Någon har äntligen kommit åt sin utrustning och kan börja agera mot mobben som i så många, oändligt långa, minuter gjort min situation så farlig. Några slag utdelas, en polis ramlar framåt när trycket därifrån lättar en aning. Folkmassan ryggar tillbaka, skönt, det verkar ge effekt. Jag lyckas fiska fram min pepparspray och får iväg en stråle mot en antagonist som inte verkar ha förstått kollegans, i mitt tycke, tydliga budskap. Han faller som en ostbåge. Resten av mobben verkar dock ha fattat och lika snabbt som situationen startade har den nu avslutats.
Folkmassan bestående av huliganer reduceras till enskilda individer, hörseln kommer tillbaka, synfältet ökar och de där förbannade benskydden börjar skava igen. Jag är varken död eller blind och för detta tackar jag mina kollegor som hade viljan och möjligheten att agera starkt och resolut mot de människor som tror sig äga läktarna och i sin övertygelse kring detta inte tvekar att skada mig eller andra.
Dessa kollegor hängs nu ut i diverse forum och andra media med den gemensamma rubriken ”övervåld”. Skandal säger jag!
Att polisen uppvisar ett sådant lugn och tålamod i den situationen är i min värld inget annat än ett mirakel. Poliser är mer än poliser. Vi är människor som blir trängda och rädda. Precis som alla andra. Och att det skulle vara vi som är orsaken till dessa sammandrabbningar är nonsens. Det måste varje tänkande människa som någon gång fått hjälp av en polis förstå.
Deltapolis
Blåljus har tidigare skrivit om denna händelse här.
Dn har två bra artiklar i ämnet här och här. I den senare av DNs artiklar, förklarar en hög polischef, Christer Nilsson, polisernas agerande på ett sätt som vi inte är vana att se i media. Det skall han ha heder för! Se också en kommentar på dagens notisblock till DN:s publicering från sportredaktionen. Sådant är är inte vanligt i övriga DN. En krönika på Blåljus skrivs normalt under med namn. I det här fallet är hotbilden mot enskilda poliser från supportergrupperna så hög att vi gör ett undantag. Ämnet "spottloskor" tas även upp i en annan krönika i torsdagens (16/2) Blåljus.
TH
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september