Publicerat 2009-10-15 19:00

Hur särbehandlas

misstänkta poliser?

För Blåljus räkning fick jag möjlighet att vara med i Kvällsöppet med Ekdal, och det föranleder några funderingar. Diskussionerna utgick från en undersökning som TV 4 låtit göra där det framgick att närmare hälften av de tillfrågade trodde att polisen ofta använde övervåld vid ingripanden. Jag fick frågan, varför det var så stort misstroende mot polisen, och påpekade att det inte var något nytt, under de mer än 30 år jag arbetat som polis har det varit ständigt återkommande att journalister blåst upp kritik mot polisen.

Antingen har poliserna varit för slöa och inte producerat, eller har poliserna gjort fel när de ingripit. Varje gång polisen griper eller omhändertar en våldsam narkoman, och kör honom eller henne välbehållen och i ett stycke till rätt institution, är det så klart ingen nyhet. Jag påpekade att det är intressant, att en yrkesgrupp ständigt påpekar att polisen saknar förtroende hos allmänheten, och det är den yrkesgrupp som har ännu sämre förtroende bland allmänheten än poliser, nämligen journalister.

Det var kanske inte särskilt taktiskt att använda den retoriken mot en journalist, och jag fick straxt därpå frågan, om jag inte såg någon anledning till självrannsakan. Och där blev jag svaret skyldig. Efteråt har jag kommit på, att jag gott kunde rannsaka polisen den dag journalister rannsakade journalistiken… eller kunde jag beskrivit de brister i omhändertagande av poliser som av olika anledningar kommit i kris som finns. Men jag fann mig helt enkelt inte.

Otäckt inslag
I det andra blocket visades först en intervju där Lennart Ekdal intervjuade en kvinna, ”Åsa” som berättade att hon blivit utsatt för bestialiska övergrepp och stalking av ett polisbefäl. Och att denne sedan, eftersom han fått fortsätta sitt arbete som polis, kunnat använda polisiära register till att fortsätta sitt förföljande av henne. Trots fullgod bevisning lades utredningen ned enligt reportaget. (Rikspolischefen kunde dock senare upplysa, att utredningen fortsätter)

Efter inslaget om "Åsa" ledde Ekdal in diskussionen på om polisens organisation borde ändras för att få fram ett bättre ledarskap. Thomas Bodström (s) berättade att han var glad att kunna meddela att det råder bred politisk enighet i riksdagen, om en enmyndighetslösning. Jag påpekade att en RiksPolisMyndighet sannolikt skulle bli en dyrbar byråkratisk koloss som skulle suga resurser från polisverksamheten ute i förorterna. Henrik von Sydow (m) lät inte helt såld på RPM-tanken i sitt nästa inlägg.

Det hela avslutades med att fotbollsexperten och sidekicken Marcus Birro tog oss i uppsträckning för att vi svarat på Ekdals frågor i stället för att visa empati för stackars Åsa. Och förvisso ställer den berättelsen en mängd obesvarade frågor. Med det bevisläge som beskrevs, kan jag inte förstå att inte åtal skulle väckas. Så vitt jag vet, loggas alla slagningar i polisiära system, så har polisbefälet använt dessa för att spåra sitt offer borde det vara en enkel match att reda ut?

DN:s undersökning
Det förtjänar att framhållas att en utgångspunkt för programmet var, att DN kommit fram till att det vanligaste brottet utanför tjänsten bland poliser, är våld eller hot mot närstående. Nu hade det kanske varit riktigare att skriva det minst ovanliga brottet, DN har lagt ihop alla fall under tio år, och kommit fram till att 48 poliser åtalats för sådana brott. Det betyder att en del av dessa 48 (kanske hälften, se nedan) frias av domstolar. I min värld, är ca 20 eller 30 av 20 000 poliser på tio år, alldeles för många.

Men många har ändå uppfattat det som att poliser skulle vara mer benägna att ta till våld och hot mot närstående än andra, medan det i själva verket är tvärt om. Ungefär en tiondels promille per år av samtliga poliser blir fällda för sådana brott. Ett något klent underlag för att antyda att poliser i allmänhet använder sina anhöriga som slagpåsar. Själv tror jag, att steget att bli polis innebär att man har bestämt sig, man är inte tjuv, bedragare eller våldsman. Sedan finns det ändå, i vissa fall, poliser som visar sig vara människor som det på grund av olika tillkortakommanden brister för privat.

Hur särbehandlas misstänkta poliser?
Jag hade önskat att programmet i stället för polisens organisation hade handlat mer om hur poliser som misstänks för brott hanteras. Vi hade gott kunnat utgå från frågan om och i så fall hur poliser särbehandlas av rättsväsendet. Journalister vill ha det till att den särbehandlingen skulle innebära att poliser i allmänhet slipper lindrigare undan, men verkligheten ser enligt min mening annorlunda ut.

För det första, blotta misstanken att en polis kan ha gjort ett brott, innebär regelmässigt att polisen omplaceras, med oftast mindre lön, sämre arbetsuppgifter och stoppad karriär som följd. Är det en omfattande utredning som leder till åtal, kan polisens omplacering bli flera år, utan dom. Är det en enkel utredning, som läggs ned, kan omplaceringen handla om något halvår. Ett straff utan gärningsman.

För det andra, de åklagare som åtalar poliser har många fler åtal som inte vinner vid prövning i domstol, än andra åklagare, det vill säga poliser åtalas på lösare boliner än andra människor.

För det tredje, enheterna för internutredningar, har mycket bättre resurser än andra kriminalrotlar, och egna lokaler avskilda från vanliga poliser. Detta till skillnad från den bland journalister populära vanföreställningen att internutredarna sitter och fikar tillsammans med de poliser som de sedan har att lagföra. Jag har även på nära håll kunnat konstatera att poliser förhörts mycket snabbt efter misstänkta händelser, mindre än en vecka efter händelsen.

För det fjärde, om en polis dömts som skyldig till misshandel privat, som inte är ringa, innebär det regelmässigt att polisen avskedas, förutom det vanliga straffet.

Så nog särbehandlas poliser i rättskedjan, men inte till polisernas fördel.

Mer om bland annat hur Polisförbundet ser på frågan om poliser och massmedia, kan du läsa HÄR.

Tommy Hansson