Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2007-08-09 22:23”Jag är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Jag är gift med en polis som också är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Vi har två småbarn och vi har MYCKET STORA problem att få en fungerande vardag.”
Två insändare med olika infallsvinklar på polisarbetet i Stockholm. Gemensam nämnare för de tre författarna är att de verkligen gillar sitt jobb som utryckningspoliser. Men det är av olika skäl svårt för dem att få utöva det. Kan vi avvara unga människor som är så engagerade i sitt yrke?
Blåljus publicerar alla insändare som kommer in i relevanta polisfrågor. Insändarna prövas endast tryckfrihetsrättsligt före publicering. Åsikterna som uttrycks i insändarna prövas inte och därför behöver de inte alltid sammanfalla med de åsikter som omfattas eller uttrycks av styrelsen i polisfacket i Stockholms län.
Arbetstider
”Jag är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Jag är gift med en polis som också är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Vi har två småbarn och vi har MYCKET STORA problem att få en fungerande vardag.
Enligt polismyndigheten i Stockholms läns jämställdhetsplan skall föräldrarskap kunna förenas med arbetet som polis. Detta lever dom dock INTE upp till. Vi jobbar båda skift och har krav på oss att göra 8 helgpass per 6 veckorsperiod. Detta innebär, eftersom någon av oss måste vara hemma med våra barn alt kunna hämta och lämna på dagis att vi aldrig har en ledig helg tillsammans. Vi är dessutom beroende av släkt och vänner för att kunna arbeta natt. Dagis öppnar 07.00, men polisens jämställda arbetstider börjar 6.30 respektive 7.00.
När problemen påpekas för arbetsgivaren, med ex önskemål om att jobba 8-16 istället för 7-15, avslås detta med KRAFT av kommissarier som inte förstår problemet.
När man sedan vänder sig till facket säger dom, du har sociala skäl att komma till krim. Men vi vill inte till krim, vi vill vara utryckningspoliser. Varför kan inte Polismyndigheten i Stockholms län möta detta problem? Varför är arbetstiderna så rigida och stela, det är skandal. Och varför verkar inte Polisförbundet i Stockholms Län för att detta ändras???? !!!!!!
Med vänlig hälsning
Johan och Anna, ett snart utbränt polispar.
Systemet slår hårt mot
Hej Johan och Anna,
Just nu så pågår ett partsarbete med 2008 års verksamhetsplan och budget för polismyndigheten i Stockholms län. Polisförbundet i Stockholm inledde arbetet i gruppen med att lämna över tio yrkanden.
”Dagens rigida system med minimibemanning inom delar av våra kärnverksamheter slår extra hårt mot småbarnsföräldrar och ensamstående föräldrar, ofta kvinnor. Vi behöver hitta vägar som gör det möjligt för dessa grupper att stanna kvar över tid på denna viktiga arbetsplats där de är behövda. Vi måste öka oddsen för framförallt våra kvinnliga kollegor att vidareutvecklas in i chefskarriären via den yttre tjänsten. Det kräver flexibilitet från arbetsgivaren, att våga se möjligheterna och de långsiktiga vinsterna när en del av personalen under en viss tid i livet behöver få möjlighet till deltidsarbete och individuella lösningar på tjänster inom kärnverksamheten.
För att göra detta möjligt krävs det att minimibemanningen ersätts med normalbemanning, att statusen höjs för den yttre tjänsten, samt att flexibilitet skapas i listor och scheman som ger möjlighet till deltidsarbete”.
Vi har inte fått någon reaktion från arbetsgivaren ännu vad gäller våra yrkanden, men arbetet har ju just inletts och kommer att ta fart efter semestrarna.
För styrelsen i polisfacket i Stockholms län
Gunnar Jonsson
Småbarnsföräldrars
- Vi har ju en jämställdhets- och mångfaldsplan och där framgår det att vi ska skapa rimliga möjligheter att kombinera föräldraskap med all slags polistjänst.
- Till hösten har vi planer på att ta upp en diskussion med facken om att göra en inventering av omfattningen bland annat av den typ av problem som insändarförfattaren tar upp, fortsätter Sigbrit. Vi funderar på att göra intervjuer med småbarnsföräldrar och deras chefer och att försöka titta på den här frågan ur så många aspekter som möjligt.
- Alla distrikt har olika förutsättningar och det måste också komma in i bilden. Och målet är att det så långt som möjligt ska gå att vara både småbarnsförälder och jobba på till exempel utryckningen.
Blåljus: För flera år sedan fanns en diskussion om att myndigheten skulle starta ett eget dagis för de skiftesarbetandes barn. Hur ser du på det?
- Den saken är inte aktuell i nuläget.
Blåljus: Den nästan totala bristen på rörlighet mellan de olika polisarbetsplatserna i länet är en del av det här problemet. Gör ni något för att öka rörligheten?
- I september börjar ett program med arbetsrotation som inte innebär en lösning på rörlighetsfrågan men som är en ansats i den riktningen. Jag ser det som ett sätt att skapa förutsättningar för att på sikt öka rörligheten. Det finns ett stort intresse för det här programmet. Tanken är att det ska kunna sökas två gånger om året och avse perioder på sex månader, slutar Sigbrit Wolgast.
FOTNOT: HR betyder Human Resource vilket är engelska men ändå av okänd anledning används som beteckning på en enhet inom en svensk polismyndighet. Enheten arbetar med mänskliga resurser.
Intervju: Claes Cassel
Utryckningen
”Fredag kväll. Kommer till jobbet. Förväntansfull, taggad. Tycker det ska bli kul att komma ut på stan och jobba. Stämningen i omklädningsrummet är uppsluppen, de flesta tycker det är skoj att jobba helgnätter. Byter om, på med skyddsvästen, hämtar vapnet. Går och kollar på listan vilken bil jag ska åka i.
Då kommer käftsmällen. Du ska sitta i repan. Det goda humöret som bortblåst. In i omklädningsrummet igen. Av med västen. Går förbi utsättningsrummet där hela styrkan sitter, alla lika glada över att de slapp receptionen i natt. Alla lika oroliga över att det kan vara deras tur nästa gång. En ny kollega berättar. Av nio nattpass fick hon sitta inne sex. Säger att hon har ont i magen när hon går till jobbet. Är det inte repan så är det jouren som ska ha folk.
Vi på utryckningen verkar vara lovligt villebråd. Saknas det folk så tar man från IG. Skit samma vad personalen tycker. Du är ett nummer, en bricka i ett spel. Ingen vill sitta i repan, ingen vill vara på jouren, ingen vill jobba på mobila kontoren. Vi är ordningspoliser och vi vill vara ute på stan och jobba i radiobil. Och så undrar cheferna varför det är sån omsättning på utryckningen? Döhh...
De flesta skulle inte klaga om det gällde ett pass i månaden, men för mig har det blivit ett pass i veckan sista tiden och det är ändå lite jämfört med de nya som får dra ett tungt lass. Motivationen är inte på topp direkt, utan nya poliser känner sig förfördelade och ledsna. Under pa-rotationen får de stå i princip varje helg på Stureplan eller Medis, vilket är fruktansvärt jobbigt i längden. Sedan när de äntligen kommer till utryckningen så får de sitta inne och jobba. Och cheferna undrar varför det är sån omsättning på utryckningen...Själv funderar jag på att söka ett annat distrikt där man slipper sitta inne och deppa. Där jag får göra det jag vill göra, nämligen åka radiobil som den ordningspolis jag är.
”Ordningspolis””
Polis behövs i repan
Frågan du tar upp är lika gammal som de gator vi trampar. Önskemålen, däremot, har varierat. Som du kan läsa i artikeln om kvinnliga poliser längre ner på den här sidan fanns det en tid då poliskonstaplar hårdbevakade sina rättigheter att efter många år få slippa den hårda patrulleringen och få komma in på varma, trygga stationen som hel- eller halvvakt. Idag är den yttre tjänsten eftertraktad och många betraktar, som du, repan, receptionen, eller annan inre tjänst som en börda.
En lösning skulle kunna vara att verka för att civilanställda tar över större delen av den inre sidan. Observera att resonemangen som följer inte innebär någon kritik mot eller nedvärdering av våra civilanställda som i de flesta fall utifrån sina förutsättningar gör en engagerad och viktig insats.
Men hur är det för medborgaren som kanske för första gången drabbats av brott eller råkat ut för ett grovt brott. Vem vill denne träffa vid besöket på polisstationen? Med stor sannolikhet en polis. Och nog är väl vår kompetens större än att den utan vidare kan avvaras vid hanteringen av anmälan om allvarliga brott? Polisiär erfarenhet behövs för att tidigt bedöma en anmälan om grövre brott och vad den kräver av oss. Den bedömningen kan ha stor betydelse för möjligheterna att lagföra en gärningsman och därmed tillförsäkra målsägaren rättssäkerhet.
Kan vi som utgångspunkt för fortsatta resonemang slå fast att en del av jobbet i t ex receptionen måste göras av en polis?
OK, då är frågan vem som ska göra jobbet?
Det finns inget självklart svar på den frågan. Vår nuvarande ordning är som bekant att om det inte finns frivilliga till ett jobb ska det skötas av den yngste.
Är det en bra ordning?
Finns det någon eller några andra metoder som skulle fungera bättre?
Ska eventuella överenskommelser om nya metoder tas väldigt lokalt eller för hela myndigheten?
Eller ska vi behålla nuvarande ordning och istället genomföra en rejäl uppvärdering av t ex tjänsten i repan som innebär att den blir både intressant och lönsam och därmed eftertraktad?
Frågorna är många. Vi hoppas att de engagerar vår läsekrets så att flera deltar i den här debatten. Debatten blir också en mätare på hur stort det här problemet är.
-----------------------------------------------------------------
Kvinnliga
Precis i dagarna – den 1 augusti – fyllde kvinnlig polisiär närvaro i Stockholm 50 år. Den dagen började 24 kvinnor sin utbildning på Statens polisskola. Tidigare det året hade de tagits ut och anställts av Poliskammaren i Stockholm. Det var en pionjärinsats – tidigare hade kvinnor bara kunnat bli polissystrar. De första fick – framförallt på grund av fackets motstånd – vandra en knagglig väg, inte bara i ”Träsket”. Kvinnor fick vänta till 1971 på en åtminstone formell jämställdhet inom polisyrket.
Polisfackets behandling av kvinnor inom polisen i Stockholm från 1958 till 1971 hör till de områden vi har minst anledning att vara stolta över. Kanske vore rentav en offentlig ursäkt på sin plats så här i samband med jubileumsåret? Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet att polisfacket i länet på senare år tagit tydlig ställning för kvinnors jämställdhet inom yrket och därmed bidragit till att den infekterade debatten om kvinnlig polis i Stockholm som pågick i rätt osympatiska former i medlemsleden under slutet av 1900-talet numera tystnat. Under de senaste decennierna har polisfacket i länet även aktivt börjat verka för fler kvinnor på fackliga förtroendeposter.
Forskningens betydelse för polisarbetet understryks än en gång av ett arbete som genomförts av Johanna Dahlgren, Umeå universitet, i sin roll som både historiker och genusforskare. Genom det får vi en mycket god inblick i vår närmaste historia – den om kvinnor inom Stockholmspolisen 1958 till 1971 publicerad i våras.
Blåljus återger hela Johannas arbete som PDF-fil och rekommenderar det varmt som läsning. Det är svårt att tänka sig en bättre sammanställning av den här epoken och striden som ledde fram till kvinnans idag självklara ställning inom Polisen.
Det började som sagt med att Poliskammaren i Stockholm annonserade efter kvinnor för utbildning till poliser. I början på 1958 var de färdiga och de placerades alla på vaktdistriktet Klara. Varför just där?
Det får vi aldrig säkert veta men dåvarande polismästaren har sagt att han valde Klara för att tjänstgöringen i ”Träsket” – Stockholms besvärligaste och mest brottsbelastade område – verkligen skulle visa om kvinnor kunde klara uniformspatrulleringen. Från annat håll hävdades att Klara valdes av den enkla anledning att det var den enda vaktdistrikt som erbjöd en praktisk lösning på toaletter, duschar och piketrum som kvinnor inte behövde dela med män.
Placeringen väckte genast protester. Klarapoliserna undrade varför de skulle behöva ta hela ”bördan”. Att patrullera med en kvinna innebar enligt dessa en dubbel uppgift dels att tampas med buset, dels att skydda kvinnan. Kamraterna, förening för Stockholms polismän, menade att det var orättvist både mot män och kvinnor att placeringen begränsades till Klara. För övrigt hävdade föreningen principen om lika lön för lika arbete samtidigt som man slog fast att kvinnor inte passade för uniformspatrullering. Den här motsägelsefulla inställningen går som en röd tråd genom hela föreningens hantering av kvinnlig polis under den här epoken.
Kamraterna organiserade obefordrade poliser i Stockholm och var inte med i Svenska polisförbundet vid den tiden. Det ställde till ytterligare en komplikation. De kvinnliga poliserna blev med tiden – med all rätt – urförbannade på Kamraternas beteende mot kvinnliga poliser, begärde utträde och gick in i Svenska Polisförbundet. Därmed blev de enligt tidens syn ”svartfötter” med alla de komplikationer det innebar. Jag som började 1962 hann uppleva hur otroligt laddat det begreppet var ännu vid den tiden. Det lilla fåtal som stod utanför Kamraterna hade det inte kul.
Det som dominerar Kamraternas agerande under perioden är uppfattningen att kvinnor inte passar till uniformerad patrullering. Det var naturligtvis också en dominerande medlemsuppfattning. Utan den hade man inte kunnat driva frågan så hårt.
Det motsägelsefulla argumentet att lika lön kräver lika arbete var inte ett jämställdhetssträvande från föreningens sida utan ett maskerat sätt i driva bort kvinnorna. Föreningen räknade iskallt med att om man genomdrev det stenhårda kravet på åldersordning skulle kvinnorna försvinna av sig själva.
Åldersordningen på den tiden täckte in hela det polisiära livet från den dagliga fördelningen av patrulleringsområden till befordran från konstapelsgraden. Den innebar i praktiken att man måste räkna med minst sex till åtta års fotpatrullering (på vaktdistrikt var biltjänst sällsynt eller obefintligt) innan man kunde nå någon lindring i form av annan tjänst.
Vid den här tiden bytte man också 1800-talets linjepatrullering mot områdespatrullering. Mitt första yttre befäl i Gamla stan hade just gått den s k högre kursen för befordran. Större delen av sina första sju år som polis hade han tillbringat med att dag och natt gå Slottsbacken upp och ner. Den linjen tilldelades han när han började och den behöll han till befordran.
I det ljuset måste man se de manliga polisernas till synes löjliga fixering vid sina ”rättigheter” enligt åldersordningen. Det är den enda svaghet jag hittills kunnat hitta i Johanna Dahlgrens arbete. Hon borde belyst den dåtida poliskulturen. Den är viktig för att förstå det fackliga agerandet – om än inte försvara det.
På senare år har receptionstjänst på stationerna inte varit eftertraktad. I det ljuset är det kanske svårt att förstå vad det betydde 1958 att bli halv- eller helvakt. Det innebar att delvis eller helt byta den stenhårda fotpatrulleringen i brännande sol och vinande snöstorm i ständig kamp mot illasinnat bus och nitiska inspektionsöverkonstaplar mot den varma, trygga stationen med gott sällskap, ständigt påfylld kaffekopp och andra bekvämligheter. Inte undra på att åldersordningen var en helig ko för den tidens män.
Att kvinnor skulle tränga sig före i den kön var en mardröm och oron för detta fick männen att handla på ett sätt som vi idag inte alls kan förstå eller acceptera. Man kan lugnt säga att Kamraterna drev en kampanj mot kvinnliga poliser i allmänhet och kvinnliga ordningspoliser i synnerhet. I bakgrunden fanns också en oro för att arbetsgivaren använde kvinnor som en väg att fylla på den underbemannade Stockholmspolisen. Kamraterna menade att en bättre väg vore att med högre lön och bättre arbetsvillkor dra fler män till kåren.
En följd av allt bråket var att rekryteringen av kvinnor till Stockholmspolisen gick ner under 1960-talet. En ny försöksverksamhet startade 1969 på initiativ av Rikspolisstyrelsen och Svenska Polisförbundet. Kvinnliga poliser placerades nu efter utbildningen vid skyddssektioner och utredningsenheter där de inte skulle tjänstgöra i uniform.
Men 1965 hade polisen blivit statlig och var skyldig att följa de regler som gäller för statlig anställning. Det behövdes bara att två företagsamma kvinnliga poliser 1971 överklagade beslutet att de skulle utestängas från uniformstjänst. Redan senare samma år var det slut med försöksverksamheten och kvinnor strömmade in i den uniformerade patrulleringen. Åratal av debatt med en hel del beklämmande övertoner följde. Idag upplevs kvinnor av en stor majoritet som ett helt naturligt och värdefullt inslag i den yttre tjänsten.
2008 kommer ett nytt jubileum. Inte bara är det 50 år sedan de första kvinnorna i polisuniform dök upp på Stockholms gator – det är 100 år sedan den första kvinnan anställdes vid polisen. 1908 började sjukvårdsutbildade polissystrar arbeta på Stockholms polisstationer som en följd dels av ett stort behov, dels av positiva erfarenheter som strömmat in från Tyskland.
CC
Johanna Dahlgrens arbete om kvinnliga poliser och konflikten med facket.
-----------------------------------------------------------------
Nytt avtal
-
Ett nytt avtal ger alltså alla poliser samma villkor vid tjänstgöring i samband med en större händelse som hemmalänet inte klarar på egen hand. När de tidigare kommit till en kommendering på främmande ort – t ex idrottsevenemang i Göteborg eller internationella möten i Jämtland – har de förväntats jobba tillsammans med de arbetsuppgifter som ingått. Men ersättningen för insatsen har styrts av avtal i i de län de arbetar normalt. Det har varit ett problem vid stora polissammandragningar. Löne- och arbetstidsavtalen har under ett antal år varit olika mellan polismyndigheterna.
Efter flera stora kommenderingar har det framförts önskemål om att enas om ett skäligt kommenderingstillägg för förstärkningsrörelser.
Parterna har försökt arbeta fram ett avtal under flera år. Det har inte gått delvis beroende på att Rikspolisstyrelsen inte haft förhandlingsmandat i frågan enligt gällande avtal. Efter en tids diskussioner med de fackliga organisationer som företräder poliser, Polisförbundet och Jusek, begärde Rikspolisstyrelsen att Arbetsgivarverket skulle undersöka möjligheterna för Rikspolisstyrelsen att sluta ett avtal i frågan. De centrala facken och Arbetsgivarverket kom överens om att delegera avtalsfrågan till RPS i juni.
Nu är avtalet klart och kan börja tillämpas men av administrativa skäl blir det en mjukstart och avtalet ska tillämpas först från den 1 november 2007.
Detta har varit ett problem vid stora polissammandragningar. Bland annat konstaterades i den utvärdering som gjordes efter händelserna i Göteborg år 2001 att det ”är önskvärt att man inom polisväsendet kan enas om ett skäligt kommenderingstillägg för förstärkningsrörelser”. Vid utvärderingar av andra stora polissammandragningar har det framförts liknande önskemål.
Avtalet styr ersättningen vid så kallade särskilda polisinsatser. Beroende på vilken bedömning av polisinsatsen som görs fastställs ersättningen som är lika för alla poliser. Det är möjligt att byta ersättningsform under en polisinsats om förhållandena skulle vara sådana att detta är påkallat. Vissa skyddsregler finns dock vid sänkning av beslutad ersättning. Andra tillägg knutna till arbetstid utgår inte under den tid avtalet tillämpas.
Nu kommer anvisningar till avtalet att tas fram.
-----------------------------------------------------------------
BLÅLJUS FÖRST
Vill du göra Blåljus till din startsida på Internet? Det är mycket enkelt. Medan du har hemsidan uppe - klicka på Verktyg-Internetalternativ-Aktuell-Verkställ-OK och saken är klar. På så vis får du alltid senaste nytt från oss.
-----------------------------------------------------------------
UPPDATERINGAR OCH
Blåljus uppdateras
Blåljus, hemsida för polisfacket i Stockholms län, uppdateras måndagar och torsdagar större delen av året. En tid framåt då det statistiskt sett är färre nyheter uppdateras hemsidan bara på torsdagar. Händer det något viktigt uppdaterar vi som vanligt även andra dagar.
Den här sidan har uppdaterats torsdagen den 9 augusti 2007 kl 2120. Nästa planenliga uppdatering blir torsdagen den 16 augusti.
Vid uppdateringen torsdagen den 2 aug stod vårt räkneverk på 301.596. Vid uppdateringen torsdagen den 9 augusti hade 1307 besökare tillkommit och vi landade då på 302.903.
-----------------------------------------------------------------
HISTORISKA GLIMTAR
Vasa hette ett svenskt regalskepp byggt på Stockholms skeppsgård (nuv. Blasieholmen) åren 1626–28. Vasas längd i vattenlinjen var 46,5 m, bredd 11,7 m, högsta masthöjd 52 m över köl, deplacement 1 215 ton. Bestyckningen bestod av 64 kanoner och den avsedda besättningen av ca 450 man. Vasa kantrade och sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Av 100–150 ombordvarande omkom 30–50. Orsak till förlisningen var dålig stabilitet. Undervattenskroppen var för liten och barlasten otillräcklig i förhållande till rigg, kanoner och övervattensskrov. Under 1600-talet bärgades de flesta kanonerna. Anders Franzén hittade Vasa 1956 utanför Beckholmen. Året därpå togs de första föremålen upp. Skeppet bröt vattenytan 24 april 1961 förvånansvärt välbevarat över 300 år sedan förlisningen.. Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp. Hon ger viktig kunskap om dåtida skeppsbyggeri och om hur man levde till sjöss och i land. Hennes flera hundra skulpturer är en unik konstsamling från senrenässansen.
Den 11 augusti 1930 hade den första helsvenska talfilmen, "För hennes skull", med Gösta Ekman och Inga Tidblad premiär i Stockholm.
.Den längsta kända dragkampen pågick i 2 tim 41 min och gick mellan två kompanier från 2:a bataljonen vid Sherwood Foresters (Derbyshire Regiment) den 12 augusti 1889 i Jubbalpore, Indien. Det vinnande laget rörde sig 3,66 m (netto) eller 0,00135 km/h. Sedan har reglerna ändrats. Enligt de nuvarande är det inte tillåtet att ligga på marken eller göra hål för fötterna. Den i tid hittils längsta dragkampen enligt dagens regler pågick 24 min 45 s i första dragningen mellan England och Irland i VM 640 kg 1988.
Gränsmuren mellan Väst- och Östberlin började resas den 13 augusti 1961. Den blev 43,1 km lång, byggdes om och förstärktes flera gånger för att effektivt kunna hindra flyktingar från öst att ta sig till väst. Den kompletterades med ytterligare en mur och med minfält, taggtråd och höga bevakningstorn mellan murarna. Berlinmuren byggdes när den ökande flyktingströmmen från öst till väst blivit ett stort bekymmer för Östtyskland. Åren 1949–61 flydde 2,7 miljoner människor till väst via Berlin. Övriga gränser mellan Öst- och Västtyskland var redan hårdbevakade och mycket svårforcerade. Många flyende via Berlin var hög- eller specialutbildade människor från hela landet. Ca 80 gränsövergångar i staden stängdes och fönster murades igen. Senare röjdes en flera hundra meter bred remsa på den östra sidan för att ge plats åt hinder och bevakningsanläggningar. Innan gränsen gjordes hermetiskt tillsluten lyckades under årens lopp ändå drygt 5 000 personer fly, varav 574 östtyska s k folkpoliser. Antalet personer som sköts till döds av de östtyska gränsvakterna i Berlin var 239 räknat på hela den avspärrade gränsen runt Västberlin, varav en fjärdedel dödades vid muren mellan Östberlin och Västberlin. Enligt den officiella östtyska versionen byggdes Berlinmuren spontant av ett antal murare som en reaktion mot infiltration från väst och kallades officiellt "den antifascistiska skyddsvallen". Den 9 november 1989 beslöt den hårt trängda östtyska regeringen att öppna muren för fri passage.
Den 14 augusti 1941 utfärdades Atlantdeklarationen (Atlantic Charter), en principdeklaration från den brittiske premiärministern Winston Churchills och den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts möte i Placentia Bay, Newfoundland, 9–12 augusti 1941. Här bestämdes målen i det pågående världskriget (trots att USA ännu inte var krigförande). Deklarationen betonar politiska fri- och rättigheter, internationellt samarbete m m och fick senare viss betydelse för utformningen av FN:s stadga. Deklarationen ska främst ses som en utmaning från de stora demokratierna mot den nazistiska diktaturen och dess förakt för människoliv och mänskliga rättigheter.
Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan och den ofattbara mardrömmen andra världskriget var formellt slut i bemärkelsen att vapnen för tillfället slutade tortera mänskligheten. Det är en märklig ironi att huvudmotståndarna mot de allierade i kriget hör till de verkliga vinnarna när det gäller ekonomi och välstånd i den nya globaliserade tiden. I augusti 1945 låg Japan och Tyskland som bekant i aska och ruiner.
Den 16 augusti 1977 är en tung dag för hans beundrare att minnas. Då avled nämligen Elvis Presley.
”Jag är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Jag är gift med en polis som också är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Vi har två småbarn och vi har MYCKET STORA problem att få en fungerande vardag.”
”De flesta skulle inte klaga om det gällde ett pass i månaden, men för mig har det blivit ett pass i veckan sista tiden och det är ändå lite jämfört med de nya som får dra ett tungt lass. Motivationen är inte på topp direkt, utan nya poliser känner sig förfördelade och ledsna.”
Två insändare med olika infallsvinklar på polisarbetet i Stockholm. Gemensam nämnare för de tre författarna är att de verkligen gillar sitt jobb som utryckningspoliser. Men det är av olika skäl svårt för dem att få utöva det. Kan vi avvara unga människor som är så engagerade i sitt yrke?
Debattforum
INSÄNDARE:
Blåljus publicerar alla insändare som kommer in i relevanta polisfrågor. Insändarna prövas endast tryckfrihetsrättsligt före publicering. Åsikterna som uttrycks i insändarna prövas inte och därför behöver de inte alltid sammanfalla med de åsikter som omfattas eller uttrycks av styrelsen i polisfacket i Stockholms län.
Arbetstider
kolliderar
med dagis
”Jag är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Jag är gift med en polis som också är polis på en utryckningsenhet i Stockholms län. Vi har två småbarn och vi har MYCKET STORA problem att få en fungerande vardag.
Enligt polismyndigheten i Stockholms läns jämställdhetsplan skall föräldrarskap kunna förenas med arbetet som polis. Detta lever dom dock INTE upp till. Vi jobbar båda skift och har krav på oss att göra 8 helgpass per 6 veckorsperiod. Detta innebär, eftersom någon av oss måste vara hemma med våra barn alt kunna hämta och lämna på dagis att vi aldrig har en ledig helg tillsammans. Vi är dessutom beroende av släkt och vänner för att kunna arbeta natt. Dagis öppnar 07.00, men polisens jämställda arbetstider börjar 6.30 respektive 7.00.
När problemen påpekas för arbetsgivaren, med ex önskemål om att jobba 8-16 istället för 7-15, avslås detta med KRAFT av kommissarier som inte förstår problemet.
När man sedan vänder sig till facket säger dom, du har sociala skäl att komma till krim. Men vi vill inte till krim, vi vill vara utryckningspoliser. Varför kan inte Polismyndigheten i Stockholms län möta detta problem? Varför är arbetstiderna så rigida och stela, det är skandal. Och varför verkar inte Polisförbundet i Stockholms Län för att detta ändras???? !!!!!!
Med vänlig hälsning
Johan och Anna, ett snart utbränt polispar.
POLISFACKETS SVAR:
Systemet slår hårt mot
småbarnsföräldrar
Hej Johan och Anna,
Problemet är inte okänt för oss inom polisfacket och vi försöker faktiskt göra vad vi kan för att nå en lösning.
Just nu så pågår ett partsarbete med 2008 års verksamhetsplan och budget för polismyndigheten i Stockholms län. Polisförbundet i Stockholm inledde arbetet i gruppen med att lämna över tio yrkanden.
Ett av yrkandena låter så här:
”Dagens rigida system med minimibemanning inom delar av våra kärnverksamheter slår extra hårt mot småbarnsföräldrar och ensamstående föräldrar, ofta kvinnor. Vi behöver hitta vägar som gör det möjligt för dessa grupper att stanna kvar över tid på denna viktiga arbetsplats där de är behövda. Vi måste öka oddsen för framförallt våra kvinnliga kollegor att vidareutvecklas in i chefskarriären via den yttre tjänsten. Det kräver flexibilitet från arbetsgivaren, att våga se möjligheterna och de långsiktiga vinsterna när en del av personalen under en viss tid i livet behöver få möjlighet till deltidsarbete och individuella lösningar på tjänster inom kärnverksamheten.
För att göra detta möjligt krävs det att minimibemanningen ersätts med normalbemanning, att statusen höjs för den yttre tjänsten, samt att flexibilitet skapas i listor och scheman som ger möjlighet till deltidsarbete”.
Vi har inte fått någon reaktion från arbetsgivaren ännu vad gäller våra yrkanden, men arbetet har ju just inletts och kommer att ta fart efter semestrarna.
För styrelsen i polisfacket i Stockholms län
Gunnar Jonsson
ARBETSGIVARENS SVAR:
Småbarnsföräldrars
situation inventeras
”Personligen känner jag stor sympati för polisfamiljen Johan och Anna i insändaren och förstår så väl att det kan vara tungt att kombinera yttre tjänst i skift med rollen som småbarnsföräldrar”, förklarar HR-chefen Sigbrit Wolgast som svarar som personaldirektör i myndigheten. ”Men jag kan inte kommentera det enskilda fallet längre än så. Däremot vill jag gärna berätta vad vi gör på området.”
- Vi har ju en jämställdhets- och mångfaldsplan och där framgår det att vi ska skapa rimliga möjligheter att kombinera föräldraskap med all slags polistjänst.
Distrikten är olika
- Till hösten har vi planer på att ta upp en diskussion med facken om att göra en inventering av omfattningen bland annat av den typ av problem som insändarförfattaren tar upp, fortsätter Sigbrit. Vi funderar på att göra intervjuer med småbarnsföräldrar och deras chefer och att försöka titta på den här frågan ur så många aspekter som möjligt.
- Alla distrikt har olika förutsättningar och det måste också komma in i bilden. Och målet är att det så långt som möjligt ska gå att vara både småbarnsförälder och jobba på till exempel utryckningen.
Brist på rörlighet
Blåljus: För flera år sedan fanns en diskussion om att myndigheten skulle starta ett eget dagis för de skiftesarbetandes barn. Hur ser du på det?
- Den saken är inte aktuell i nuläget.
Blåljus: Den nästan totala bristen på rörlighet mellan de olika polisarbetsplatserna i länet är en del av det här problemet. Gör ni något för att öka rörligheten?
- I september börjar ett program med arbetsrotation som inte innebär en lösning på rörlighetsfrågan men som är en ansats i den riktningen. Jag ser det som ett sätt att skapa förutsättningar för att på sikt öka rörligheten. Det finns ett stort intresse för det här programmet. Tanken är att det ska kunna sökas två gånger om året och avse perioder på sex månader, slutar Sigbrit Wolgast.
FOTNOT: HR betyder Human Resource vilket är engelska men ändå av okänd anledning används som beteckning på en enhet inom en svensk polismyndighet. Enheten arbetar med mänskliga resurser.
Intervju: Claes Cassel
Utryckningen
är lovligt
villebråd
”Fredag kväll. Kommer till jobbet. Förväntansfull, taggad. Tycker det ska bli kul att komma ut på stan och jobba. Stämningen i omklädningsrummet är uppsluppen, de flesta tycker det är skoj att jobba helgnätter. Byter om, på med skyddsvästen, hämtar vapnet. Går och kollar på listan vilken bil jag ska åka i.
Då kommer käftsmällen. Du ska sitta i repan. Det goda humöret som bortblåst. In i omklädningsrummet igen. Av med västen. Går förbi utsättningsrummet där hela styrkan sitter, alla lika glada över att de slapp receptionen i natt. Alla lika oroliga över att det kan vara deras tur nästa gång. En ny kollega berättar. Av nio nattpass fick hon sitta inne sex. Säger att hon har ont i magen när hon går till jobbet. Är det inte repan så är det jouren som ska ha folk.
Vi på utryckningen verkar vara lovligt villebråd. Saknas det folk så tar man från IG. Skit samma vad personalen tycker. Du är ett nummer, en bricka i ett spel. Ingen vill sitta i repan, ingen vill vara på jouren, ingen vill jobba på mobila kontoren. Vi är ordningspoliser och vi vill vara ute på stan och jobba i radiobil. Och så undrar cheferna varför det är sån omsättning på utryckningen? Döhh...
De flesta skulle inte klaga om det gällde ett pass i månaden, men för mig har det blivit ett pass i veckan sista tiden och det är ändå lite jämfört med de nya som får dra ett tungt lass. Motivationen är inte på topp direkt, utan nya poliser känner sig förfördelade och ledsna. Under pa-rotationen får de stå i princip varje helg på Stureplan eller Medis, vilket är fruktansvärt jobbigt i längden. Sedan när de äntligen kommer till utryckningen så får de sitta inne och jobba. Och cheferna undrar varför det är sån omsättning på utryckningen...Själv funderar jag på att söka ett annat distrikt där man slipper sitta inne och deppa. Där jag får göra det jag vill göra, nämligen åka radiobil som den ordningspolis jag är.
”Ordningspolis””
BLÅLJUS KOMMENTAR:
Polis behövs i repan
Vem ska göra jobbet?
Frågan du tar upp är lika gammal som de gator vi trampar. Önskemålen, däremot, har varierat. Som du kan läsa i artikeln om kvinnliga poliser längre ner på den här sidan fanns det en tid då poliskonstaplar hårdbevakade sina rättigheter att efter många år få slippa den hårda patrulleringen och få komma in på varma, trygga stationen som hel- eller halvvakt. Idag är den yttre tjänsten eftertraktad och många betraktar, som du, repan, receptionen, eller annan inre tjänst som en börda.
En lösning skulle kunna vara att verka för att civilanställda tar över större delen av den inre sidan. Observera att resonemangen som följer inte innebär någon kritik mot eller nedvärdering av våra civilanställda som i de flesta fall utifrån sina förutsättningar gör en engagerad och viktig insats.
Måste göras av polis
Men hur är det för medborgaren som kanske för första gången drabbats av brott eller råkat ut för ett grovt brott. Vem vill denne träffa vid besöket på polisstationen? Med stor sannolikhet en polis. Och nog är väl vår kompetens större än att den utan vidare kan avvaras vid hanteringen av anmälan om allvarliga brott? Polisiär erfarenhet behövs för att tidigt bedöma en anmälan om grövre brott och vad den kräver av oss. Den bedömningen kan ha stor betydelse för möjligheterna att lagföra en gärningsman och därmed tillförsäkra målsägaren rättssäkerhet.
Kan vi som utgångspunkt för fortsatta resonemang slå fast att en del av jobbet i t ex receptionen måste göras av en polis?
Yngste? Eller annan ordning?
OK, då är frågan vem som ska göra jobbet?
Det finns inget självklart svar på den frågan. Vår nuvarande ordning är som bekant att om det inte finns frivilliga till ett jobb ska det skötas av den yngste.
Är det en bra ordning?
Finns det någon eller några andra metoder som skulle fungera bättre?
Ska eventuella överenskommelser om nya metoder tas väldigt lokalt eller för hela myndigheten?
Eller ska vi behålla nuvarande ordning och istället genomföra en rejäl uppvärdering av t ex tjänsten i repan som innebär att den blir både intressant och lönsam och därmed eftertraktad?
Frågorna är många. Vi hoppas att de engagerar vår läsekrets så att flera deltar i den här debatten. Debatten blir också en mätare på hur stort det här problemet är.
-----------------------------------------------------------------
Kvinnliga
poliser
fyller 50
Precis i dagarna – den 1 augusti – fyllde kvinnlig polisiär närvaro i Stockholm 50 år. Den dagen började 24 kvinnor sin utbildning på Statens polisskola. Tidigare det året hade de tagits ut och anställts av Poliskammaren i Stockholm. Det var en pionjärinsats – tidigare hade kvinnor bara kunnat bli polissystrar. De första fick – framförallt på grund av fackets motstånd – vandra en knagglig väg, inte bara i ”Träsket”. Kvinnor fick vänta till 1971 på en åtminstone formell jämställdhet inom polisyrket.
Polisfackets behandling av kvinnor inom polisen i Stockholm från 1958 till 1971 hör till de områden vi har minst anledning att vara stolta över. Kanske vore rentav en offentlig ursäkt på sin plats så här i samband med jubileumsåret? Möjligen kan det vara en förmildrande omständighet att polisfacket i länet på senare år tagit tydlig ställning för kvinnors jämställdhet inom yrket och därmed bidragit till att den infekterade debatten om kvinnlig polis i Stockholm som pågick i rätt osympatiska former i medlemsleden under slutet av 1900-talet numera tystnat. Under de senaste decennierna har polisfacket i länet även aktivt börjat verka för fler kvinnor på fackliga förtroendeposter.
Forskningens betydelse
Forskningens betydelse för polisarbetet understryks än en gång av ett arbete som genomförts av Johanna Dahlgren, Umeå universitet, i sin roll som både historiker och genusforskare. Genom det får vi en mycket god inblick i vår närmaste historia – den om kvinnor inom Stockholmspolisen 1958 till 1971 publicerad i våras.
Blåljus återger hela Johannas arbete som PDF-fil och rekommenderar det varmt som läsning. Det är svårt att tänka sig en bättre sammanställning av den här epoken och striden som ledde fram till kvinnans idag självklara ställning inom Polisen.
Tjänstgöring i ”Träsket”
Det började som sagt med att Poliskammaren i Stockholm annonserade efter kvinnor för utbildning till poliser. I början på 1958 var de färdiga och de placerades alla på vaktdistriktet Klara. Varför just där?
Det får vi aldrig säkert veta men dåvarande polismästaren har sagt att han valde Klara för att tjänstgöringen i ”Träsket” – Stockholms besvärligaste och mest brottsbelastade område – verkligen skulle visa om kvinnor kunde klara uniformspatrulleringen. Från annat håll hävdades att Klara valdes av den enkla anledning att det var den enda vaktdistrikt som erbjöd en praktisk lösning på toaletter, duschar och piketrum som kvinnor inte behövde dela med män.
Blev ”svartfötter”
Placeringen väckte genast protester. Klarapoliserna undrade varför de skulle behöva ta hela ”bördan”. Att patrullera med en kvinna innebar enligt dessa en dubbel uppgift dels att tampas med buset, dels att skydda kvinnan. Kamraterna, förening för Stockholms polismän, menade att det var orättvist både mot män och kvinnor att placeringen begränsades till Klara. För övrigt hävdade föreningen principen om lika lön för lika arbete samtidigt som man slog fast att kvinnor inte passade för uniformspatrullering. Den här motsägelsefulla inställningen går som en röd tråd genom hela föreningens hantering av kvinnlig polis under den här epoken.
Kamraterna organiserade obefordrade poliser i Stockholm och var inte med i Svenska polisförbundet vid den tiden. Det ställde till ytterligare en komplikation. De kvinnliga poliserna blev med tiden – med all rätt – urförbannade på Kamraternas beteende mot kvinnliga poliser, begärde utträde och gick in i Svenska Polisförbundet. Därmed blev de enligt tidens syn ”svartfötter” med alla de komplikationer det innebar. Jag som började 1962 hann uppleva hur otroligt laddat det begreppet var ännu vid den tiden. Det lilla fåtal som stod utanför Kamraterna hade det inte kul.
Driva bort kvinnorna
Det som dominerar Kamraternas agerande under perioden är uppfattningen att kvinnor inte passar till uniformerad patrullering. Det var naturligtvis också en dominerande medlemsuppfattning. Utan den hade man inte kunnat driva frågan så hårt.
Det motsägelsefulla argumentet att lika lön kräver lika arbete var inte ett jämställdhetssträvande från föreningens sida utan ett maskerat sätt i driva bort kvinnorna. Föreningen räknade iskallt med att om man genomdrev det stenhårda kravet på åldersordning skulle kvinnorna försvinna av sig själva.
Sju år i Slottsbacken
Åldersordningen på den tiden täckte in hela det polisiära livet från den dagliga fördelningen av patrulleringsområden till befordran från konstapelsgraden. Den innebar i praktiken att man måste räkna med minst sex till åtta års fotpatrullering (på vaktdistrikt var biltjänst sällsynt eller obefintligt) innan man kunde nå någon lindring i form av annan tjänst.
Vid den här tiden bytte man också 1800-talets linjepatrullering mot områdespatrullering. Mitt första yttre befäl i Gamla stan hade just gått den s k högre kursen för befordran. Större delen av sina första sju år som polis hade han tillbringat med att dag och natt gå Slottsbacken upp och ner. Den linjen tilldelades han när han började och den behöll han till befordran.
Åldersordning helig ko
I det ljuset måste man se de manliga polisernas till synes löjliga fixering vid sina ”rättigheter” enligt åldersordningen. Det är den enda svaghet jag hittills kunnat hitta i Johanna Dahlgrens arbete. Hon borde belyst den dåtida poliskulturen. Den är viktig för att förstå det fackliga agerandet – om än inte försvara det.
På senare år har receptionstjänst på stationerna inte varit eftertraktad. I det ljuset är det kanske svårt att förstå vad det betydde 1958 att bli halv- eller helvakt. Det innebar att delvis eller helt byta den stenhårda fotpatrulleringen i brännande sol och vinande snöstorm i ständig kamp mot illasinnat bus och nitiska inspektionsöverkonstaplar mot den varma, trygga stationen med gott sällskap, ständigt påfylld kaffekopp och andra bekvämligheter. Inte undra på att åldersordningen var en helig ko för den tidens män.
Kampanj mot kvinnliga poliser
Att kvinnor skulle tränga sig före i den kön var en mardröm och oron för detta fick männen att handla på ett sätt som vi idag inte alls kan förstå eller acceptera. Man kan lugnt säga att Kamraterna drev en kampanj mot kvinnliga poliser i allmänhet och kvinnliga ordningspoliser i synnerhet. I bakgrunden fanns också en oro för att arbetsgivaren använde kvinnor som en väg att fylla på den underbemannade Stockholmspolisen. Kamraterna menade att en bättre väg vore att med högre lön och bättre arbetsvillkor dra fler män till kåren.
En följd av allt bråket var att rekryteringen av kvinnor till Stockholmspolisen gick ner under 1960-talet. En ny försöksverksamhet startade 1969 på initiativ av Rikspolisstyrelsen och Svenska Polisförbundet. Kvinnliga poliser placerades nu efter utbildningen vid skyddssektioner och utredningsenheter där de inte skulle tjänstgöra i uniform.
Kvinnor strömmade in
Men 1965 hade polisen blivit statlig och var skyldig att följa de regler som gäller för statlig anställning. Det behövdes bara att två företagsamma kvinnliga poliser 1971 överklagade beslutet att de skulle utestängas från uniformstjänst. Redan senare samma år var det slut med försöksverksamheten och kvinnor strömmade in i den uniformerade patrulleringen. Åratal av debatt med en hel del beklämmande övertoner följde. Idag upplevs kvinnor av en stor majoritet som ett helt naturligt och värdefullt inslag i den yttre tjänsten.
2008 kommer ett nytt jubileum. Inte bara är det 50 år sedan de första kvinnorna i polisuniform dök upp på Stockholms gator – det är 100 år sedan den första kvinnan anställdes vid polisen. 1908 började sjukvårdsutbildade polissystrar arbeta på Stockholms polisstationer som en följd dels av ett stort behov, dels av positiva erfarenheter som strömmat in från Tyskland.
CC
Johanna Dahlgrens arbete om kvinnliga poliser och konflikten med facket.
-----------------------------------------------------------------
NATIONELLA KOMMENDERINGAR:
Nytt avtal
ger alla
samma
villkor
-
”Jag är positiv till att vi nu får ett avtal som reglerar ersättningen för alla i en stor poliskommendering med deltagare från flera län”, säger Lars Ericson, ordförande i polisfacket i Stockholms län till Blåljus. ”Det har tagit mycket facklig kraft att brottas med de här frågorna inför varje större händelse. Några siffror ur avtalet mellan Polisförbundet och Rikspolisstyrelsen är inte kända ännu men jag utgår från att de inte innebär en försämring för den enskilda polisen”, slutar Lars.
Ett nytt avtal ger alltså alla poliser samma villkor vid tjänstgöring i samband med en större händelse som hemmalänet inte klarar på egen hand. När de tidigare kommit till en kommendering på främmande ort – t ex idrottsevenemang i Göteborg eller internationella möten i Jämtland – har de förväntats jobba tillsammans med de arbetsuppgifter som ingått. Men ersättningen för insatsen har styrts av avtal i i de län de arbetar normalt. Det har varit ett problem vid stora polissammandragningar. Löne- och arbetstidsavtalen har under ett antal år varit olika mellan polismyndigheterna.
Tagit flera år
Efter flera stora kommenderingar har det framförts önskemål om att enas om ett skäligt kommenderingstillägg för förstärkningsrörelser.
Parterna har försökt arbeta fram ett avtal under flera år. Det har inte gått delvis beroende på att Rikspolisstyrelsen inte haft förhandlingsmandat i frågan enligt gällande avtal. Efter en tids diskussioner med de fackliga organisationer som företräder poliser, Polisförbundet och Jusek, begärde Rikspolisstyrelsen att Arbetsgivarverket skulle undersöka möjligheterna för Rikspolisstyrelsen att sluta ett avtal i frågan. De centrala facken och Arbetsgivarverket kom överens om att delegera avtalsfrågan till RPS i juni.
Mjukstart
Nu är avtalet klart och kan börja tillämpas men av administrativa skäl blir det en mjukstart och avtalet ska tillämpas först från den 1 november 2007.
Detta har varit ett problem vid stora polissammandragningar. Bland annat konstaterades i den utvärdering som gjordes efter händelserna i Göteborg år 2001 att det ”är önskvärt att man inom polisväsendet kan enas om ett skäligt kommenderingstillägg för förstärkningsrörelser”. Vid utvärderingar av andra stora polissammandragningar har det framförts liknande önskemål.
Lika för alla poliser
Avtalet styr ersättningen vid så kallade särskilda polisinsatser. Beroende på vilken bedömning av polisinsatsen som görs fastställs ersättningen som är lika för alla poliser. Det är möjligt att byta ersättningsform under en polisinsats om förhållandena skulle vara sådana att detta är påkallat. Vissa skyddsregler finns dock vid sänkning av beslutad ersättning. Andra tillägg knutna till arbetstid utgår inte under den tid avtalet tillämpas.
Nu kommer anvisningar till avtalet att tas fram.
-----------------------------------------------------------------
BLÅLJUS FÖRST
ÄVEN I DIN DATOR
Vill du göra Blåljus till din startsida på Internet? Det är mycket enkelt. Medan du har hemsidan uppe - klicka på Verktyg-Internetalternativ-Aktuell-Verkställ-OK och saken är klar. På så vis får du alltid senaste nytt från oss.
SLÅ ENSIGNAL!
Har du en spontan tanke, en invändning, ett tips om något som hänt men samtidigt långt till en dator – ring Blåljus 0734 33 50 00 och berätta direkt. Du har givetvis, om du så önskar, samma rätt till anonymitetsskydd som när du skriver. VÄLKOMMEN I LUREN!-----------------------------------------------------------------
UPPDATERINGAR OCH
ANTAL BESÖKARE
Blåljus uppdateras
bara torsdagar
en tid framåt
Blåljus, hemsida för polisfacket i Stockholms län, uppdateras måndagar och torsdagar större delen av året. En tid framåt då det statistiskt sett är färre nyheter uppdateras hemsidan bara på torsdagar. Händer det något viktigt uppdaterar vi som vanligt även andra dagar.
Den här sidan har uppdaterats torsdagen den 9 augusti 2007 kl 2120. Nästa planenliga uppdatering blir torsdagen den 16 augusti.
Vid uppdateringen torsdagen den 2 aug stod vårt räkneverk på 301.596. Vid uppdateringen torsdagen den 9 augusti hade 1307 besökare tillkommit och vi landade då på 302.903.
-----------------------------------------------------------------
HISTORISKA GLIMTAR
- det hände just idag!
Vasa hette ett svenskt regalskepp byggt på Stockholms skeppsgård (nuv. Blasieholmen) åren 1626–28. Vasas längd i vattenlinjen var 46,5 m, bredd 11,7 m, högsta masthöjd 52 m över köl, deplacement 1 215 ton. Bestyckningen bestod av 64 kanoner och den avsedda besättningen av ca 450 man. Vasa kantrade och sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Av 100–150 ombordvarande omkom 30–50. Orsak till förlisningen var dålig stabilitet. Undervattenskroppen var för liten och barlasten otillräcklig i förhållande till rigg, kanoner och övervattensskrov. Under 1600-talet bärgades de flesta kanonerna. Anders Franzén hittade Vasa 1956 utanför Beckholmen. Året därpå togs de första föremålen upp. Skeppet bröt vattenytan 24 april 1961 förvånansvärt välbevarat över 300 år sedan förlisningen.. Vasa är världens enda bevarade 1600-talsskepp. Hon ger viktig kunskap om dåtida skeppsbyggeri och om hur man levde till sjöss och i land. Hennes flera hundra skulpturer är en unik konstsamling från senrenässansen.
Den 11 augusti 1930 hade den första helsvenska talfilmen, "För hennes skull", med Gösta Ekman och Inga Tidblad premiär i Stockholm.
.Den längsta kända dragkampen pågick i 2 tim 41 min och gick mellan två kompanier från 2:a bataljonen vid Sherwood Foresters (Derbyshire Regiment) den 12 augusti 1889 i Jubbalpore, Indien. Det vinnande laget rörde sig 3,66 m (netto) eller 0,00135 km/h. Sedan har reglerna ändrats. Enligt de nuvarande är det inte tillåtet att ligga på marken eller göra hål för fötterna. Den i tid hittils längsta dragkampen enligt dagens regler pågick 24 min 45 s i första dragningen mellan England och Irland i VM 640 kg 1988.
Gränsmuren mellan Väst- och Östberlin började resas den 13 augusti 1961. Den blev 43,1 km lång, byggdes om och förstärktes flera gånger för att effektivt kunna hindra flyktingar från öst att ta sig till väst. Den kompletterades med ytterligare en mur och med minfält, taggtråd och höga bevakningstorn mellan murarna. Berlinmuren byggdes när den ökande flyktingströmmen från öst till väst blivit ett stort bekymmer för Östtyskland. Åren 1949–61 flydde 2,7 miljoner människor till väst via Berlin. Övriga gränser mellan Öst- och Västtyskland var redan hårdbevakade och mycket svårforcerade. Många flyende via Berlin var hög- eller specialutbildade människor från hela landet. Ca 80 gränsövergångar i staden stängdes och fönster murades igen. Senare röjdes en flera hundra meter bred remsa på den östra sidan för att ge plats åt hinder och bevakningsanläggningar. Innan gränsen gjordes hermetiskt tillsluten lyckades under årens lopp ändå drygt 5 000 personer fly, varav 574 östtyska s k folkpoliser. Antalet personer som sköts till döds av de östtyska gränsvakterna i Berlin var 239 räknat på hela den avspärrade gränsen runt Västberlin, varav en fjärdedel dödades vid muren mellan Östberlin och Västberlin. Enligt den officiella östtyska versionen byggdes Berlinmuren spontant av ett antal murare som en reaktion mot infiltration från väst och kallades officiellt "den antifascistiska skyddsvallen". Den 9 november 1989 beslöt den hårt trängda östtyska regeringen att öppna muren för fri passage.
Den 14 augusti 1941 utfärdades Atlantdeklarationen (Atlantic Charter), en principdeklaration från den brittiske premiärministern Winston Churchills och den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelts möte i Placentia Bay, Newfoundland, 9–12 augusti 1941. Här bestämdes målen i det pågående världskriget (trots att USA ännu inte var krigförande). Deklarationen betonar politiska fri- och rättigheter, internationellt samarbete m m och fick senare viss betydelse för utformningen av FN:s stadga. Deklarationen ska främst ses som en utmaning från de stora demokratierna mot den nazistiska diktaturen och dess förakt för människoliv och mänskliga rättigheter.
Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan och den ofattbara mardrömmen andra världskriget var formellt slut i bemärkelsen att vapnen för tillfället slutade tortera mänskligheten. Det är en märklig ironi att huvudmotståndarna mot de allierade i kriget hör till de verkliga vinnarna när det gäller ekonomi och välstånd i den nya globaliserade tiden. I augusti 1945 låg Japan och Tyskland som bekant i aska och ruiner.
Den 16 augusti 1977 är en tung dag för hans beundrare att minnas. Då avled nämligen Elvis Presley.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september