Är svenskar som passagerare på Titanic?

Fredrik Kärrholm, som är polis, författare till polishandboken och kriminolog, har skrivit en uppmärksammad ledare i SvD, där han funderar över hur svenskar i gemen och särskilt mer välbeställda delar av samhället utgår från att Sveriges problem inte kan vara samhällshotande. Lite som passagerarna på Titanic. Fredrik kallar det fenomenet för Titanic-nationalism och skriver:

”En föreställning om nationen som osänkbar, too great to fail. Trots att båten lutar 15 grader; trots att människor kommer uppspringandes från tredje klass och ropar att det läcker in iskallt vatten; trots allt sitter vi lugnt kvar vid borden, äter vår dessert och diskuterar en fjärde pappamånad. Ingen vill höra på gnäll, och lika lite på alarmerande analyser. Framför allt inte när orkestern spelar.”

Så lämnar Fredrik sin bild av oroväckande tecken i tiden med tretton exempel:

”Den grova brottsligheten ökar. Hänsynslös ligism breder ut sig. Segregationen förvärras. Arbetslösheten bland invandrare är enorm. Statens skuldsättning växer. Skatterna höjs. Företag flyttar utomlands. Överbeläggningen i sjukvården tilltar. Sjukvårdsköer växer. Bostadsbristen eskalerar. Skolresultaten är alltjämt usla. Kvaliteten i högskolan sjunker. Och pensionsprognoserna är negativa. Men det är ingen fara, tänker den gode svensken – det kommer nog snart att lösa sig till det bättre, vi bor ju trots allt i Sverige.”

I P1s program Medierna, menar Magnus Jiborn, forskare vid ekonomihögskolan i Lund, i politisk filosofi, att de tretton påståendena ovan är illa underbyggda och att de saknar faktaunderlag. Och att det minsta man kan begära är att de påståenden som kan verifieras inte är helt falska… 

Jiborn menar att de flesta påståendena i Kärrholms ledare är felaktiga. Detta bland annat då Kärrholm valt andra tidsserier för att avläsa trender i förhållande till vad han skulle valt. Han talar om inbillade problem, som det presenteras låtsaslösningar på.

I programmet hävdas även att tesen i Kärrholms text är att Sverige är som Titanic. Sanningen är snarare att metaforen Titanic används för att visa på svenskars aningslöshet och tendenser att bortse från oroande fakta som kan rubba lugnet och förvissningen att Sverige skall vara en oas av lugn i världen. Som om det vore en naturlag. Reportern menar att Kärrholm genom sitt urval valt att bortse från längre trender som talar mot hans beskrivning av tillståndet i nationen.

Blåljus låter våra läsare själva ta ställning till om Public Service programmet Medierna har mer rätt i sin analys av samhällsutvecklingen än Fredrik Kärrholm.

En annan ledare, som varnar för samhällsutvecklingen på vitala delar av samhället är i kris är skriven av Anna Dahlström i Expressen. Hon talar om poliskrisen, vårdkrisen och flyktingkrisen under 2015. Och efterlyser politiskt ansvar. Hon noterar att politiker har en tendens att antingen gömma sig bakom myndighetschefer, eller landstingspolitiker av annan politisk färg, eller rent av bakom andra länder i EU. Anna avslutar sin ledare med orden:

”Så vem bär egentligen ansvaret när det brister? Ministrarna träder allt oftare in i rollen som ett slags politikens musikrecensenter. De säger sig vara besvikna på sina myndigheter (läs poliskrisen) eller förväntar sig att kommunerna ska lösa uppgiften (läs bostäder, vårdplatser, bristen på äldreboenden med mera) eller kräver att EU ska ta ansvar (läs flyktingkrisen). Själva befinner de sig ofta på bekvämt avstånd från verklighetens hopplösa målkonflikter.

Men att ansvaret är delat betyder inte att alla bör ta chansen att smita från det. I stället för att skyffla ansvarsfrågan emellan sig borde fler politiker och myndighetschefer pröva att uttala de magiska orden:

"Ja, detta är mitt ansvar".”

Tommy Hansson