Publicerat 2016-08-12 08:00

Ännu en polis lämnar skeppet

Det börjar bli lite för mycket nu. I början av sommaren berättade Blåljus om Therese Löthman som beslutat sig för att lämna polisyrket - hennes barndoms drömyrke. Försäkringskassan blev hennes nya arbetsgivare. Nu  berättar Josephine varför hon blir elevstödjare i stället för polis, efter 13 år i yrket.

Josephine har skrivit ett mycket gripande blogginlägg om hur hon uppfattat sin tid inom polisen och vad som fick henne att ta steget till den civila arbetsmarknaden. Blogginlägget har lästs av hundratusentals personer och många poliser har kommenterat igenkännande.

Även Expressen har uppmärksammat Josephines berättelse. Det är för alla poliser välkända problem som fått henne att ta steget, underbemanning, otymplig organisation, löften om en närvarande polis närmare medborgarna som aldrig infriats. Josephine har haft olika arbetsuppgifter inom polisen, allt från yttre befäl till brottsförebyggare.

Josephine berättar om vad hon är stolt över som polis: "Jag har sett människor gå sönder och även ibland resa sig ur ett missbruk, jag har sett kvinnor och barn som farit mycket illa, jag har sett hatet mot polisen, jag har blivit slagen, jag har använt våld för att lösa situationer, jag har skrattat, jag har gråtit, jag har blivit kallad allt du kan tänka dig, jag har upplevt glädjen när vi hittat en försvunnen person, jag har löst många konflikter och brott tillsammans med fantastiska kollegor."

Men det är den dysfunktionella organisationen som får henne  att ta steget, tillsammans med hur polisyrket värderas: "Att inte polisen som kämpar dygnet runt för att verksamheten ska går runt värderas högre är inte annat är väldigt väldigt tragiskt. Det gör mig ledsen och förbannad."

I dagens ledare på DN finns en text som inte handlar om polisen. Den är skriven av Johannes Åman, och Blåljus tar sig friheten att skriva om valda delar:

"Att rösta med fötterna är rationellt – men bara som individuell strategi. Den nationella poliskrisen kräver en sammanhållen politik för bättre arbetsvillkor och successiv utveckling av polisverksamheten.

På sätt och vis får vi vad vi förtjänar: Ett samhälle som inte värderar en yrkeskår drabbas förr eller senare av svår brist.

Poliskrisen är här med full kraft och verkar ha kommit för att stanna.

Men vilka ”vi” är det som får skylla sig själva? Är det medborgarna och företagare som förlorar en omtyckt polis för att Migrationsverket eller Försäkringskassan erbjudit bättre lön?

Bara om man är cynisk eller mycket arg kan man välkomna en kris som länge kunnat förutses men ändå inte förhindrats. Här finns inget ”vi” som får sitt rättmätiga straff. Bara ett samhälle fullt av förlorare. När fler poliser ger sig av sprids en osäkerhet som kan skapa nedåtgående spiraler. Men i ett läge där det inte går att fylla alla platser på polishögskolan med behöriga sökanden utan att sänka kravet, kan redan hårt prövad organisation hamna under orimlig press.

På plussidan står framför allt hoppet – chansen att alltmer påträngande krissymtom ska framtvinga en vändning till det bättre. Men det handlar inte bara om urholkade polislöner utan om en systemkris. Under decennier har polisen som institution försvagats, till viss del av trender som påverkar hela västvärlden: Respekten för polisen har urholkats och som andra samhällsauktoriteter har poliser i dag mindre gratis i kraft av sin roll än de hade för några decennier sedan.

Lösningen måste handla om lön – men också om arbetsvillkor i stort. En gång i tiden lockades många till yrket av att det sågs som relativt fritt. Sedan dess har arbetstiderna försämrats, lönenivån urholkats och  polisarbetet blivit alltmer uppstyrt. Kraven utifrån har skapat en allt tyngre administrativ börda och gett poliserna mindre tid att planera och själva utvärdera sina ingripanden.

Felet är inte att staten på olika sätt har försökt påverka polisen att utvärdera resultaten utan att det har skett på ett för klumpigt sätt, utan känsla för hur mängden av interventioner försämrat arbetsmiljön och i praktiken ofta motverkat sitt syfte.

 

För att arbetet med att förbättra polisverksamheten ska ge resultat måste det ske tillsammans med poliserna. De måste bli mer delaktiga och ges större frihet att själva påverka hur det ska göras. Staten bör framför allt peka ut riktningen, stödja lokala initiativ och sprida goda erfarenheter över landet. När det man gör känns meningsfullt och de positiva resultaten börjar komma brukar människor vilja vara med på resan en bit till.

Det är när hoppet förlorats poliserna flyr."

Blåljus tackar Johannes Åman för en utmärkt text och analys - som handlar om läraryrket! Läs originalet på DN-ledarsidan. Egentligen finns inte mycket att tillägga, utom att våra kära politiker noterat problemen med lärarlönerna. Och satt till extra pengar.

 

Någon motsvarande satsning på polislöner har vi inte sett röken av. I dag är det 49 dagar kvar av nuvarande polislöneavtal. Förra gången tog det närmare ett år innan ett avtal kunde slutas - så uselt var budet enligt Polisförbundet. Men även det avtalet har genererat missnöje på många håll. Polisen har inte råd att göra ett likande misstag igen, nu krävs rimliga nivåer och en fördelning som poliserna accepterar.

 

Så att inte "hoppet förloras", med Johannes Åmans ord...

Tommy Hansson