Allpoliser blir halvpoliser

"Det andra rör organisationen kring ”allpoliser”. En polis som tidigare arbetat med narkotika säger: ”När alla ska jobba med allt, till slut sitter man bara där med armarna i kors. Ansvarstagande, kunnighet och specialisering hänger ihop.”

Visst. Och i stället för allpoliser har vi fått halvpoliser."

Ivar Arpi på SvD har skrivit en ledare med utgångspunkt från skadegörelser mot polisbilar, och framförallt handgranatattacken mot en polisbuss i höstas. Han betonar polisernas arbetsmiljö och frågar sig om polisledningen verkligen inser allvaret i situationen. Om det är "normalt" att det kastas sten mot poliser, hur ska de kunna veta om en av stenarna är en handgranat som ger dem kanske två sekunder på sig att söka skydd? Ivar beskriver situationen med ett citat från en polis i Västerort: "Du står inför en folkmassa på runt femtio personer som är i upploppsstämning. De kastar sten efter sten mot dig. Ducka. Backa. Framåt. Någon försöker samtidigt skada dina ögon med grön laser. Någon annan skriker att de ska hämta granater för att kasta på dig och dina kollegor. Hur ska du se skillnad på en granat och en sten? Kom ihåg att ducka för stenarna medan du tänker. Och kom ihåg att bara springa om det verkligen är en granat."

Arpi noterar att man blir gripen om man hotar med handgranater eller om man kastar sten på poliser – om man gör det på egen hand. Men är man 50 personer har polisen mycket sällan resurser att gripa någon. I utsatta områden får detta kriminella beteende fortgå. Poliserna där får inte den hjälp de skulle behöva för att garantera säkerheten för de boende, eller ens för sig själva.

En polis frågar sig om någon (polis) måste dö innan politikerna reagerar, och Ivar Arpi avslutar sin ledare med orden: Vad behövs? Förmodligen en kommendering i utsatta områden, som Tensta, Husby och Rinkeby. De kriminella gäng som har tagit över måste motas bort och buras in. Staten måste återta kontrollen, upprätthålla våldsmonopolet. Om det så innebär att man måste placera ut poliser i varje gathörn.

Även Anna Dahlberg diskuterar de mest utsatta och segregerade förorterna i en ledare i Expressen:

"Hur har ansvariga politiker kunnat låta detta ske? I årtionden har förortsprojekten avlöst varandra, men det mest basala – trygghet och en fungerande rättsstat – har samhället i praktiken gett upp om."

Hennes recept påminner om Ivar Arpis: Sverige har inte råd med fler förlorade år, allrahelst som pressen på dessa utsatta områden kommer att öka än mer framöver. Det brådskar att agera och allt måste börja med att återupprätta tryggheten. Så lägg alla hållbarhetsprojekt och kommunikationsplaner åt sidan. Nu måste rättsstaten rulla in.

Blåljus kommentar: Det är inte svårt att hålla med. Fler poliser behövs i förorterna, men även i glesbygderna där polisen inte kommer alls på vissa ärenden. Lagen måste fungera överallt. Hela tiden. Men då behövs det fler poliser, många fler. Och de poliser som finns måste få bättre incitament att stanna kvar inom yrket. Nota bene: Om samhället inte vänder utvecklingen nu, finns risken att det blir ännu kostbarare i ett ännu mer akut skede, senare...

Tommy Hansson