Yttrandefriheten även för poliser...

Justitieombudsmannen har i ett beslut visat hur stark yttrandefrihet statsanställda har.  Ärendet handlar om en professor vid Lunds Universitet, som på sin privata twitter kallat en utpekad person  för ”vidrig”, ”avskyvärd” och en ”plåga”. Professorn kallades till samtal och det hela kom till medias kännedom vilket väckte debatt. En rubrik i media var ”Twittrande professor läxas upp”.

Ledningen kallade alltså professorn till samtal angående hans språkbruk och framhöll bland annat att det var olämpligt och kunde leda till förtroendeskada för universitetet.

I beslutet uttrycker JO en förståelse för att såväl professorn som andra som läste artikeln kunde uppfatta uttalandena som att företrädare för universitetet ansåg sig ha en rätt att ha åsikter om hur en medarbetare väljer att utnyttja sin yttrandefrihet.

Uttalandena kan dessutom uppfattas som att universitetets företrädare ansåg sig ha möjlighet att begränsa denna rättighet. JO konstaterar att det funnits en uppenbar risk för att andra universitetsanställda kan ha uppfattat uttalandena i dagspressen som att det råder en mer begränsad yttrandefrihet för dem än för medborgare i övrigt. Enligt JO är det allvarligt och riskerar att leda till att de anställda inte vågar ge uttryck för sina åsikter.

Av den anledningen understryker JO vikten av att företrädare för myndigheter inte uttalar sig på sätt som kan uppfattas som att myndigheten vill begränsa de anställdas yttrandefrihet.

Det är värt att framhålla, att meddelandena skickades från professorns privata Twitterkonto, som inte hade koppling till arbetsgivaren. Inläggen skrevs på hans fritid, och inte från tjänstedatorn. Vid det ”uppfostrande” samtalet, deltog flera personer i universitetets ledning, och professorn var uppmanad att ta med sig en facklig företrädare. Totalt ledde detta till att han kände starkt obehag, eftersom det var uppenbart att universitetets ledning tyckte att han hade agerat i tjänsten, trots att det var fråga om ett privat ”gräl”.

JO skriver:

”Det skydd för yttrandefriheten som regeringsformen och tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen anger är ett skydd gentemot ”det allmänna”. Det allmänna omfattar t.ex. statliga myndigheter.

Skyddet innebär att en myndighet inte får ingripa mot någon för att han eller hon har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att den anställde använder sig av sina rättigheter eller, genom generella uttalanden eller kritik i enskilda fall, försöka påverka  arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket denne utnyttjar sin yttrandefrihet.

Detta gäller även i de fall en myndighet anser att arbetstagaren har lämnat felaktiga uppgifter. Myndigheten är i stället hänvisad till att på lämpligt sätt bemöta och rätta sådana uppgifter.

Den som är anställd vid en myndighet har alltså rätt att, utan repressalier från myndighetens sida, offentligt framföra sina synpunkter såväl på myndighetens verksamhet som i andra frågor. Det finns anledning att framhålla att reglerna till skydd för yttrandefriheten inte fritar den anställde från skyldigheten att lojalt rätta sig efter arbetsgivarens beslut och direktiv angående hur verksamheten ska bedrivas. Som framgår av det sagda innebär detta emellertid inte att den anställde är förhindrad att fritt uttrycka sina privata åsikter om exempelvis sådana beslut och direktiv. Vidare finns det inte något som hindrar att en myndighet bestämmer vad som ska vara myndighetens officiella ståndpunkt i olika frågor och utser en särskild person som får uttala sig på myndighetens vägnar.

Självfallet får inte heller detta påverka vare sig den utsedda personens eller någon annan anställds möjligheter att ge uttryck åt sina privata åsikter.”

 Blåljus kommentar: Ett tydligt och klargörande JO-beslut avseende det så kallade repressalieförbudets räckvidd. Exakt samma regler gäller för poliser. Yttrandefriheten ger rätt för en offentligt anställd att fritt ge uttryck för sin uppfattning om den egna myndighetens verksamhet, så länge inte tystnadsplikten lägger hinder i vägen.

Polisen har som organisation inget lysande facit när det gäller yttrandefriheten. Historiskt har myndigheter inom polisen fått betala miljoners kronor för exempelvis felaktiga avskedanden av frispråkiga poliser. Det har även förekommit efterforskande av källor då uppgifter lämnats till media. Dock, vill vi hoppas att upprepade klavertramp har lärt oss en del, vi skall ju vara en lärande organisation med högt i tak.

Om den målsättningen är förenlig med den otrygghet som den i-lönesättning och rekryteringsförfarande som förekommer i polisen är en annan fråga…

Tommy Hansson