Publicerat 2004-08-09 00:17Tidningsuppgifter under lördagen gör gällande att ledningen på Norrtäljeanstalten tipsats i förväg om fritagningen (se ”Länkar” – ”Aktuella artiklar av intresse”!). Man ska ha fått utförlig information om personer, metod och ungefärlig tid. Undras om någon från anstalten pinglat polisen om tipset? Annars är det ett mycket bra exempel på behovet av skärpning från kriminalvårdens sida innan det blir aktuellt för oss att sätta av resurser för att bevaka anstalterna. Istället för att stävja fritagningen tvingas vi nu satsa övertidsmiljoner (som vi inte har – bara röda siffror) och ta betydande risker för att fånga desperata, beväpnade rymlingar. Kanske Polisförbundet skulle ta en direktkontakt med kriminalvårdens fack SEKO? Månne de skulle lyssna lite på vad fackliga bröder har att framföra. Någon annan tycks de avgjort inte lyssna på. Bilden av anställda som gör (eller inte gör) precis vad som passar dem tonar fram allt tydligare!

Och i en ny insändare skriver Lars Alvarsjö bland annat:

”Verkligheten har hunnit ifatt Göran Persson! Att sanera statens ekonomi genom nedskärningar av samhällets hörnstenar får oundvikligen konsekvenser. Vi har tidigare sett otaliga exempel på polisens bristande resurser. Nu får vi se hur hela rättskedjan rämnar, bit för bit. I en demokrati är allmänhetens förtroende för rättsväsendet en av de viktigaste byggstenarna.”

---------------------------------------------------

ÄR POLISER LAGLYDIGARE ÄN ANDRA?

Är poliser i allmänhet laglydigare än andra? Bland de 159 läsare som besvarat vår förra fråga fördelar sig rösterna med ca 70 procent på ja och 30 procent på nej. Glädjande men det gäller att minnas att många som svarat antagligen är poliser. Å andra sidan kan man förstås säga att de visserligen talar i egen sak men vilka vet bättre hur saken ligger till än just poliser?

Poliser är inga helgon. Men min erfarenhet från 42 år i jobbet varav de allra flesta i yttre tjänst och skift säger mig att de trots allt är lite laglydigare än flertalet. Det finns flera skäl till det. Ett grundläggande är att åtskilliga poliser har en mer eller mindre genomtänkt, ideell syn på sitt yrke. Man har gått in i det av en personlig övertygelse och den dagtingar man ogärna med.  Ett annat är att en majoritet tycker att man inte riktigt har mage att begå samma brott som man ägnar hela dagarna åt att beivra. Ytterligare ett annat är att poliser får en mycket handgriplig inblick i följderna av brottslighet.

FLERA BROTTSTYPER TABUBELAGDA

Så till exempel är det nog utan tvekan fler poliser än folk ur andra yrkesgrupper som aldrig rör sprit i samband med körning av motorfordon. Spåren av sådan förtäring förskräcker som bekant och det är ofta poliser som är först på plats att ta hand om förödelsen och offren. Av samma skäl är det ytterst få poliser som prövar eller på annat sätt befattar sig med narkotika. Det är mycket svårt att bli accepterad igen i gemenskapen på polisstationen om man sänkt sig till rattfylleri eller narkotikabrott.

Det finns flera andra brottstyper som är tabubelagda. Generellt kan man nog säga att poliser som kan vara nog så förlåtande och förstående mot vanliga busar har ganska lite överseende med kriminella kolleger.

MEDIERNA TJATIGT FÖRTJUSTA I ANMÄLNINGARS ANTAL

Det här är till och med stundtals problematiskt ur facklig synpunkt. Viss brottslighet blir man som polis tvärt avskedad för. Men ganska många olika brott har i praxis (till exempel i Arbetsdomstolen) visat sig inte vara avskedsgrundande. Och sedan poliserna på olika sätt sonat sina brott ska de ju återanpassas i arbetslivet på ett vettigt och medmänskligt sätt. Och hos oss är det ibland lite besvärligare än på andra arbetsplatser. Facket å sin sida måste ju hävda arbetsrätten och tillvarata individens intressen med eftertryck. Då och då kör det ihop sig.

Det här för osökt in på frågan om anmälningar mot poliser. I medierna är man rent tjatigt förtjusta i att jämföra antalet anmälningar med fällande domar mot poliser. Relationen brukar bli sådär tre på tusen. Medierna försöker däremot aldrig förklara hur det hänger ihop. Man lämnar läsarna/lyssnarna/tittarna att dra den uppenbara slutsatsen – poliser är allmänt kriminella men tillräckligt slipade i sin egen hantering för att inte åka dit.

ANMÄLNINGAR UTMÄRKT VAPEN ATT GE IGEN

Verkligheten är en helt annan. Jag brukar med en viss överdrift säga att visa mig den polis som inte blivit anmäld så ska jag visa dig en polis som inte gjort värst många knop ute på fältet. Det ligger i vårt yrkes natur att inte kunna ha 100 procent nöjda kunder. I själva verket blir en hel del klienter hatiska och vill till varje pris ge igen. Detta trots att de faktiskt själva begått brotten. Vi har bara kommit efteråt och tagit anteckningar om saken.

De som vill ge igen har ett utmärkt vapen i anmälningar. En hel del poliser blir rätt skärrade över att bli anmälda trots att de vet med sig att de inte gjort fel. Dessutom blir det en hel del besvär med förhör och annat och så förstås den gnagande osäkerheten att inte bli trodd.

SÅ FORT HAN FÅTT PÅ GIPSET ANMÄLER HAN OSS

Ett litet exempel ur min egen erfarenhet. Vi hade stoppat en man för olaga hastighet. Han verkade rätt skum och hade mycket riktigt inte tillstymmelse till leg på sig. Vi meddelar honom att det blir till att följa med till stationen för identifiering och går mot honom för att göra en rutinmässig skyddsvisitering. Det gör honom mycket upprörd. Just i det läget sticker han plötsligt in höger hand innanför jackan. Vi är två som står bredvid honom och vi reagerar samfällt. Snabbt griper vi tag i handleden och armen samtidigt som vi säger till honom att han hela tiden måste ha sina händer synliga. Det lyssnar han inte på utan gör ett mycket kraftigt motstånd och försöker föra handen längre in under jackan. Det slutar olyckligtvis med att hans ena tumme bryts under betvingandet av motståndet. Han visade sig vara obeväpnad.

Så fort han fått på gipset och kommit utanför sjukhuset så anmäler han oss. Vi har skrivit ner utförligt vad som hänt och den åklagare i chefsställning som bedömer ärendet skriver av det direkt utan att höra oss. Det var så uppenbart att vi hade befogenhet att göra som vi gjorde även trots den helt oavsiktliga kroppsskadan.

ANMÄLER POLISER ANDRA POLISER FÖR BROTT?

Den typen av anmälningar är mycket vanliga. Och de blir vanligare för varje år. Väldigt många har kommit underfund om att det här är ett kostnadsfritt och ofarligt sätt att ställa till trassel och obehag för poliserna. Själv har jag blivit anmäld fler gånger än jag minns men bara hörd i ett av de ärendena. Då gällde frågan om jag hade rätt att köra med en spanbil på parkvägar. Det redde ut sig det med.

Anmäler poliser andra poliser för brott? När det gäller allvarliga brott kan jag svara ja utan tvekan. Flera affärer de senaste åren bär syn för sägen. När det gäller mindre brott känner jag mig osäker.

DET ÄR BETYDLIGT BÄTTRE ÄN FÖRR

När jag började för 42 år sedan förekom det inte att poliser anmälde andra poliser till exempel för misshandel av gripna. Sedan dess har det skett en kraftig utveckling mot det bättre. Idag förekommer sådana anmälningar och/eller vittnesmål. Sker det i samtliga fall? Det är nog ingen idé att försöka inbilla någon det, tyvärr. Men 1962 var det mycket få som överhuvudtaget brydde sig – idag utsätts den polis som visar sådana tendenser för kraftigt tryck från sina närmaste kolleger. I allt fler fall sker det av övertygelse om att sådant inte får förekomma. I kvardröjande fall är trycket en följd av att kamraterna bara inte har lust att hamna i förhör på interna utredningar för att en kollega inte kan samla sig till att hålla sina aggressioner i schack. Facit: det är betydligt bättre än förr men vi har en bit kvar att gå.

---------------------------------------------------

Vad finns i medierna av särskilt intresse för poliser utöver den vardagliga brottsrapporteringen? Du behöver inte surfa runt bland en lång rad sajter för att ta reda på det. Blåljus.nu gör jobbet åt dig på avdelningen ”Aktuella artiklar av intresse” under rubriken ”Länkar” på den grå linjen ovan. Använd Blåljus.nu för att kolla vad som är på gång!

---------------------------------------------------

HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 8 aug 2004 kl 2330.

Har du läst ”Den siste mohikanen” av James Fenimore Cooper? Visste du att bokens tema har verklighetsbakgrund och att det avgörande inträffade 9 augusti 1757 – känt som ”Massakern vid Fort William Henry”. I kriget mellan Storbritannien och Frankrike 1756-63 stod det strider kring det här fortet, namngivet efter hertigen av Gloucester. Sedan en fransk styrka på 6 000 man under general Montcalm omringat fortet gav de belägrade upp 9 augusti 1757 mot löfte om fritt avtåg för garnisonen som bestod av 1 800 man med familjer. De indianer – huronerna – som var allierade med fransmännen bröt emellertid löftet och nedgjorde från ett bakhåll ett stort antal av de avtågande. Anjalaförbundet – det är ett sådant där begrepp som man hört talas om men inte riktigt kan placera. Händelseutvecklingen inleddes den 9 augusti 1743. Då skrev ett antal rikssvenska och finländska adliga officerare ett brev – Liikalanoten – till Katarina II av Ryssland. De framhöll att Gustav III drev krig mot Ryssland  i strid mot regeringsformen och erbjöd Ryssland fred mot att Finlands gränser före 1743 återställdes. Sammansvärjningen av officerare fick sitt namn efter gården Anjala vid Kymmene älv där officerarna. Slutligen – den 9 augusti 1998 vinner Peter Andersson VM-guld i fältbågskytte.