Vems ansvar?

Erik Helmerson skriver en ledare i DN med utgångspunkt från de 55 platser i 22 städer som Polisen utpekat som områden där kriminella nätverk styr delar av lokalsamhället. Effekten är ökad brottslighet, gäng, hot mot vittnen och en rädsla eller oförmåga hos poliserna att sköta sitt jobb.

Han konstaterar att brottsligheten drabbar personer med inbandrarbakgrund värst. Det är ett massivt underbetyg för Sverige att vi släppt kontrollen över delar av samhället till brottslingar, skriver Helmerson. Delvis har vi gjort det med goda intentioner. Vi har lyssnat på dem som anser att ­poliser är en del av någon sorts förtryckarapparat som i möjligaste mån ska hållas borta från problemhärdar och bara bjudas in med armbågen först när alla snälla metoder misslyckats minst två gånger.

Helmerson menar att vi delvis har gjort det för att denna typ av brottslighet sällan drabbar de debatterande klasserna, offren tenderar att sakna Twitterföljare bland journalister och rings inte ofta in till ”Agenda”.

Helmerson konstaterar att politiker från både förra och nuvarande regeringen duckar för problemet och menar att problematiken i våra utanförskapsområden är allas ansvar. Dock menar de unisont att bättre integration är lösningen på problematiken, medan de inte ser integrationsproblematiken som en förklaring till brottslighetens omfattning och karraktär.

”Allas ansvar som blir detsamma som ingens ansvar. Men om jobb, svenskkunskaper och vettiga boendeförhållanden är den långsiktiga behandlingen så är fler poliser på plats, och fler lagförda brottslingar, akutmedicinen. 55 högriskområden måste bli noll. Alla har rätt till trygghet där de bor”, avslutar Erik Helmerson sin ledare.

Tommy Hansson