Publicerat 2014-06-28 10:20

Vart tog glädjen vägen?

En Polisassistent har skrivit ett inlägg till minst 25000 för poliser, som Blåljus gärna delar:

Dagen har kommit då jag tänker på att gå till jobbet med en känsla av ångest.

Jag har haft semester och endast följt rapporteringen gällande löneförhandlingar, manifestationer och övertidsblockad på nyheter och Facebook.

I vanliga fall brukar jag i smyg längta till jobbet och vara lycklig över att jag har ett sånt jobb, som man faktiskt längtar tillbaka till även när man är ledig.

Jag har jobbat som polis i fyra och ett halvt år, tre av dessa på utryckningen.
Det är, enligt mig, den stoltaste arbetsplats man kan ha!
Jag och mina kollegor jobbar dygnets alla timmar, alla dagar i veckan, när alla firar högtider och sover gott i sina sängar.

I mitt distrikt ligger arbetsbelastningen på 138 %, för att det inte ska vara skadligt bör den ligga på 80 %, det har varit såhär en en lång period vilket resulterat till att vi i princip inte kan få en semesterdag om man inte ansöker månader i förväg.

Detta har löst sig med att vi kollegor ställt upp för varandra och bytt pass.
Arbetsgivaren har inte gjort något åt det. De har inte ens skam i kroppen att erkänna den arbetsbelastningen, utan påpekar att vi ligger efter i pinnjakten!

Jag har på mitt jobb suttit och tröstat nyblivna änkor/änklingar, barn som förlorat föräldrar, föräldrar som förlorat barn.

Jag har själv brutit ihop efter jobbet efter vissa händelser, gråtit över livets orättvisor men ändå gått tillbaka en erfarenhet rikare. Jag har fått sten kastat på mig, jag har fått slag, sparkar, spott, spya, hjärnsubstans, blod på mig. Jag läser dagligen i media vilka odjur vi poliser är, bara för att vi fullföljer de arbetsuppgifter som ålagts oss att göra. Allt detta för 21.300.

Missförstå mig inte, jag valde detta yrket, jag älskar detta yrket! Allt jag gjort dessa år tar jag med vördnad och stolthet med mig och jag har utvecklats som människa.

Det ENDA jag ber om är att vi blir erkända, att vi får ett tack och att vi kan leva drägligt på vår lön.

Att vår arbetsgivare värderar detta, ger oss lön för mödan. Att de tar sitt ansvar. De har överlevt länge nog på att vi gör detta av kärlek till yrket, att det är 7000 andra som söker polisyrket.

Men vet ni vad?

Det är få av dessa 7000 som tar sig till utryckningen, som klarar arbetsbelastningen och arbetsuppgifterna.

Medelåldern på utryckningen som arbetsplats är 18 månader. Så vad sägs om att börja ta hand om de ni har??

För snart räcker inte kärleken till yrket..

/En polis med sorg i hjärtat

Gilla sidan: