Var det ekonomin som styrde?

Det är omöjligt att inte bli berörd när man läser den förstahandsskildring av kaoset i Kärrtorp som en av de kollegor som var på plats från början har skrivit här på Blåljus. Vi är många som inte kan förstå hur insatsen kunde underdimensioneras så enormt. Det verkar alltså inte ens ha funnits någon kommendering över huvud taget ifrån början, och sedan skickade man dit en grupp (1+5) ifrån en bandymatch? Detta trots att exempelvis kollegor i Västerort redan innan helgen hade fått höra att de skulle förbereda sig på att det kunde bli aktuellt med en SPT-kommendering i helgen på grund av den aktuella demonstrationen. Det var dessutom känt sedan tidigare att den våldsamma nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen (SMR) hade stark närvaro i Kärrtorp. Det var ju därför den antirasistiska demonstrationen skulle hållas just där. Att manifestationen skulle dra till sig vänsterautonoma grupper som AFA och RF, vilket i sin tur både ökar risken för våldsamheter i allmänhet och för en eventuell attack av SMR, borde inte heller ha varit särskilt svårt att förutspå.

Det sägs att det har brustit någonstans i den interna kommunikationen, och att det har lett till att information om en befarad attack av SMR aldrig nådde dem som fattade beslut om insatsen. Det i sig är så klart helt oacceptabelt, men även utan den underrättelseinformationen så borde väl det ha varit självklart att bevaka en demonstration enligt förutsättningarna ovan med en ordentlig kommendering?

Våra chefer är inte på något sätt ointelligenta, så de beslut som ledde fram till underbemanningen i söndags måste ha verkat rimliga i de sammanhang som de fattades. Den enda anledningen som jag kan komma på är att de har påverkats av mycket hårda sparbeting. När varje chef ytterst är ansvarig för en budget som inte räcker till att finansiera verksamheten, trots att man bland annat slänger in poliser i arresterna, så pressas man till att fatta dåliga beslut. Det faktum att länspolismästaren hävdar att den bristfälliga bemanningen inte skall ha berott på besparingar känns ihåligt. Det är så klart svårt att säga om ett specifikt operativt beslut har påverkats av ett allmänt tryck på att sänka kostnader för kommenderingar, övertid, med mera, men likväl är det självklart att man som beslutsfattande chef påverkas, om än omedvetet. I slutändan så är det min, kanske orättvisa, känsla att våra chefer bedöms hårdare om de inte håller budget än om de fattar besparingsbeslut som får direkt negativa konsekvenser för verksamheten, och i slutändan medarbetarna och medborgarna.

Hur som helst så har den enorma underdimensioneringen av bevakningen av demonstrationen inte bara utsatt kollegorna på plats för stor fara och allmänt oacceptabel arbetsmiljö, den har även lett till att fredliga demonstranter lämnats med undermåligt beskydd mot nazisternas attack. Berättelser om vettskrämda barn och mammor med bebisar har cirkulerat i media. Att polisen inte har klarat av att ge tillräckligt skydd åt vanliga människor som har velat ta ställning mot rasism är inte bara hemskt för de drabbade individerna, det skadar även polisens legitimitet.

Efter attacken spred vänsterautonoma rörelser som AFA och RF bilden att om det inte vore för deras våldskapital så hade nazisterna kunnat slå sig rakt in bland de fredliga demonstranterna. Det stärker extremvänsterns ställning markant, och sociala medier har de senaste dagarna flödat över med kommentarer om att de inom den demokratiska vänstern, exempelvis vänsterpartiet, som konsekvent har tagit avstånd ifrån våld minsann borde be om ursäkt och erkänna att AFA med flera har haft rätt hela tiden.

Kaoset vid demonstrationen i söndags är ett tydligt exempel på när polisen misslyckas med att ta det ansvar som våldsmonopolet kräver av oss. Resursbristen skapar konstant sådana situationer, som dock oftast glider förbi relativt obemärkt. Varje gång en företagare utsätts för utpressning av kriminella gäng, ett lokalsamhälle plågas av inbrott och rån, eller en kvinna terroriseras av en man och vi inte gör allt som borde vara möjligt och rimligt för att skydda, hjälpa och ställa till rätta, så sviker vi också det ansvar som våldsmonopolet förutsätter att vi tar.

Inte som individer, de flesta av oss sliter som djur för att hjälpa så många som möjligt, men dock som organisation. Det försvagar i förlängningen hela det demokratiska systemet och ger personer som inte respekterar rättssamhällets spelregler luft under vingarna.. Det är inte konstigt att privata säkerhetsfirmor expanderar.

Ett konkret exempel på att det måste få kosta att bibehålla våldsmonopolet är den mycket framgångsrika, och mycket dyra, insats som Västerortspolisen har genomfört för att få stopp på den gruppering i Hässelby, ”Lejonen”, som bland annat regelbundet var inblandade i skjutningar på allmänna platser. Tack vare insatsen är Hässelby en betydligt lugnare och säkrare plats. Det är oklart om den hade kunnat genomföras med dagens sparbeting. Men i slutändan så kostar snålheten ofta mer än vad den smakar. Utan insatsen mot ”Lejonen” så hade man istället fått fortsätta att hantera ett konstant inflöde av nya brott kopplade till den grupperingen. Och på grund av attacken i söndags så genomförs nu en till demonstration med kort varsel, till vilken man (lyckligtvis) håller på att dra ihop en ordentlig kommendering. Det hade varit billigare att göra rätt ifrån början, men det kräver att bra polisarbete måste få kosta. Dessvärre verkar inte något av de politiska partierna tycka det (med undantag av Sverigedemokraterna, men med tanke på deras värdegrund, samt att de till viss del delar både ursprung och sympatisörer med den högerextrema miljön, så kan de enligt min uppfattning aldrig utgöra ett tänkbart alternativ).

Skall vi få en förändring av sparivern så måste nog vi poliser själva förklara kopplingen emellan misslyckanden som det i söndags, växande balanser, krympande närpolisorganisation med mera och den svångrem som dras åt allt hårdare kring polisen. Med ett val precis runt hörnet så är det inte omöjligt att både allmänheten och politikerna faktiskt lyssnar. Och det skulle inte skada om de chefer som tvingas att fatta dåliga beslut på grund av sparkraven också hjälpte till med det pedagogiska uppdraget.

Slutligen kan det vara bra att tänka på att det kunde ha gått väldigt mycket sämre än vad det gjorde i söndags. Som så ofta förr så beror det faktum att det inte gjorde det till stor del på enskilda kollegors beslutsamhet och engagemang för sin uppgift. Bra jobbat!

Martin Marmgren
 

Blåljus kommentar: Vi har tidigare skrivit om hur just den resurskrävande insatsen mot unga grovt kriminella i Västerort beskrivits för Polisstyrelsen. Problemen är inte unika på något sätt, läs gärna Peter Kadhammars beskrivning av liknande situation och kostbar polissatsning i Västra Götaland. När det gäller Polisens ekonomi finns det värre bekymmer, som Martin väl beskriver, än att polismyndighetens julklappar till  sin personal, som ursprunglingen skulle ha kostat 240:-/anställd halveras. 

Martin Marmgren har även kommenterat Kärrtorpshändelsen, dess koppling till rasism, och vilken samtalsklimat vi har i dagens svenska samhälle på Magasinet Paragraf. 

Tommy Hansson