Vad kan det kosta att vissla?

I dagens DN Kultur, finns en artikel som alla bör läsa.

Den handlar om en skolutvecklare som är anställd i en kommun för att förbättra förhållandena för eleverna i kommunen. Problemet ur kommunens synvinkel, tycks vara att skolutvecklaren i fråga hade stor kunskap, integritet och dessutom modet att ge uttryck för sina åsikter. När de åsikterna inte var helt förankrade hos arbetsgivaren gjorde hans arbetsgivare som andra gjort före dem, och satte honom på undantag. Bland annat togs frågan om hans värderingar upp vid hans lönesamtal…

Bakgrunden är att hans kommun hade låga skolresultat, och att han kunde visa på ett jobbigt samband - Det är intressant eftersom en av de saker jag har lyft både i böcker och artiklar och som är väl belagt i olika rapporter är den brist på kunskap om skolan som ofta finns bland politiker och höga tjänstemän och som leder till en förtroendeklyfta mellan kommunledningen och skolorna.

När han undersökte vad som hindrade lärarna att göra ett bättre jobb, upptäckte han att

”det var också en ganska uppgiven lärarkår jag mötte som hade varit utsatt för en mängd förändringar som de inte hade någon förståelse för och de hade lågt förtroende för kommunledningen.”

Utgångspunkten för artikeln är som skolutvecklaren skriver med hänvisning till experten på resultatstyrning, Ray Rist, som säger att en organisation som fungerar har tre kännetecken:

1. Låg nivå av rädsla. 2. Mycket information. 3. Att man erkänner problem och försöker lösa dem.

”Detta borde rimma väldigt väl med svensk offentlig förvaltning. Svenska tjänstemän omfattas förutom av yttrandefrihet också av offentlighetsprincip och kan åberopa meddelarskydd. Allt detta för att skapa en transparent och effektiv förvaltning. En tjänsteman ska naturligtvis oväldigt både utföra politiskt fattade beslut men också ”speak truth to power”, för att låna Aaron Wildavskys ord.

Men det är inte alltid så i verkligheten. För vad ska en nyanställd tjänsteman göra när en hög chef kliver in på kontoret och dikterar vad man ska skriva i ett ärende? Vem ska man vända sig till? Vågar man berätta och för vem? Det finns tyvärr för många berättelser om hur det går för dem som vågar. Ta det nästan ikoniskt famösa fallet med ”Fången på fyren”, Anders Ahlmark som beordrades till fyrvaktmästare och aldrig fick full upprättelse av staten, eller konsulten som avslöjade Göteborgshärvan och som efter det hade svårt att få jobb.

Vem tar hand om visselblåsaren?”

Denne visselblåsare blev anställd hos sin kommun under hösten 2013. När kommunen tröttnade på hans frispråkighet och ville sätta stopp för hans öppenhjärtighet, spelade han in några samtal som han gav offentlighet åt.

Kanske var det då han gjorde sitt misstag. Om misstaget kan vara att bruka sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Han beskrev vad han utsatts utanför kommunens väggar, vilket slutade med att han har fått ett mail från kommunen som lyder:

”Underrättelse om avsked. Härmed underrättas Du om att kommunen xx överväger att avskeda dig från Din anställning som skolstrateg xx. Du och Din fackliga organisation har rätt att begära överläggning om den övervägda åtgärden. En sådan begäran skall lämnas inom en vecka efter det att denna underrättelse lämnats."

Blåljus kommentar: Det kan vara värt att notera, att mekanismerna som stöter ut obekväma medarbetare som har misshagliga åsikter och inte ens försöker dölja dem utan rent av sprider dem offentligt, finns inte bara inom det kommunala, utan i de flesta större organisationer. Polisen är inget undantag. Även vår arbetsgivare har historiskt varslat om avsked av medarbetare som använt sin yttrandefrihet. När det har gått så långt och varit lagstridigt har polisfacket gripit in – och fått rätt. Men även när det inte har gått så långt finns motsvarande tendenser även inom polisen, det kostar att vara offentlig med kritik. Stefan Holgersson har varit utsatt för det tidigare och det finns färskare fall som inte är lika kända. Dessutom krävs det stort mod, styrka och kanske ett mått av ilska för att orka driva sin sak – processen mot de som sätts på undantag är väldigt psykiskt pressande.

Vår förhoppning är, att vi inom polisen kan lära av våra egna tidigare misstag, och även av denna DN-artikel, för att komma till Ray Rists definition av en fungerande organisation. Det finns tecken som talar mot, till exempel den oro som idag finns bland chefer för om de har en position i den nya polismyndigheten. Det främjar knappast frispråkighet eller fritänkare. Å andra sidan tycks polissamordningen hittills ha ett öppet sinnelag och tar med även synpunkter som inte endast smeker medhårs…

Tommy Hansson