Publicerat 2015-11-10 12:20

Vad betyder 2000 brev?

"Ett brev betyder så mycket" sägs det ju. Men vad betyder 2000 brev? Blir det bara ett brus,  som kan förklaras bort som ett stort engagemang? Breven som skickades till beslutsfattare inom och utom polismyndigheten i Sverige från 2000 poliser och andra, var individuella berättelser. Varje polis har sin berättelse som delgavs. Polistidningen ger några exempel.

Polistidningen har intevjuat initiativtagaren till brevregnet, Lisa Reventberg, som är närpolis vid LOPO Globen i Stockholm. Hon berättade att när luften gick ur förhandlingarna om polisernas löner, var det droppen som fick henne att ta till pennan. Utgångspunkten för henne, var den uppgivna stämning som fanns bland poliserna kl 06:15 vid en utsättning på hennes LOPO.

När det blev känt i media att hon startat en uppmaning att skicka brev med polisernas egna berättelser, vaknade media kraftigt. Hon har varit med i Expressen, som även fick publicera hennes eget brev, hon har blivit omskriven i SVT, TV4 Brottsplats Sverige och i mängder av andra media. Enligt välunderrättad källa är det inte slut med det. Ikväll skall Lisa vara med i Veckans Brott.

Visst ska det bli intressant att höra vad Leif GW tycker om initiativet!

Men för att återknyta till ingressen. 2000 brev kanske inte betyder något. Men orden i dem, för den som orkar läsa, säger desto mer. Men 2000 brev tar tid att läsa. Blåljus tar därför några brottsstycken ur brev som Polistidningen lagt ut, för att göra det mer lättuggat.

Lisa först:

"Vår löneutveckling går bakåt. Vi följer inte ens inflationen …
Jag blir så frustrerad över att se helt fantastiska kollegor bli mer och mer uppgivna, stressade, trötta och hur frustrationen hämmar drivet och engagemanget i yrket. Varför? För att ingen lyssnar på oss! För att ingen tar oss på allvar! Ingen ser VÅR verklighet!
Våra chefer värdesätter inte kunskap och erfarenhet. De ser hellre att erfarna kompetenta kollegor slutar så att nyexaminerade poliser kan ta över till en minimal grundlön. Då finns det mer pengar till att fortsätta finansiera chefernas snabbt stigande löner!"

Lisa avslutar sitt brev med orden:

"Vi begär inte mycket. En värdig lön som gör att vi har råd att jobba kvar som polis samt ett arbetstidsavtal som gör att vi orkar fortsätta inom vårt yrke. Ett yrke som vi i grund och botten är stolta över.

DET ÄR HÖG TID ATT VAKNA NU. DET ÄR HÖG TID ATT FÖRÄNDRA TILL DET BÄTTRE. FÖR ALLAS SKULL!"

En anonym polis på Regionkommunikationscentralen i Stockholm berättar om hur polisen älskar sitt arbetet med även om hur arbetsbelastningen är där och på gatan...

"Jag sitter idag på Sveriges största ledningscentral, Regionledningscentralen i Stockholm. Vi hanterar dagligen tusentals samtal och ärenden där allmänheten behöver hjälp av polis, där någon är skadad, död, mår psykiskt dåligt, är aggressiv, förvirrad eller har blivit utsatt för brott. Mitt jobb förutom att prata med allmänheten är att försöka fördela ut ärendena på de resurser som Polismyndigheten har tilldelat mig. Jag har aldrig tillräckligt med patruller att skicka på alla jobb. Jag tvingas att hela tiden prioritera ärendena efter allvarlighetsgrad.

 

Många ärenden hinner vi aldrig åka på, trots att vi borde, trots att allmänheten förväntar sig att vi kommer, trots att brott har skett. Det finns områden i Stockholm där jag inte kan skicka in en ensam patrull på jobb för att det är risk för deras liv. Där de kriminella styr. Där de kriminella ringer mig och låtsas vara ett vittne till en misshandel, att någon ligger skadad eller att det brinner. Det gör de för att få mig att skicka in poliser i området för att sedan ligga i bakhåll så de kan skada polisen med stenar eller brunnslock. För det mesta har vi inte resurser nog att ingripa ens mot de som angriper polisen. Vi mäktar inte med.

 

Jag pressar mina patruller att jobba snabbare, äta på kortare tid, jobba över gång på gång. Varje gång jag lyckas få en patrull till mina ärenden pustar jag ut, och hoppas att inte nästa telefonsamtal kommer innebära att jag måste omprioritera min patrull än en gång. Rädd att jag pressat mina patruller för mycket, att de ska säga NU RÄCKER DET, vi orkar inte mera."

 

Slutligen, några ord från en av Blåljus favoritpoliser, Erik Billving. Han tackar på förhand den beslutsfattare eller opinionsbildare som tar sig tiden och omaket att läsa hans brev.

 

"Vi som jobbar i ”kärnverksamheten” är numera en stödverksamhet till HR och administratörer. Vi är satta att utföra våra arbetsuppgifter och lägga våra scheman för att göra deras jobb lättare. Detta är effekten av att man låter dem styra för mycket.
Vi har gett upp på att få en bra arbetsmiljö i yttre tjänst. För vi har bråkat så länge utan gehör.
Vi har gett upp på att få uppskattning av våra höga chefer eller er politiker eller för den delen journalister. För vi har lärt oss nu att vi är bra slagpåsar.
Vi har i mångt och mycket gett upp på att kunna göra ett bra jobb för att vi blir överhopade med administration, ta upp anmälningar om ickebrott, utreda saker som inte leder någon vart… För det är ingen som faktiskt frågar oss vad VI behöver för att göra ett bra jobb.
DÅ hade verksamheten sett annorlunda ut."

 

Erik beskriver osäkerheten som den ständigt närvarande omorganisationen för med sig för alla poliser. Var ska jag jobba i nyläge 1a, 1b, 2a, 2b etc. Och tänk om jag blir felmappad???

 

Erik avslutar sitt brev:

 

"Cheferna har kvar samma mantra som man haft inom polisen i 50 år. Sitt still i båten. Problemet är att när jag kollar på de kollegor som jag har som suttit still i båten under hela deras karriär då de tröttnade för 30 år sedan är det inte en framtid jag vill gå till mötes.

Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill vara stolt över det som jag och mina kollegor i landet åstadkommer. Jag vill ha rimligt stöd och uppskattning från mina chefer för det som sker. Men dessa drömmar krossas av ledningen och politikerna och jag lär mig långsamt och smärtsamt att sitta still i båten. För det gör mindre ont.

När man väl sitter där i båten så börjar man tänka. När man inte längre känner att man kan göra ett bra jobb, när man inte får utrustning, förutsättningar eller stöd för att kunna göra det.

Det är då lönen är det enda som är kvar. Det är då lönen som är det enda man orkar driva. När man gett upp på allt annat men fortfarande vill stanna inom organisationen då det finns en liten förhoppning om ett ljus i tunneln. En önskan om att man skall få förutsättningar att göra ett bra jobb om man bara gör som ledningen säger och sitter stilla en stund till."

 

Tänk er denna läsning, fast 2000 gånger om. Om de som bestämmer orkar läsa, borde de förstå. Orden i breven väger så oändligt mycket tyngre än pappret de är skivna på.

 

Tommy Hansson