KRÖNIKA:

Ska poliser bestämma,

när och mot vem, 

de känner för att ingripa?

”Politikerna kräver: Stoppa jakten på papperslösa”. Rubriken i krigsbokstäver lyser mot oss från förstasidan på Stockholms-delen i förra fredagens DN.  Jag, liksom många andra läsare, har synpunkter på det som sker, påstås ske eller tycks ske. Men vad jag känner tänker jag lämna därhän. Jag tänker ta en stor risk och föra ett helt principiellt resonemang. Risken jag tar är att ändå kallas främlingsfientlig eller något ännu värre trots att jag inte skrivit en enda rad som rätteligen kan tolkas så.

Polisen borde inte ingripa

Människor på flykt som vistas här i landet trots en lagakraftvunnen dom, av innebörd att de inte får stanna, har i någon bemärkelse brutit mot reglerna. Regelbrottet är av det slaget att det åligger Polisen att ingripa mot dem med noggranna bestämmelser om hur det ska gå till.

Nu gör en del politiker, debattörer och journalister gällande att Polisen inte borde ingripa på grund av att det är så synd om de här människorna (det är troligen mycket synd om många av dem fast det inte räckt för att få stanna).

Det betyder i klartext att de här politikerna m fl vill att Polisen på grund av medkänsla eller någon annan känsla ska låta bli att följa tydliga regler och alltså inte ingripa. Skulle vi följa den uppmaningen tornar tyvärr frågorna upp sig.

Ska det här vara det enda området där Polisen får låta sin medkänsla och andra känslor styra ingripanden?

Finns det inte andra mycket ömmande fall?

Finns det inte andra mycket ömmande fall där polisers känslor och tyckanden ska få avgöra om de ingriper eller inte? Tänk på demonstrationer och motdemonstrationer. Vem bestämmer vilka områden det är där vi inte behöver följa lagen?

Känns det inte lite skakigt att enskilda polisers tyckanden ska få styra hur lag och rätt ska hanteras? Ska vi kanske hellre låta polischefens privata känslor avgöra vilka lagar dennes medarbetare för tillfället ska bortse från?

Märker ni vart det bär hän?

Märker ni möjligen vart det bär hän? Jo, mot rättsosäkerhet och mot den diskriminering och korruption som är bergsäkra konsekvenser av att låta enskilda människor, särskilt de med makt, bestämma fritt över rätt och fel utan styrning av lagen.

Rubriken ”Stoppa jakten på papperslösa” betyder att de politiker, debattörer och journalister som nu så högröstat ställer sig bakom det kravet faktiskt vill att vi ska ta de första stegen in i ett rättslöst samhälle. Händelsevis också rättslöst mot de immigranter som efter avslag följt svensk lag och frivilligt rest hem. Det och inget annat är vad det betyder.

Känns lite barnsligt och genant

Det känns nästan lite barnsligt och genant att påpeka för de här opinionsbildarna att i vårt samhälle har den, som är missnöjd med lagar, att verka för att de ändras. Någon annan väg finns inte. I synnerhet inte vägen att bryta mot lagarna eller att uppmana dem som har att upprätthålla lagarna att bryta mot dem.

Claes Cassel