Spekulationer och sanningar i DN

I dagens DN finns två artiklar som behandlar oroligheterna i förorten från olika utgångspunkter. Dels har nöjeskrönikören Johan Croneman skrivit en TV-krönika, där han kritiserar att tidningarna börjat skriva om annat än vad DN kallar ”upproret i förorten”…

Croneman beklagar att vardagsrasismen inom poliskåren, rena trakasserier övervåld etcetera, har debatterats alldeles för lite. Han påstår att ”det interna renhålingsarbetet verkar uselt, åka omkring i förorterna och gapa om ”leg tack” får till slut unga att sparka bakut (med viss rätt) kriminella eller ej.”

Cronemans förslag till lösning skulle vara att ”ge de unga grejer att själva dokumentera med, jag tror vi skulle chockas av hur deras vardag ser ut – och deras bittra förhållande till ordningsmakten”…

Om Cronemans artikel tycker Blåljus två saker – så vitt Blåljus känner till, har alla ungdomar mobiltelefoner med videomöjlighet (s k smartphones). Så ”grejerna” finns och är påslagna. Vilket möjligen vissa tidningar betalar bra för (dock så vitt känt är inte DN ännu). Ändå har ingen lyckats visa annat på bild eller ljud, än att våldet och hatet främst kommit från annat håll än från polisen. Det passar måhända inte in i Cronemans nyhetsdramaturgi, men då kan man alltid dra till med påstådd vardagsrasism, trakasserier och övervåld. Croneman är dessvärre inte ensam om den agendan, något som även uppmärksammats av Hanne Kjöller i samma tidning. Att skruva upp tonläget enligt Cronemans önskemål, skulle knappast gynna majoriteten av de  boende i exempelvis Husby, just när de kunnat hoppas på en normal tillvaro utan våld och bränder.

Den andra artikeln i DN, skriven av den engagerade förortsreportern Ulrika By, handlar om Jonas, 33 år och f d polis. Han berättar om sin tid som polis i Husby, om det kontaktskapande arbete som han utförde med sina kollegor bland ungdomarna i området. Jonas får en fråga som är betecknande; ”Nu anklagas polisen återigen för att ha skrikit rasistiska glåpord år personer som funnits på platsen. Varför gör polisen det?” Det vill säga en variant på frågan "har du slutat slå din fru…"

Jonas blir dock inte svaret skyldig, han säger att på hans tid i Husby skulle det inte förekommit, och han är inte säker på att det har skett nu heller. ”Mycket förstoras, det är lite av viskleken, till slut blir det en sanning att det har skett. Varenda polis är medveten om det kontraproduktiva i att bete sig så olämpligt.”

Han beskriver polishatet som att det i mångt och mycket är en föreställning, de som känner det gör det oftast på grund av sin egen livssituation. På samma sätt som poliser ofta anklagas för att vara fördomsfulla skulle han vilja påstå att det finns många fördomar mot poliser. Någon påstår något, en polis agerar olämpligt – och då dras alla över en kam. Det är olyckligt.

På en annan plats i artikeln beskriver Jonas hur det känns att bli attackerad av samma ungdomar som man försökt etablera en positiv relation till. Han har själv, långt innan de nuvarande upploppen hamnat i underläge mot stenkastande och raketskjutande ungdomar. Han beskriver den besvikelse kan kände då, men har kvar en grundmurad tro på att långsiktigt polisarbete i förorten tillsammans med andra goda krafter i lokalsamhället ger frukt. Han betonar vikten av kontinuitet och att sätta rätt polis på rätt arbetsuppgift. Det är en stor utmaning för Polisen att behålla de mest lämpliga poliserna.  

Efter bara fem år som polis fattade Jonas beslutet att lämna Polisen, för den privata säkerhetsbranchen. Han fick som han beskriver det, ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Frågan är vad Polisen kunde gjort för att ha fått behålla honom.  Artikeln kan läsas här.

Blåljus kommentar: Oj en sådan skillnad när en riktig reporter med verklighetsuppfattning gör ett reportage, om än med obekväma frågor, jämfört med när en nöjesjournalist spekulerar.

Tommy Hansson