Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2004-06-27 22:48”Av ren nyfikenhet har jag gått igenom allt som postats på denna sida sen den startades.
Speciellt i forumet har mycket bra sagts, finns många eldsjälar som varit flitiga skribenter, Kerry, Anders, Pernilla mfl.
Men jag undrar lite vad det här får för genomslagskraft? Svart på vitt, blir det någon skillnad? Jag har väldigt svårt att tänka mig att politiker och höga chefer läser vad som står och faktiskt tar till sig det.
Är det inte dags att gå på offensiven? Att skrika så högt så medierna måste skriva om det? Att börja agera gemensamt, kraftfull och ställa ultimatum mot era uppdragsgivare. De ställer ohyggliga krav på er, är det inte dags att ställa krav på dem? Att inte ta ännu ett veligt nja från politikerna/RPS eller vilka det nu än är som sätter käppar i hjulen.
Ni skulle kunna skriva en rapport med konkreta förslag och i viss mån krav på hur polisverksamheten måste förändras för att medborgarna ska känna sig trygga och poliserna må bra.
Man skulle tex kunna skriva upp konkreta genomförbara förslag på vad man inte SKA syssla med, och därefter låta någon räkna på hur mycket man skulle spara in. Tex:
Vi ska inte ta mot försäkringsanmälningar, det skulle man spara 2 milj på per år.Vi ska inte behöva åka runt i timmar och leta efter lediga häktesplatser(?) det skulle man spara 2 milj på.
Vi ska inte agera taxi åt psykiskt sjuka och slussa dem mellan sjukhusen det skulle vi spara 2 milj på OSV.
Vi ska inte behöva ta från våran budget för att politikerna får för sig att hålla massa stora möten. Sparar vi in 2 milj på.
Sen plussar man ihop alla dessa kostnader och då blir det nog en hel del.
Sen skulle man kunna göra en kravlista på saker som ni vill ha för att kunna arbeta effektivare. Säg att man skulle skriva upp 10 saker, tex terminal i bilen så man kan skriva rapport utan att behöva åka tillbaka till stationen.
Sen säger man att varje halvår vill vi att 2 av dessa 10 saker ska finnas tillhanda.
Jag menar inte att det är något som man bara göra enkelt men man kanske måste börja vara lite hårdare mot sina uppdragsgivare. Tex krav på att de ansvariga politikerna måste åka med målad bil en gång i veckan för att det till slut ska sjunka in att såhär kan det inte fortsätta.
Med några välriktade "reklamkampanjer" kan ni få mer av folkets stöd. Spela in en kortfilm med autentiska råa händelser och sänd som reklam på tv. Ha slagkraftiga slogans som ett barn säger "Skulle du vilja att någon kastade gatsten på din mamma eller pappa som dem gör på min?"
För allmänheten verkar det ju som ni bara får mer och mer pengar att ni tas på allvar av Bodström men av någon andledning tror jag inte det är så. Om allmänheten fick reda på vilka förhållanden ni jobbar under skulle det iaf förbättra förståelsen för er som yrkesgrupp.
"Skulle du vilja bli spottad i ansiktet av en potentiell hiv-positiv person för 19000 kr i månaden?"
Så här skriver Joakim i en ny insändare. Och Stefan Wickberg tar upp samma tema.
Hej på er !
Nu har jag snart fått nog...
Jag kan inte hitta någon "knapp" att trycka på för att skicka vidare en artikel / insändare till någon annan ("tipsa en vän om artikeln" som det heter i olika tidningars webupplagor).
Somliga inlägg och berättelser på blåljus är fullständigt lysande. Jag har, tycker jag, mycket goda kontakter med olika beslutsfattare i riksdagen, inte minst justitieutskottet. Ibland efterlyser dom JUST SÅDANA INLÄGG / BERÄTTELSER som duktiga poliser berättar i blåljus för att dom så klart som möjligt ska kunna se framför sig problem och bekymmer / den verklighet som vi har att behandla i vårt dagliga värv.
Finns den här möjligheten eller är det jag som är blind?
Min erfarenhet är att våra beslutsfattare, faktiskt tack och lov, begriper mer än vi tror. Ovanpå detta så finns inte sällan en stor vilja bland de här personerna att få ett ännu bättre material, inte minst från just vår vardag för att kunna ta inriktningar och beslut som blir så bra som möjligt. Då vore det väl synd och skam om vi inte på ett bekvämt sätt kan delge dom denna information.
Berättelsen om behovet om backup och killen som inte var mottaglig för batongslag med varningsskott som följd är just en sådan historia som jag skulle vilja vidarebefordra till alla de som jag har bra kontakt med i justitieutskottet. Vet inte var dramat utspelade sig. Hos mig är det här vardag (Norra Värmland) Nattetid finns en patrull som går i jour vid midnatt vardagar och 02 eller 03 helgnätter. Vi har 45.000 pers att serva på 17 x 27 mil. Blir det anhållna så måste jag dessutom till Karlstad som är ännu längre bort. Under tiden är hela området tomt.. Mardrömmen är då om något tok sker i norra änden. Då har vi närmare 30 mil att ta ikapp... (Och ingen backup...)
Mina kontakter med justitieutskottet med mera är något som jag byggt upp i opinionsnätverket som Polisförbundet driver. Självklart ska vi göra vad vi kan för att hjälpa våra politiker att se och förstå vår verklighet och vad den kräver. Eller hur?
Till min glädje blev jag kontaktad av socialdemokraterna från justitieutskottet på deras tillväxtkongress i april. De ville att jag skulle anordna en dag för dom i Värmland för att dom kunna studera rättskedjan i Värmland under en dag. Visst är det väl förtroendeingivande när dom kommer och frågar efter sånt här. Hade genomfört det här i oktober förra året för ett annat parti och man hade hört talas om det… Nu ville man själv få vara med om det.
Låt oss inte bara berätta för varandra inom "klubben". Låt oss få möjlighet att delge och påverka de som tar besluten eller som i sin tur kan påverka på ett bra sätt. I just mitt fall skulle nämnda "knapp" underlätta.
Mvh
Stefan Wickberg
Tack för ditt e-brev, Stefan. Först till ”knappen”. Blåljus måste hålla sig inom vissa givna ekonomiska ramar. Det är medlemmarnas pengar och vi kan inte vara slösaktiga. En hemsida kan som vi vet utrustas med en rad funktioner. Vi har valt det antal vi fann rimligt. Att lägga till fler är en dyr historia och det är inte aktuellt i nuläget. Men vi skulle förstås uppskatta om du kunde skicka länken www.blaljus.nu till dina kontakter. Kanske lägger de in den bland favoriter och kikar in hos oss då och då.
Red håller med dig om att skildringar som t ex ”Pernillas” direkt ur polisvardagen är guld värda när det gäller att visa opinionsbildare och beslutsfattare hur vår situation ser ut. Vi kan bara hoppas att fler och fler poliser tar sig tid vid tangentbordet en stund och berättar ur sin verklighet på Blåljus. Här följer några bra exempel (och kommentarer utifrån):
-----------------------------------------
”Natten mellan tisdagen och onsdagen förra veckan var jag tvungen att avlossa ett varningsskott. Jag och min kollega beordrades till en känd adress för att en kvinna ropat på hjälp. Det visade sig att hennes pojkvän, en känd missbrukare, låg utslagen i hallen. När han reste sig upp gick han till angrepp mot kollegan och slog honom i ansiktet. Vi drog batongerna och kollegan slog honom över armen så han ramlade omkull. Vi drog oss ut i trappuppgången. Han fortsatte att attackera oss med slag och höga sparkar. Vi försökte freda oss med batongerna, men slagen hade ingen verkan. Vi lyckades ropa på förstärkning. GM (gärningsmannen, red:s anm) fick tag på kollegans batong och försökte ta den ifrån honom. Jag slog med batongen där jag kom åt, men fick ingen verkan. Kollegan fick loss batongen och vi retirerade i väntan på hjälp.
GM fortsatte med utfall och vi backade. Han lydde inga kommenderingar om att lägga sig ner eller stanna. I ett läge kom han emot mig och skrek. Jag drog vapnet, siktade på honom och skrek att han skulle stanna och lägga sig ner. Istället fortsatte han mot mig och skrek att jag skulle skjuta honom i bröstet. Jag sköt ett varningsskott i luften, det hade ingen effekt. Hans flickvän sprang omkring på platsen, så jag blev tvungen att sänka vapnet. När jag hölstrat så kom förstärkningen och han kunde gripas. Det här ingripandet slutade "lyckligt". Vi kom hem helskinnade. Busen var i och för sig blåslagen, men vid liv och bakom galler. Han häktades senare i veckan.
Problemet är bara att om detta hade hänt tio minuter senare så hade vi inte fått någon förstärkning. Närmaste patrull hade då befunnit sig åtta mil bort. Det här är ett ständigt problem. Vi har en patrull i tjänst för det mesta på nätterna. Är vi fler, så har vi olika sluttider. Nattpatrullen är oftast ensam mellan tre och sju på morgonen. Det här beror på att ledningen har kommit fram till att efter klockan tre på natten så händer det ingenting. Det visar statistiken. Sedan att statistiken visar när anmälan, inte brottet, har skett, är av underordnad betydelse. Jag blir så frustrerad. Antagligen hade vi blivit tvungna att skjuta gärningsmannen. Han var galen, påtänd och ytterst motiverad. När batongen inte hjälper, vad gör vi då? Ska svensk polis springa och gömma sig i skogen när vi blir angripna, eller hur är det tänkt? I det här läget hade en elpistol löst problemet.
Hur kan det vara ekonomiskt försvarbart att utsätta poliser och för all del gärningsmän, för den här typen av psykisk påfrestning? Om det finns förstärkning så har man en trygghet och det går att agera på ett annat sätt. Den här händelsen är extrem, men det finns andra fall där förstärkning hade löst problemet. Antingen måste vi ha tillräckligt med resurser för att sköta vårt jobb på ett tryggt sätt, eller också så kan vi ha öppet mellan 10-12 på vardagar för anmälningar. Vad ger detta för signaler till buset och till allmänheten? Att vi måste backa för att det inte finns poliser? Man gör undersökningar om hur allmänheten upplever tryggheten på stan, men vad har vi poliser för upplevd trygghet?”
Tack, signaturen ”Pernilla” för en omskakande skildring ur vår verklighet med stark känsla. Om fler av oss kunde fatta pennan som du och skriva ner vad som händer skulle vi kanske ha möjlighet att påverka politikerna. En skildring som denna biter mer än aldrig så flammande tal på möten. Var finns polisernas trygghet?
”Det DU och din kollega varit utsatta för, är inget undantag i tjänsten, tyvärr! Sån´t är polislivet!” svarar bl a signaturen ”Kerry” i en insändare. ”Pernilla” replikerar snabbt:
”Jag vet mycket väl att det här är vardag i yrket. Men återigen, det finns inte tillräckligt med poliser i tjänst. I en ny insändare utvecklar Pernilla sina tankar ytterligare.En annan insändare ser på frågan ur en kritisk synvinkel:
”VINNARINSTINKT LÖSER SITUATIONEN
” Man kan göra jämförelsen med väktare och ordningsvakter. De patrullerar ibland ensamma eller två och två och utsätts ibland för liknande situationer. De har inget vapen, ibland ingen batong och inte alltid radio. De har dock ofta något som många poliser verkar sakna, insikt om vilken typ av jobb de har valt och lite "djävlar anamma" i psyket. De går in och löser jobbet utan att begära elpistoler, pepparspray eller annan allsköns utrustning. Ordningsvakter och väktare har till betydligt bättre grad förstått att det är ett bra psyke och vinnarinstinkt som bestämmer om man skall lösa situationen INTE massa utrustning. Vill man fly kan man alltid göra det, vill man annorlunda kan man ta fram lite ilska och aggression och gå till angrepp och hålla fast busen till hjälp kommer eller busen ger upp, man är ju ändå två (förhoppningsvis) vältränade poliser mot en buse. Ordningsvakter och väktare klarar av det...
POLIS - HAR TIDIGARE JOBBAT SOM ORDNINGSVAKT
”Jag uppfattade problematiken (i Pernillas insändare, red:s anm) som minskad bemanning av yttre personal, exemplifierad med denna händelse. Strävan att spara pengar får inte gå ut över personalens och allmänhetens trygghet och säkerhet. Själv jobbar jag i ett polisområde på ca 10 x 10 mil med 10 kommuner och ca 350.000 invånare.
Våran säkerhetsnivå är 9 poliser i yttre tjänst. Oftast är vi inte fler i tjänst än säkerhetsnivån. Framkörningstiderna kan vara upp mot 30 minuter (tid under utryckning). Det är lång tid om man hamnar i underläge. Framförallt med påverkade personer som inte känner smärta och inte blir trötta. De blir oftast även ganska starka när spärrarna släpper. Därtill lägger sig ofta andra personer i situationen. Det krävs att patrullerna har ett högt säkerhetstänkande och bedömer situationen. Helst skall ingen behöva bli skadad (behovs- och proportionalitetsprincipen). I de allra flesta ärenden går det bra.
Jag har själv tidigare jobbat som väktare och ordningsvakt. Det är inte riktigt samma, även om en del är sig likt. Jag har även som polis sett många fall där bla ordningsvakter/väktare har haft handlingskraft 10 men omdöme 0. Oftast slutar det som tur är på ett lyckligt sätt. Kontentan är ändå att det måste gå att få stöttning inom rimlig tid när behovet uppstår. Vet man att det tar en halvtimme innan man får någon stöttning agerar man kanske lite annorlunda mot om man vet det tar en minut. Problematiken är kanske inte så stor i storstäderna.
Men faktum kvarstår: vi är inte ens en polis i varje kommun, vi är knappt en polis (i yttre tjänst) / 35.000 personer. Senast förra arbetspasset grep jag en för försök till våld mot tjänsteman. Han försökte slå mig i huvudet med ett fälgkors... Som tur var la sig hans åtta kompisar inte allt för mycket i ingripandet. Jag får ta hand om gärningsmannen och kollegan hålla koll på de resterande sju personerna... Två poliser på en gärningsman är en idealsituation. I mitt fall hade vi var och en fyra personer att hålla koll på.”
Så skriver författaren till en ny insändare. Samtidigt kommer det in en insändare med mera kritisk syn på poliser och deras attityder.
”GLÄNSANDE UNIFORM OCH MAKT?”
”Ärligt talat! Nu får det vara nog. Läser allt oftare om blivande poliser och redan färdigutbildade poliser som verkar ha noll koll på läget. Den ena är rädd och den andra vill ha en packning med utrustning.... Sluta för guds skull!. Vad trodde ni att polisyrket innebar? Glänsande uniformen och makt?!... Då har ni valt FEL!!! Alla människor är rädda, men det gäller kunna kontrollera rädslan och inte låta dig kontrolleras av den. Klarar man inte detta som polis ska man kliva åt sidan. Fråga dig själv varför du blev POLIS!!!”
-----------------------------------------
Lägg märke till att under semestertider blir Blåljus länkavdelning till aktuella artiklar lite glesare än den är på övriga tider.
-----------------------------------------
För att ge även red utrymme för lite ledighet uppdateras Blåljus.nu var tredje dag från den 12 juni. I slutet av juli blir allt som vanligt igen. Red ber om överseende med åtgärden och hoppas på din förståelse, käre läsare.
HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 27 juni 2004 kl 2150. Håll ut till den 1 juli. TREVLIG SEMESTER TILLÖNSKAS ALLA LÄSARE SOM AVNJUTER SÅDAN!
Natten till den 28 juni 1709 gick den svenska huvudarmén om runt 29000 man till angrep mot ryska styrkor vid den ukrainska staden Poltava. Karl XII hade några dagar tidigare skadats i foten och kunde inte leda svenskarna nära slagfältet som han brukade. Avståndet mellan kungen och slaget ledde till en rad missförstånd och fel. Svenskarna förlorade slaget helt och de enda som undgick döden eller rysk fångenskap var kungen och något hundratal man som räddade sig till Turkiet. Kriget var förlorat och i förlängningen även Sveriges forna stormaktsställning. Sverige blev lyckligtvis aldrig mer den krigarnation det varit. Både frihetstidens och den gustavianska tidens krig var fiaskon som ledde till förluster av land och väckte stor folklig harm. Och när den gustavianska tiden var tillända 1809 var det också slut på krigen för Sveriges del och förhoppningsvis kommer det att så förbli i all framtid. Den 28 juni 1914 inledde några mordiska skott en utveckling som i hög grad berör oss än idag. Den 19-årige serbiske nationalisten och studenten Gavrilo Princip riktade sitt vapen mot den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie von Chotek. Båda avled. Europa vid den tiden var en spindelväv av överenskommelser mellan länder och löften om stöd i olika riktningar som inbegrep bl a även Ryssland. När Österrike ville straffa Serbien och förklarade landet krig utlöstes en rad av dessa utfästelser och innan sommaren var slut var första världskriget ett faktum. 1918 slutade det med att Tyskland besegrades. De hårda fredsvillkoren och ett antal andra faktorer samverkade till att lägga grunden för en stark tysk önskan att ta revanch. Hitler utnyttjade de nationalistiska känslorna och skapade förutsättningarna för ett nytt världskrig 1939. De två katastroferna födde en övertygelse bland Europas folk att freden måste bevaras till varje pris. EU växte fram som ett fredsprojekt och från väldigt mycket av det som händer oss idag går trådarna direkt tillbaka till Gavrilo Princip och hans vapen.
Speciellt i forumet har mycket bra sagts, finns många eldsjälar som varit flitiga skribenter, Kerry, Anders, Pernilla mfl.
Men jag undrar lite vad det här får för genomslagskraft? Svart på vitt, blir det någon skillnad? Jag har väldigt svårt att tänka mig att politiker och höga chefer läser vad som står och faktiskt tar till sig det.
Är det inte dags att gå på offensiven? Att skrika så högt så medierna måste skriva om det? Att börja agera gemensamt, kraftfull och ställa ultimatum mot era uppdragsgivare. De ställer ohyggliga krav på er, är det inte dags att ställa krav på dem? Att inte ta ännu ett veligt nja från politikerna/RPS eller vilka det nu än är som sätter käppar i hjulen.
Ni skulle kunna skriva en rapport med konkreta förslag och i viss mån krav på hur polisverksamheten måste förändras för att medborgarna ska känna sig trygga och poliserna må bra.
Man skulle tex kunna skriva upp konkreta genomförbara förslag på vad man inte SKA syssla med, och därefter låta någon räkna på hur mycket man skulle spara in. Tex:
Vi ska inte ta mot försäkringsanmälningar, det skulle man spara 2 milj på per år.Vi ska inte behöva åka runt i timmar och leta efter lediga häktesplatser(?) det skulle man spara 2 milj på.
Vi ska inte agera taxi åt psykiskt sjuka och slussa dem mellan sjukhusen det skulle vi spara 2 milj på OSV.
Vi ska inte behöva ta från våran budget för att politikerna får för sig att hålla massa stora möten. Sparar vi in 2 milj på.
Sen plussar man ihop alla dessa kostnader och då blir det nog en hel del.
Sen skulle man kunna göra en kravlista på saker som ni vill ha för att kunna arbeta effektivare. Säg att man skulle skriva upp 10 saker, tex terminal i bilen så man kan skriva rapport utan att behöva åka tillbaka till stationen.
Sen säger man att varje halvår vill vi att 2 av dessa 10 saker ska finnas tillhanda.
Jag menar inte att det är något som man bara göra enkelt men man kanske måste börja vara lite hårdare mot sina uppdragsgivare. Tex krav på att de ansvariga politikerna måste åka med målad bil en gång i veckan för att det till slut ska sjunka in att såhär kan det inte fortsätta.
Med några välriktade "reklamkampanjer" kan ni få mer av folkets stöd. Spela in en kortfilm med autentiska råa händelser och sänd som reklam på tv. Ha slagkraftiga slogans som ett barn säger "Skulle du vilja att någon kastade gatsten på din mamma eller pappa som dem gör på min?"
För allmänheten verkar det ju som ni bara får mer och mer pengar att ni tas på allvar av Bodström men av någon andledning tror jag inte det är så. Om allmänheten fick reda på vilka förhållanden ni jobbar under skulle det iaf förbättra förståelsen för er som yrkesgrupp.
"Skulle du vilja bli spottad i ansiktet av en potentiell hiv-positiv person för 19000 kr i månaden?"
Så här skriver Joakim i en ny insändare. Och Stefan Wickberg tar upp samma tema.
Hej på er !
Nu har jag snart fått nog...
Jag kan inte hitta någon "knapp" att trycka på för att skicka vidare en artikel / insändare till någon annan ("tipsa en vän om artikeln" som det heter i olika tidningars webupplagor).
Somliga inlägg och berättelser på blåljus är fullständigt lysande. Jag har, tycker jag, mycket goda kontakter med olika beslutsfattare i riksdagen, inte minst justitieutskottet. Ibland efterlyser dom JUST SÅDANA INLÄGG / BERÄTTELSER som duktiga poliser berättar i blåljus för att dom så klart som möjligt ska kunna se framför sig problem och bekymmer / den verklighet som vi har att behandla i vårt dagliga värv.
Finns den här möjligheten eller är det jag som är blind?
Min erfarenhet är att våra beslutsfattare, faktiskt tack och lov, begriper mer än vi tror. Ovanpå detta så finns inte sällan en stor vilja bland de här personerna att få ett ännu bättre material, inte minst från just vår vardag för att kunna ta inriktningar och beslut som blir så bra som möjligt. Då vore det väl synd och skam om vi inte på ett bekvämt sätt kan delge dom denna information.
Berättelsen om behovet om backup och killen som inte var mottaglig för batongslag med varningsskott som följd är just en sådan historia som jag skulle vilja vidarebefordra till alla de som jag har bra kontakt med i justitieutskottet. Vet inte var dramat utspelade sig. Hos mig är det här vardag (Norra Värmland) Nattetid finns en patrull som går i jour vid midnatt vardagar och 02 eller 03 helgnätter. Vi har 45.000 pers att serva på 17 x 27 mil. Blir det anhållna så måste jag dessutom till Karlstad som är ännu längre bort. Under tiden är hela området tomt.. Mardrömmen är då om något tok sker i norra änden. Då har vi närmare 30 mil att ta ikapp... (Och ingen backup...)
Mina kontakter med justitieutskottet med mera är något som jag byggt upp i opinionsnätverket som Polisförbundet driver. Självklart ska vi göra vad vi kan för att hjälpa våra politiker att se och förstå vår verklighet och vad den kräver. Eller hur?
Till min glädje blev jag kontaktad av socialdemokraterna från justitieutskottet på deras tillväxtkongress i april. De ville att jag skulle anordna en dag för dom i Värmland för att dom kunna studera rättskedjan i Värmland under en dag. Visst är det väl förtroendeingivande när dom kommer och frågar efter sånt här. Hade genomfört det här i oktober förra året för ett annat parti och man hade hört talas om det… Nu ville man själv få vara med om det.
Låt oss inte bara berätta för varandra inom "klubben". Låt oss få möjlighet att delge och påverka de som tar besluten eller som i sin tur kan påverka på ett bra sätt. I just mitt fall skulle nämnda "knapp" underlätta.
Mvh
Stefan Wickberg
Tack för ditt e-brev, Stefan. Först till ”knappen”. Blåljus måste hålla sig inom vissa givna ekonomiska ramar. Det är medlemmarnas pengar och vi kan inte vara slösaktiga. En hemsida kan som vi vet utrustas med en rad funktioner. Vi har valt det antal vi fann rimligt. Att lägga till fler är en dyr historia och det är inte aktuellt i nuläget. Men vi skulle förstås uppskatta om du kunde skicka länken www.blaljus.nu till dina kontakter. Kanske lägger de in den bland favoriter och kikar in hos oss då och då.
Red håller med dig om att skildringar som t ex ”Pernillas” direkt ur polisvardagen är guld värda när det gäller att visa opinionsbildare och beslutsfattare hur vår situation ser ut. Vi kan bara hoppas att fler och fler poliser tar sig tid vid tangentbordet en stund och berättar ur sin verklighet på Blåljus. Här följer några bra exempel (och kommentarer utifrån):
-----------------------------------------
”Natten mellan tisdagen och onsdagen förra veckan var jag tvungen att avlossa ett varningsskott. Jag och min kollega beordrades till en känd adress för att en kvinna ropat på hjälp. Det visade sig att hennes pojkvän, en känd missbrukare, låg utslagen i hallen. När han reste sig upp gick han till angrepp mot kollegan och slog honom i ansiktet. Vi drog batongerna och kollegan slog honom över armen så han ramlade omkull. Vi drog oss ut i trappuppgången. Han fortsatte att attackera oss med slag och höga sparkar. Vi försökte freda oss med batongerna, men slagen hade ingen verkan. Vi lyckades ropa på förstärkning. GM (gärningsmannen, red:s anm) fick tag på kollegans batong och försökte ta den ifrån honom. Jag slog med batongen där jag kom åt, men fick ingen verkan. Kollegan fick loss batongen och vi retirerade i väntan på hjälp.
GM fortsatte med utfall och vi backade. Han lydde inga kommenderingar om att lägga sig ner eller stanna. I ett läge kom han emot mig och skrek. Jag drog vapnet, siktade på honom och skrek att han skulle stanna och lägga sig ner. Istället fortsatte han mot mig och skrek att jag skulle skjuta honom i bröstet. Jag sköt ett varningsskott i luften, det hade ingen effekt. Hans flickvän sprang omkring på platsen, så jag blev tvungen att sänka vapnet. När jag hölstrat så kom förstärkningen och han kunde gripas. Det här ingripandet slutade "lyckligt". Vi kom hem helskinnade. Busen var i och för sig blåslagen, men vid liv och bakom galler. Han häktades senare i veckan.
Problemet är bara att om detta hade hänt tio minuter senare så hade vi inte fått någon förstärkning. Närmaste patrull hade då befunnit sig åtta mil bort. Det här är ett ständigt problem. Vi har en patrull i tjänst för det mesta på nätterna. Är vi fler, så har vi olika sluttider. Nattpatrullen är oftast ensam mellan tre och sju på morgonen. Det här beror på att ledningen har kommit fram till att efter klockan tre på natten så händer det ingenting. Det visar statistiken. Sedan att statistiken visar när anmälan, inte brottet, har skett, är av underordnad betydelse. Jag blir så frustrerad. Antagligen hade vi blivit tvungna att skjuta gärningsmannen. Han var galen, påtänd och ytterst motiverad. När batongen inte hjälper, vad gör vi då? Ska svensk polis springa och gömma sig i skogen när vi blir angripna, eller hur är det tänkt? I det här läget hade en elpistol löst problemet.
Hur kan det vara ekonomiskt försvarbart att utsätta poliser och för all del gärningsmän, för den här typen av psykisk påfrestning? Om det finns förstärkning så har man en trygghet och det går att agera på ett annat sätt. Den här händelsen är extrem, men det finns andra fall där förstärkning hade löst problemet. Antingen måste vi ha tillräckligt med resurser för att sköta vårt jobb på ett tryggt sätt, eller också så kan vi ha öppet mellan 10-12 på vardagar för anmälningar. Vad ger detta för signaler till buset och till allmänheten? Att vi måste backa för att det inte finns poliser? Man gör undersökningar om hur allmänheten upplever tryggheten på stan, men vad har vi poliser för upplevd trygghet?”
Tack, signaturen ”Pernilla” för en omskakande skildring ur vår verklighet med stark känsla. Om fler av oss kunde fatta pennan som du och skriva ner vad som händer skulle vi kanske ha möjlighet att påverka politikerna. En skildring som denna biter mer än aldrig så flammande tal på möten. Var finns polisernas trygghet?
”Det DU och din kollega varit utsatta för, är inget undantag i tjänsten, tyvärr! Sån´t är polislivet!” svarar bl a signaturen ”Kerry” i en insändare. ”Pernilla” replikerar snabbt:
”Jag vet mycket väl att det här är vardag i yrket. Men återigen, det finns inte tillräckligt med poliser i tjänst. I en ny insändare utvecklar Pernilla sina tankar ytterligare.En annan insändare ser på frågan ur en kritisk synvinkel:
”VINNARINSTINKT LÖSER SITUATIONEN
” Man kan göra jämförelsen med väktare och ordningsvakter. De patrullerar ibland ensamma eller två och två och utsätts ibland för liknande situationer. De har inget vapen, ibland ingen batong och inte alltid radio. De har dock ofta något som många poliser verkar sakna, insikt om vilken typ av jobb de har valt och lite "djävlar anamma" i psyket. De går in och löser jobbet utan att begära elpistoler, pepparspray eller annan allsköns utrustning. Ordningsvakter och väktare har till betydligt bättre grad förstått att det är ett bra psyke och vinnarinstinkt som bestämmer om man skall lösa situationen INTE massa utrustning. Vill man fly kan man alltid göra det, vill man annorlunda kan man ta fram lite ilska och aggression och gå till angrepp och hålla fast busen till hjälp kommer eller busen ger upp, man är ju ändå två (förhoppningsvis) vältränade poliser mot en buse. Ordningsvakter och väktare klarar av det...
POLIS - HAR TIDIGARE JOBBAT SOM ORDNINGSVAKT
”Jag uppfattade problematiken (i Pernillas insändare, red:s anm) som minskad bemanning av yttre personal, exemplifierad med denna händelse. Strävan att spara pengar får inte gå ut över personalens och allmänhetens trygghet och säkerhet. Själv jobbar jag i ett polisområde på ca 10 x 10 mil med 10 kommuner och ca 350.000 invånare.
Våran säkerhetsnivå är 9 poliser i yttre tjänst. Oftast är vi inte fler i tjänst än säkerhetsnivån. Framkörningstiderna kan vara upp mot 30 minuter (tid under utryckning). Det är lång tid om man hamnar i underläge. Framförallt med påverkade personer som inte känner smärta och inte blir trötta. De blir oftast även ganska starka när spärrarna släpper. Därtill lägger sig ofta andra personer i situationen. Det krävs att patrullerna har ett högt säkerhetstänkande och bedömer situationen. Helst skall ingen behöva bli skadad (behovs- och proportionalitetsprincipen). I de allra flesta ärenden går det bra.
Jag har själv tidigare jobbat som väktare och ordningsvakt. Det är inte riktigt samma, även om en del är sig likt. Jag har även som polis sett många fall där bla ordningsvakter/väktare har haft handlingskraft 10 men omdöme 0. Oftast slutar det som tur är på ett lyckligt sätt. Kontentan är ändå att det måste gå att få stöttning inom rimlig tid när behovet uppstår. Vet man att det tar en halvtimme innan man får någon stöttning agerar man kanske lite annorlunda mot om man vet det tar en minut. Problematiken är kanske inte så stor i storstäderna.
Men faktum kvarstår: vi är inte ens en polis i varje kommun, vi är knappt en polis (i yttre tjänst) / 35.000 personer. Senast förra arbetspasset grep jag en för försök till våld mot tjänsteman. Han försökte slå mig i huvudet med ett fälgkors... Som tur var la sig hans åtta kompisar inte allt för mycket i ingripandet. Jag får ta hand om gärningsmannen och kollegan hålla koll på de resterande sju personerna... Två poliser på en gärningsman är en idealsituation. I mitt fall hade vi var och en fyra personer att hålla koll på.”
Så skriver författaren till en ny insändare. Samtidigt kommer det in en insändare med mera kritisk syn på poliser och deras attityder.
”GLÄNSANDE UNIFORM OCH MAKT?”
”Ärligt talat! Nu får det vara nog. Läser allt oftare om blivande poliser och redan färdigutbildade poliser som verkar ha noll koll på läget. Den ena är rädd och den andra vill ha en packning med utrustning.... Sluta för guds skull!. Vad trodde ni att polisyrket innebar? Glänsande uniformen och makt?!... Då har ni valt FEL!!! Alla människor är rädda, men det gäller kunna kontrollera rädslan och inte låta dig kontrolleras av den. Klarar man inte detta som polis ska man kliva åt sidan. Fråga dig själv varför du blev POLIS!!!”
-----------------------------------------
Lägg märke till att under semestertider blir Blåljus länkavdelning till aktuella artiklar lite glesare än den är på övriga tider.
-----------------------------------------
För att ge även red utrymme för lite ledighet uppdateras Blåljus.nu var tredje dag från den 12 juni. I slutet av juli blir allt som vanligt igen. Red ber om överseende med åtgärden och hoppas på din förståelse, käre läsare.
HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 27 juni 2004 kl 2150. Håll ut till den 1 juli. TREVLIG SEMESTER TILLÖNSKAS ALLA LÄSARE SOM AVNJUTER SÅDAN!
Natten till den 28 juni 1709 gick den svenska huvudarmén om runt 29000 man till angrep mot ryska styrkor vid den ukrainska staden Poltava. Karl XII hade några dagar tidigare skadats i foten och kunde inte leda svenskarna nära slagfältet som han brukade. Avståndet mellan kungen och slaget ledde till en rad missförstånd och fel. Svenskarna förlorade slaget helt och de enda som undgick döden eller rysk fångenskap var kungen och något hundratal man som räddade sig till Turkiet. Kriget var förlorat och i förlängningen även Sveriges forna stormaktsställning. Sverige blev lyckligtvis aldrig mer den krigarnation det varit. Både frihetstidens och den gustavianska tidens krig var fiaskon som ledde till förluster av land och väckte stor folklig harm. Och när den gustavianska tiden var tillända 1809 var det också slut på krigen för Sveriges del och förhoppningsvis kommer det att så förbli i all framtid. Den 28 juni 1914 inledde några mordiska skott en utveckling som i hög grad berör oss än idag. Den 19-årige serbiske nationalisten och studenten Gavrilo Princip riktade sitt vapen mot den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie von Chotek. Båda avled. Europa vid den tiden var en spindelväv av överenskommelser mellan länder och löften om stöd i olika riktningar som inbegrep bl a även Ryssland. När Österrike ville straffa Serbien och förklarade landet krig utlöstes en rad av dessa utfästelser och innan sommaren var slut var första världskriget ett faktum. 1918 slutade det med att Tyskland besegrades. De hårda fredsvillkoren och ett antal andra faktorer samverkade till att lägga grunden för en stark tysk önskan att ta revanch. Hitler utnyttjade de nationalistiska känslorna och skapade förutsättningarna för ett nytt världskrig 1939. De två katastroferna födde en övertygelse bland Europas folk att freden måste bevaras till varje pris. EU växte fram som ett fredsprojekt och från väldigt mycket av det som händer oss idag går trådarna direkt tillbaka till Gavrilo Princip och hans vapen.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september