Skärseld för polisen

Växande, snudd på rasande missnöje inom kåren

Hanne Kjöller, skriver på ledarplats i Dagens Nyheter om de utmaningar som den nya Polismyndigheten och dess poliser möter i tider som dessa. Hon talar och katastrofläge och skärseld, som polisen skall klara av och gå igenom. Därefter ska polisen ta itu med mer strukturella felprioriteringar som att brott i nära relationer inte prioriterats tillräckligt och att strukturella riskbedömningar när det gäller de brotten inte utförts i den utsträckning som vore önskvärt. Skärselden skall ju nå fram till ett saligt tillstånd, men frågan är hur det blir för svensk polis…

Det skall sägas, att Hanne uppfattat exakt vilka problem och prövningar polisen har akut, just i år, som hon skriver:

”Ny rikspolischef, flera ännu vakanta chefsposter, ny organisation, ett ökat antal skjutningar på öppen gata i Stockholm och Göteborg, granater i Malmö, en historisk flyktingström, en ny gränskontroll, bränder på asylboenden och så nu senast – ett utökat terrorhot mot Sverige. Till det ska läggas ett växande, snudd på rasande, missnöje inom kåren.”

Hanne tycks dock uppfatta detta som övergående problem, och menar att när de är avklarade, borde relationsvåld och åtgärder mot detta prioriteras och gamla försummelser tas igen. I enlighet med DNs tradition, kommer käpphästen fram att polisen fått ökade resurser men att prestationerna, särskilt när det gäller brott i nära relation, inte förbättrats utan försämrats.

DN har knåpat ihop artiklar genom åren som noterat att poliser inte hinner åka på alla larm, samt att alltför få inbrott klaras upp. Och visst borde allt sådant prioriteras. Det skadar polisens förtroende när vi inte hinner komma på larm, eller när vi inte utreder brott som om de utretts hade kunnat leda till upprättelse för brottsoffret. Hanne Kjöller har rent av förordat att polisen borde få minskade resurser för att nå bättre resultat.

Men, det som glöms bort är att väldigt mycket handlar om resurser. Redan innan de senaste ”utmaningarna” för Sveriges poliser, var vi helt enkelt för få. Vi hade samma antal poliser per invånare som på 1980-talet, men en avsevärt mer avancerad brottslighet och, som Hannes ledare ger uttryck för, större krav på att lösa brott som tidigare dessvärre närmast sågs som familjeangelägenheter. Jag får en skammens rodnad när jag tänker på hur brott mot barn och kvinnor hanterades på 1980-talet…

För att ta ett aktuellt exempel på resursbristen. En polis jag känner, kommenderades från Överkalix till Malmö. Hans maka får ta hela ansvaret för deras barn under tiden. I Malmö hoppas han få möjlighet att se röken av Zlatan, antingen vid kommendering till Stora Torget, eller på fotbollsstadion.  Men han kan lika gärna kommenderas till gränsbevakning, eller möta flyktingar på Malmö Central, eller att fylla luckorna bland poliserna i någon utsatt stadsdel i Malmö, eller att rycka ut till något brandhärjat eller hotat flyktingmottagande eller vid ett våldsbrott som skjutning eller sprängning, eller ingripa om det skulle inträffa en terrorhändelse eller vid ett hot om sådan.

Samtidigt måste någon utföra det arbete i det glest polisbefolkade Norrbotten som han lämnar efter sig. Exempelvis riskbedömning av relationsvåld, eller kanske omhändertagande av farligt föremål vid polishuset i Luleå. Men det finns inget överflöd av poliser i Region Nord.

Ett annat exempel är att poliser från Region Stockholm kommenderas till Region Syd, precis som norrbottenkollegan, medan poliser kan kommenderas från exempelvis Västerbotten till Stockholm för att fylla luckorna…

Visst kan man som Hanne hoppas att sakernas tillstånd för polisverksamheten skall återgå till ett normaltillstånd, så att vi i god ordning ska kunna utveckla verksamheten bland annat beträffande riskbedömningar vid brott i nära relation. Dessvärre finns det mycket som tyder på, att Katarsis för polisen snarare blir ett normaltillstånd. För det talar bland annat att medan alltfler poliser söker sig från yrket, blir det allt svårare att rekrytera lämpliga poliser.