
"Vi har representativ demokrati, det finns en vits med det. Demokratiskt blir det tydligt, ansvarsmässigt hanterbart. För, medborgarna, vilka är de? Bara genom en snabb titt ut i EU kan vi se att det inom unionen finns en mängd olika uppfattningar om vilka ”medborgarna” är, vilket ställer till en hel del politiska och rättsliga problem. Tyskarna har sin uppfattning, fransmännen sin uppfattning och engelsmännen en tredje uppfattning. Inte heller inom ett enskilt land som Sverige är det lätt att förstå sig på begreppet ”medborgarna” och än mindre vad de tycker. Har de någon form av gemensamma uppfattningar?
Dessa problem tycks dock inte hindra polisreformens arkitekter. De har ambitionen att kommunicera direkt med ”medborgarna”. Till på köpet för att prioritera och ge löften. Vän av ordning undrar dock om dessa prioriteringar inte redan är gjorda genom vår representativa demokrati. Ta brottsbalkens straffskalor, redan där har vi en prioritering gjord som bör fungera styrande för polisen och poliser. Kan ”medborgarna” månne ha andra uppfattningar?
Buskörning av mopedister och okynnesskjutning av fyrverkerier är
exempel på sådana ”medborgarprioriteringar”---. Hur viktar man dess prioriteringar mot vad riksdagen gjort
genom att bestämma straffskalorna?
Jag tror att det är en farlig väg man håller att slå in på."
Bo Wennström räds inte det faktum att polisreformen är beslutat i närmast total politisk enighet. Det finns omständigheter som gör att han tvivlar på att den är den medicin som kommer att bota de problem som Polisen i Sverige anses ha. Baksidestexten på hans kritiska bok om omorganisationen ger en fingervisning:
"Långsamt framträder en annan bild en den som brukar ges om orsakerna till vad som sägs vara krisen i Svensk polis. De som klagar mest, politik och statsförvaltningen, bär själva ett tungt ansvar för situationen. De senaste regeringarna har satsat oerhört på Polisen. De har haft sina grova mål om 20 000 poliser. Det har egentligen aldrig fattats pengar. Däremot har det fattats politik. Vilket lett till en politisk tystnad angående de svåraste frågorna som har skapat utrymme för andra att agera. Administrationen har flyttat fram positionerna. Det kamerala perspektivet har fått ta överhanden."
"Räddningen har från politiskt håll ansetts vara en omorganisation. En ny polisorganisation ska ge förutsättningar för att lösa dagens problem, heter det. Det märkliga var bara att omorganisationen bestämdes innan de tre grundläggande frågorna, ”vad”, ”hur” och ”vem” angående polisverksamhet ställdes. 2015 införs den nya polisorganisationen. Det mesta tyder på att ännu en kris för Polisen väntar runt hörnet."
Blåljus kommer med spänning att följa Polisprofessorn 2.0. Kanske borde även politiker med ansvar för framtidens polis göra det? För inte kan det väl vara för seriöst eller tråkigt?
Tommy Hansson