Publicerat 2015-07-27 10:00

Polissommar inte helt utan känslor

Blåljus berättade igår om Paulina Neudings beskrivning av hur ambulanspersonal möter en arbetssituation som är svår att stå ut med längre tid. Idag har vi fått en insändare på samma tema, som handlar om vilken verklighet poliser möter. Vid rekryteringen betonas att poliserna skall vara empatiska. Men händelser som poliserna möter i verkligheten sliter ganska hårt.

"Sommaren 2015...

I lördags kväll gick en blodig och berusad man och vinglade i ett centrum. Han mådde inte bra. Folk ringer. Ingen ambulans skickas. Vi åker. Får inte åka in och äta fast vi är tokhungriga. Det är ett vanligt jobb, ett rutinjobb.

Det är en stor, tränad och tatuerad kille som vinglar i ösregnet. En tuff man som är van att slåss. Att klara sig själv. Berusad, motsträvig. Han inser inte att han slagit i huvudet så hårt att det behöver sys. Han går tillslut in i polisbilen och fryser så han skakar. Minns ingenting. Vill inte åka till sjukhus.

Att ha empati som polis, det var den viktigaste egenskapen man skulle ha. Det tyckte i alla fall rekryteringen när vi satt där och intervjuades till Polishögskolan. Vi ska uppleva och förstå andra personers känslor. Då gör vi ett bra jobb.

I början av sommaren så blev det två skjutningar på öppen gata samma dag. I en av dem så sköts en person. Kollegorna räddade livet på honom. Jag drog bort en hysterisk anhörig från båren innan traumarummet. Det var blod överallt.

En man blev ihjälstucken med kniv utomhus på midsommarafton innan många av oss förväntades åka hem till vänner och familj efteråt och bete oss som vanligt.

En man hittas död utomhus en morgon. Vi jobbar vidare på övertid trots att vi jobbat tio av tolv dagar och nätter med hög arbetsbelastning och kroppen värker. Ingen annan finns att göra det vi gör.

En man slås ner på en perrong. Han slår i huvudet hårt och sövs ner. Vi vet inte hur det kommer gå för honom. Mannen vi grep fick gå ut från arresten av åklagaren och fortsätta leva vidare som vanligt. Vi fick jobba vidare som vanligt.

Ytterligare en skjutning sker samma dag. En ung kille lever ena sekunden. Dör i andra. Folk är chockade. Vi utreder, lugnar chockade vittnen, samordnar. Direkt efter att några av oss försökt rädda liv. Övertid. Ingen annan finns för att göra vårt jobb.

Emellan allt detta har vi under året och sommaren jobbat med annat, fått höra förolämpningar. Blivit påhoppade av polishatande människor. Ifrågasatta varför vi ens existerar. Bojat våldsamma människor. Fått förtäckta hot.

Så när jag träffar den berusade blodige mannen är jag trött. Så obeskrivligt trött i kropp och hjärta.

Jag orkar egentligen inte tjafsa med en påverkad man som säger att han supit, slagits och klarat sig själv långt innan vi var födda. Jag försöker se till att han inte blodar ner hela bilen medan vi försöker övertala honom att åka till sjukhus.

Så ändras hans blick för ett kort sekund. Min kollega får honom att le för ett ögonblick. Han börjar sakta mjukna. För honom är det rutin att klara sig själv. Att ingen egentligen bryr sig. Jag inser det som jag borde fattat direkt. Borde ha haft mer tålamod.

Jag bäddar ner honom under en filt i bilen. Pratar med honom. Använder all min energi som jag har kvar. Han inser tillslut att det är viktigt att en läkare tittar på hans huvud. Han berättar att han växt upp med ett helvete. Han är en loser säger han. Att han egentligen är snäll. Han säger förlåt om och om igen. När vi nästan är framme frågar om vi kan följa med honom in på sjukhuset. Självklart.

Det är lättare att inte se människan alla gånger för vi måste göra vårt jobb, oavsett vad som händer. Stänga av empatin. Tiden, orken... Den räcker inte till. I bilen sänkte både han och jag garden. Tjafset var slut. När han sitter inne på sjukhuset säger han att vi är så snälla. Varför blev vi ens poliser? Varför blev jag polis?

Jag svarar att man måste jobba. Han säger att man inte måste vara polis för att jobba.

Jag säger att det är för att jag vill hjälpa folk, och så lägger jag till: Och det gör vi varje dag.

Han tystnar. Skakar hand med oss. Tackar för hjälpen. Hela hans kroppsspråk har slappnat av.

Vi får höra så ofta, inte bara av polishatare, utan också av vår arbetsgivare, att vi inte är värda särskilt mycket. Vår arbetsgivare visar det med försämrade scheman. Mindre återhämtning. Sämre lön. Ingen OB på kvällarna. Förminskar vårt jobb och också de människor vi jobbar med och mot.

Vad är ett människoliv egentligen värt? Vad är en väl fungerande, duktig utredande och empatisk polis värd? Är empati numera en svaghet? Visar vi den så orkar vi inte?

Semestern är efterlängtad.

Anki, IG-polis i Västra Stockholm."