Polisreform med politiskt fluff

I tidskriften Axess, nr 1 för 2015 skriver bland andra Polisprofessor Bo Wennström, som Blåljus tidigare berättat om, och diskuterar vilka faktorer som kan göra polisreformen framgångsrik. Det blåljus missat att informera om, är att flera andra tunga namn också skriver i samma nummer av tidningen, allt från domare till polisforskare. Flera av dem har mycket intressanta åsikter om polisreformens möjligheter att bli framgångsrik. Och flera målar ut vilka gropar och diken som finns på den vägen. Blåljus börjar med att citera ett stycke från Stefan Holgerssons artikel:

”Hur troligt är det att omorganisationen i realiteten innebär en avsevärt förbättrad polisverksamhet? Ett vedertaget förhållningssätt för att komma tillrätta med problem i en organisation är att förutsättningslöst undersöka vad som orsakar problemen. Uppdraget till polisorganisationskommittén grundade sig emellertid på ett antagande att utformningen av organisationen har en stor betydelse för polisens resultat. Tyvärr finns det mycket som talar för att antagandet är felaktigt. I nuvarande förändringsprocess har den huvudsakliga kraften och fokus hamnat på att rita organisationsscheman samt att fastställa var olika befattningshavare ska placeras. Själva innehållet i verksamheten har hamnat i skymundan. Det är föga förvånande med tanke på hur det grundläggande uppdraget formulerades.

Sammantaget är det svårt att finna välgrundade argument för att omorganisationen i sig ska leda till en nämnvärt bättre polisverksamhet. Men det är viktigt att se framåt. Det gäller att göra det bästa möjliga av omorganisationen. Precis som Sverige har lyckats vinna VM och OS i exempelvis ishockey finns förutsättningar för att svensk polis skulle kunna bli bäst i världen. Grundmaterialet är bra men, i så fall måste polisen anamma ett radikalt annat förhållningssätt."

Några av de viktigaste förändringsbehoven är enligt Holgersson:

• Polisens verksamhet måste presenteras på ett rättvisande sätt.
• Ett öppnare klimat i organisationen där personal känner att de kan föra fram sina åsikter utan risk att bli straffade. Olika uppfattningar och synsätt ska ses som en tillgång och inte som ett hot.
• Överge nuvarande ensidiga fokus på den kontraproduktiva kvantitativa styrningen och uppföljningen. Välj en modell för styrning- och uppföljning där även kvalitativa värden vägs in.
• Tillämpa arbetsmetoder som har forskningsstöd och skaffa förmågan att följa upp och utvärdera arbetet. Våga pröva idéer och se inte aktiviteter med oönskat utfall som misslyckanden utan som lärdom.
• Verka för att polisutbildningen blir en fullvärdig universitetsutbildning med praktik på minst 1,5 år insprängd i utbildning, där studenterna aktivt deltar i polisverksamheten.
• Skapa en forskningsanknuten fortbildning för ledarnivåerna.
• Öka antal lokalpolisområden och ge dess chefer en utökad operativ och ekonomisk handlingsfrihet.
• Vid rekrytering av chefer välj personer som brinner för verksamheten och vågar fatta beslut som är viktiga sett till verksamhetens behov framför personer med ett primärt fokus på hur de ska agera för att gynna sin egen karriär.

Olle Abrahamsson, tidigare rättschef i justitiedepartementet skriver bland annat om den otillräckliga medelstilldelningen till Polismyndigheten:

”Regeringen och riksdagen förefaller alltså vara i färd med att upprepa samma misstag som när de på 1990-talet ryckte undan mattan för närpolisreformen. Då målade statsmakten med ena handen upp en ljus bild av en ny typ av polis, som skulle vara förankrad i lokalsamhället och arbeta tillsammans med och nära medborgarna, samtidigt som man med andra handen tvingade polisen att kraftigt skära i verksamheten. Inser politikerna denna gång konsekvenserna av sitt handlande? Jag vill inte tro det. Förmodligen resonerar de som de alltid har gjort när någon myndighet eller samhällssektor framför ekonomiska önskemål som upplevs som problematiskt stora. Först när det har skrikits, svurits och gråtits tillräckligt länge och tillräckligt högt kan verksamheten få sina pengar, men då inte lika mycket som har begärts och inte allt på en gång.

Staten – läs finansdepartementet – får inte framstå som alltför medgörlig, för då skulle finansministern förlora ansiktet och snart nog konfronteras med nya ohemula anspråk, och det inte bara från närmast berörda utan också från angränsande verksamhetsområden. Om polisen får en generös behandling vill åklagarna, domstolarna och kriminalvården få motsvarande favörer. Från finansministeriell synpunkt behöver därför markeras att inga verksamheter är så heliga och inga reformprogram så viktiga att de kan gå fria från besparingskrav. Men den som i det aktuella fallet resonerar så kan knappast fullt ut ha insett betydelsen av det paradigmskifte till det bättre som har inträtt för svensk polisverksamhet.

Det är nu det finns en unik chans för statsmakterna att göra bot för decennier av misslyckad polispolitik, och det är nu det går att ur askan skapa något nytt och bättre. ”Låt visdomens ande vila över regering och riksdag”, stod det i den gamla svenska evangelieboken. Så Gud give att den styrande och den lagstiftande makten till sist inser att polisens nystart är guld värd", avslutar Abrahamsson sin artikel.

Krister Thelin är domare och har varit statssekreterare i justitiedepartementet 1991–1994. Han skriver i Axess bland annat:

”Den nu genomförda polisreformen har dock beslutats i bred politisk enighet. Men den kommer inte att fungera. Tyngdpunkten på det lokala med ”områdespoliser” och ”medborgarlöften” är rätt, liksom inspiration från goda utländska förebilder, inte minst New York-modellen. Men den avgörande faktorn för framgång saknas: lokalt politiskt ansvar. Reformen i New York lyckades inte främst på grund av fler poliser och ny metodik utan genom att den ytterst ansvarige var borgmästare Rudolph Guiliani, vilken polismästaren Bratton var underställd och rapporterade till. Och Guiliani svarade i sin tur gentemot dem som valt honom, det vill säga medborgarna i New York. Detta lokala politiska ansvar skapar det förvandlingstryck och de prioriteringar som är nödvändiga.

I svenska kommuner, särskilt dem i vilka de 55 utanförskapsområdena ingår, har skola och socialförvaltning som kommunala organ en nyckelroll, inte minst i att förebygga ungdomsbrottslighet. ”Medborgarlöften” och ”samverkan” mellan en ny statlig poliskoloss och enskilda kommuner är emellertid dömda att misslyckas. Och detta inte bara på grund av att ”löften” och ”samverkansavtal” på detta område mellan offentliga aktörer saknar varje rättslig giltighet. (Tanken att en kommun skulle stämma staten för kontraktsbrott, om löftet inte uppfylls, är underhållande men inte särskilt realistiskt; politisk fluff kostar inget.)

Lokala politiker kommer nämligen som hittills, att sakna varje möjlighet att reellt påverka den polisiära verksamheten. Den polisiära ledningsstrukturen är enbart ansvarig i sin egen statliga hierarki med egna karriärincitatment. Det nationella politiska ansvaret når inte ner till lokal nivå utan svävar ovan i dimman med en ny operativ rikspolischef och dennes förhållande till justitiedepartementet och riksdagen. Dessutom kommer genomförandet av organisationsreformen i sig att ge en ursäkt för många år framöver för sjunkande polisiär effektivitet. Enbart missnöje med tillsättande av nya befattningar på skilda nivåer räcker långt. Spåren förskräcker."

Det finns mycket mer att läsa om polisreformen i Axess Magasin. Bland annat diskuterar polisforskaren Johannes Knutsson hur Polisen hittills har tagit emot kritik eller forskning som ett incitament för förbättring av verksamheten. Han är inte särskilt imponerad av det han sett, och drar slutsatsen att ”kunskaper och analytiska färdigheter har länge och systematiskt nedvärderats inom polisen. Den nya organisationen saknar därför förutsättningar att klara sitt uppdrag.”

Blåljus anbefaller alla med intresse för Polisens möjligheter att göra ett bra arbete i medborgarnas tjänst att noga studera Axess Magasin nr 1 för 2015. Om inte annat för att det i efterhand kan vara skönt att kunna säga:

”Vad var det jag sade”?

Tommy Hansson