Publicerat 2010-05-27 19:30

POLISFACKETS HISTORIA

I STOCKHOLM NR SEX, 27/5,

1933 – 1960:

Unga poliser

sa upp sig

för att öka

äldres löner

Smaka på det, du som är ung pa av idag – hur skulle det kännas att ge upp jobbet som du kämpat så hårt för hela vägen genom antagningsprocessen och skolan och aspiranttiden och äntligen är inne i? Att ge upp allt det för att de äldre poliserna som blir kvar ska få bättre villkor? På 1940- och 1950-talen var det här en realitet. Och de unga extrakonstaplarna var solidariska mot sina äldre kamrater och 216 slutade för den fackliga kampens skull. Ser vi det ur dagens synvinkel känns det orimligt hårt samtidigt som man kan häpna över en lojalitet av det slaget. Det säger åtskilligt om sammanhållningen i Kamraterna, förening för Stockholms polismän. Inget är nytt under solen. Löneutjämning mellan stadspolis och landsortspolis var högaktuell även på 1940-talet.Det blev en öppen brytning mellan förbundet och Stockholm 1954. Blåljus serie om Polisfacket i Stockholm och dess kamp fortsätter här.

1946 fördes förhandlingar mellan Polisförbundet och de s k Stadsförbundet om polislöner i städer och köpingar. Kamraterna i Stockholm oroades av den vändning de tog. Poliserna i Stockholm hade nämligen något bättre löner än poliserna på andra håll. Föreningen befarade på rätt goda grunder att förhandlingarna skulle leda till att lönerna utjämnades. Den här frågan är central och den kommer igen om och om igen under efterkrigstiden. Jag menar att det går en logisk linje från den tiden fram till idag. Den kan komma att ställas på sin spets under 2000-talets andra årtionde.

BILDEN T H: Två radiopoliser från Stockholm har gripit biltjuvar efter en kort språngmarsch i någon förortsskog.

Öppen brytning 1954

Den kan sammanfattas med meningen:  Det är lika ansvarsfullt och krävande att vara polis på en liten ort som att vara det i Stockholm – lika lön bör gälla för båda jobben. Likalönsprincipen eller rikslön är den fråga som infekterat (och infekterar) relationen mellan Stockholm (s län) och det övriga förbundet.  Den ledde till en öppen brytning 1954. Mycket talar för att resonemangen spelar in som förklaring till den behandling stockholmspoliserna utsattes för i Malmö 2006. Häxan Avundsjuka kort och gott. Möjligen ändrades stämningsläget något under representantskapet i Piteå 2009. Men säkert är det inte.

Roa dig med att titta på en zoombar karta över Stockholm på 1940-talet.

Nåväl, förhandlingarna med Stadsförbundet gick inget vidare. De ledde till slut till öppen konflikt. Kamraterna blev indragna och förklarade i likhet med landet i övrigt blockad mot nyanställning i juni 1947. Föreningen började samla in fullmakter från medlemmarna att begära avsked. Under de här åren avkrävdes nämligen unga poliser en solidaritetshandling i den fackliga kampen som vi idag har svårt att tänka oss in i. För att sätta tryck på arbetsgivaren förväntades de säga upp sig från sina polisjobb. Föreningen organiserade till och med tidvis en arbetsförmedling för att skaffa dem andra bra jobb.

BILDEN OVAN: Två radiopoliser i Stockholm i tidigt 1940-tal. Mannen vid ratten blev senare ÖK på radiobilarna och var i tjänst in på 1970-talet.

216 extrakonstaplar slutade

Smaka på det, du som är ung pa av idag – hur skulle det kännas att ge upp jobbet som du kämpat så hårt för hela vägen genom antagningsprocessen och skolan och aspiranttiden och äntligen är inne i? Att ge upp allt det för att de äldre poliser som blir kvar ska få bättre villkor? På 1940- och 1950-talen var det här en realitet.

Det skapade en polisbrist i huvudstaden som tidvis var mycket besvärande för makthavarna. En effektiv stridsåtgärd men möjligen till ett väl högt pris. En blockad 1951 resulterade i att avskedsansökningar från 216 extrakonstaplar lämnades in. I bakfickan hade föreningen ansökningar från ett hundratal tillförordnade konstaplar. Man försökte nå en förlikning men misslyckades och 216 extrakonstaplar lämnade tjänsten. Avskedsansökningarna från de tillförordnade godkändes inte av polisledningen och de blev kvar. Att bara resa sig och gå var farligt. Riksdagen hade stiftat en tjänstepliktslag och enstaka poliser som prövade den utvägen straffades.

Claes Cassel



I huset som nu är No 19 på Själagårdsgatan låg det medeltida
Vårfrugillet. Under riksdagarna fram till 1755 byggdes det om till
möteslokal för Bondeståndet. Till 1870 låg Judiska församlingens
synagoga här och en del av den samtida inredningen i synagogan finns
kvar. 1870-1890 fanns en sjömanskyrka i huset. Från 1890 till 1972 var
Nicolai polisstation hyresgäst. Den kallades också Första vaktdistriktet
eller i polismun – ”Gamlingen”. I huset hade även Hamnpolisen sina
lokaler.




Själagårdsgatan No 19 i maj 2010 (med den rundade, lite högre trappan ditsatt på 1970-talet). En lykta finns ovanför porten - numera utan det röda glaset. Nästa dörr uppåt Själagårdsgatan var det gamla arrestintaget - själva polisstationen låg en trappa upp i huset. Det är arresten som konstaplarna på 1940-talets bild ovan siktat in sig på med sin frihetsberövade snedseglare, tydligen innehavare av cykel. Lägg märke till sablarna.
  

I NÄSTA BLÅLJUS:

1948 hade en uppgörelse som Polisförbundet träffade bakom ryggen på Kamraterna (som fick höra om den på radionyheterna) resulterat i att konstaplar som bäst kunde tjäna 8916 (med 2000-talets köpkraft 147568 kr) och de äldsta överkonstaplarna 11688 kr (194448 kr). Omräknat i köpkraft hade polislönerna faktiskt stått helt stilla från löneuppgörelsen 1933 till 1948. Det är klart att Kamraterna inte var nöjda med det utfallet. När den s k polislöneutredningen 1953 kom med sina förslag var måttet rågat. Det innebar en påtaglig löneutjämning mellan Stockholm och landet i övrigt och en allvarlig försämring främst för konstaplarna. Mot Kamraternas vilja skrev Svenska polisförbundet på en uppgörelse om det föreslagna polislönereglementet. Kamraterna lämnade förbundet kort därefter och medlemmarna vägrade att söka de nya tjänster som utlystes med stöd av reglementet. Blåljus serie om polisfacket i Stockholm fortsätter på hemsidan som publiceras den 3/6.