Poliser dömda för tjänstefel

I DN sätts en intressant rubrik på en artikel om händelsen:

"Poliser prejade pojke på mc"

Och det är ju en bra rubrik, som antyder att det handlar om ett gossebarn som utan egen förskyllan hamnat på en MC och då försatts i fara av elaka poliser. Aftonbladet vill inte vara sämre på allitterationer och skriver om Polisens "vilda vansinnesjakt" som slutade med att ynglingen "prejades ned". I artiklarna beskrivs även att färden slutade med att motorcykeln föll omkull och pojken, som hade lånat motorcykeln från sin pappa utan att fråga, stoppades. I Aftonbladet uppges att hastigheten beräknades till mellan 50 och 70 km/t. Det hela utspelade sig dagen före midsommarafton år 2011.

Blåljus har tidigare skrivit om vårdslösa motorcyklister och frågan om det skall vara ett laglöst område.

Ett par kommentarer till medias beskrivning är väl, att MC;n var således stulen, och att poliserna knappast kunde ha en aning varken om det eller om förarens ålder. Däremot när motorcyklisten körde mot rött ljus och sedan vägrade stanna valde poliserna att ingripa. Så de körde efter vägen som MC;n körde - Birger Jarlsgatan - Valhallavägen och dess allé - Storängsvägen. Chefsåklagaren vid enheten för polismål, Håkan Roswall berättar för DN;

– Det är grus på allén vilket gör det svårt för motorcyklisten att hålla balansen, han hade kunnat få sladd och kört in i ett träd. Förbipasserande människor kunde också ha skadats.

Poliserna dömdes till 30 dagsböter vardera om 280 = 8400:- respektive 160 kronor = 4800:-, och fick således betala dyrt för att de ville göra sitt jobb. Vi har i denna uppdatering av Blåljus även exempel på när poliser hållit ordning genom att tillämpa Polislagens 13§, eller i nödvärn tvingats använda sitt tjänstevapen och blivit dömda för detta. Å andra sidan, när poliser blir utsatta för brott i tjänsten, har domstolar och även brottsoffermyndigheten vid upprepade tillfällen menat att poliser skulle behöva tåla mer och inte vara berättigade till skadestånd. När poliser utför det som våra demokratiskt valda företrädare bestämt, har de sämre skydd än allmänheten, och riskerar att bli straffade för det eller bespottade och förtalade av  media och olika tyckargrupper.

Men då har väl poliserna åtminstone stöd av arbetsgivaren, staten och politikerna?

Man skulle kunna tycka att det vore självklart att poliserna då de ifrågasätts på detta sätt skulle ha stöd från åtminstone staten, arbetsgivaren. Men i stället gör staten sitt yttersta för att inte bara straffa poliserna straffrättsligt, utan dessutom helst vidta arbetsrättsliga åtgärder mot sina poliser som går utanpå vad vanliga anställda behöver utstå. Det kostar Polisförbundet flera miljoner varje år, att se till att anklagade poliser får möjlighet till vettigt försvar när de anklagas för brott i tjänsten eller blir tveksamt behandlade arbetsrättsligt. Inte heller där tar staten sitt ansvar, utan facket får träda in.

Vår statsminister har talat inför sina anhängare på sitt partis "Sverigemöte", vilket behandlas på annan plats i dagens Blåljus. Där sade han om rättsväsendet:

– Det är inte bara en fråga om resurser, det är också en fråga om att anstränga sig till det yttersta varje dag för att använda den lagstiftning vi har.