Polisens motståndare sätter nivån

Lena Nitz har skrivit en artikel om hur Polisens demokratiska uppdrag behandlats av media med utgångspunkt från en artikel av Lukas Moodysson. Nu svarar Lukas  på Lenas artikel.

"Hej Lena Nitz!

Inte förrän idag upptäckte jag att du hade skrivit ett svar på min artikel i Sydsvenska Dagbladet, där jag berättade om mina upplevelser vid Svenskarnas Partis möte i Limhamn.

Jag blev glad av ditt svar. Jag har nämligen längtat efter svar från poliser. (Jag gissar att det har funnits en massa polis-åsikter om min artikel på diverse sociala medier, men jag är ingen twittrare och har inte ens facebook, så de reaktionerna har jag inte sett.)

Om jag förstår dig rätt så menar du att min kritik mot polisens agerande inte är osaklig, men ändå orättvis.

Hade det varit så att jag hade påstått att jag visste allt om vad som hände i Limhamn, då skulle jag hållit med dig, då hade texten varit orättvis.

Jag vet att min artikel är ensidig och subjektiv – på samma sätt som ett vittnesmål i en rättegång bör vara ensidigt och subjektivt. Ett vittne bör endast uttala sig om sådant hen själv har bevittnat.

Och inte kan man väl säga att ett vittnesmål är orättvist bara för att vittnet inte såg allt?

Efter att artikeln publicerades har jag aktivt sökt upp människor som såg annat än vad jag själv såg. Ambulanspersonal, läkare, poliser, fd poliser, demonstranter, skadade, journalister, osv – och i många fall har jag fått kontakt och inlett samtal. Det som har förvånat mig är att inte en enda polis har tagit kontakt med mig. Ett telefonsamtal eller mail till Sydsvenskan – så hade vi kunnat byta telefonnummer eller mail-adress.

Jag skriver i min artikel att jag inte är polishatare och så är det faktiskt! Jag träffade för något år sedan en lärare vid Polishögskolan, jag skojade och undrade om det var för sent för mig att byta karriär och bli polis… Det var ju bara ett skämt – jag är en klen 45-åring… Men det fanns ändå ett litet allvar i frågan. Det finns en sida av mig som verkligen är djupt fascinerad av polisarbete, och som är väldigt positivt inställd, och som är fullt medveten om vilket svårt yrke det är! Och vilket enormt viktigt yrke det är!

De flesta människor har bara direktkontakt med poliser i situationer som är väldigt jobbiga – man ringer inte 112 för skojs skull, man ringer när livet har ställts på sin spets: rädsla, våld, smärta, olyckor, osv.

En enskild polis representerar inte bara sig själv, hen representerar samhällets kapacitet att hjälpa till när allting är totalt upp och ner.

När jag i en av de obehagligaste situationerna i hela mitt liv frågade en polis om det var en ambulans på väg och han då bara stirrade på mig och sedan lugnt gick vidare utan att säga ett enda ord – då visade han mig i just den stunden att samhällets kapacitet att hjälpa var ganska låg.

Idag vet jag att ingen dog och att ingen blev allvarligt skadad. Men det visste jag inte då. Och det visste inte heller polismannen som inte svarade på min fråga. Det låg alltså två medvetslösa människor på marken i närheten, de hade inte blivit undersökta av professionell vårdpersonal.

Jag tycker att du kommer med bra förslag i din artikel. Kommunikation. Högskoleutbildning. Handledning. Polisombudsman (det jobbet kan jag ta direkt…)

Jag håller med dig om att vi alla måste ta ansvar och öva oss på att inte bara se världen från ett håll. Det är det viktigaste av allt! Och det gäller oss alla: journalister och politiker och vänstersympatisörer och högersympatisörer och poliser och klena 45-åringar som fantiserar om att de borde ha blivit poliser i stället… Vi måste alla öva oss på att se hur det ser ut på andra sidan av kravallstaketet…

Jag tycker att din attityd är konstruktiv och öppen och förnuftig, och jag hoppas att den ska leda vidare till konkreta resultat.

Jag tycker precis som du illa om när debattklimatet blir hätskt och alltför polariserat, men jag måste ändå ifrågasätta en av de saker du skriver i din artikel.

Du hävdar att dialog-poliserna arbetade hårt på Linnégatan med att försöka kommunicera. Det är möjligt att det stämmer, jag såg inte allt. Men strax innan de ridande poliserna red rakt in i folkmassan lade jag själv märke till dessa dialog-poliser (både de svenska och de danska). Då stod de inte alls på Linnégatan, de stod på motsatta sidan torget, där det var helt lugnt. Och de pratade inte med några demonstranter, de pratade med varandra. (Enligt en polis som jag pratat med fanns det inga andra dialog-poliser på plats än de som jag såg.)

Så stämmer det verkligen att dialog-polisen försökte kommunicera?

Som sagt, jag vet inte allt! – det är möjligt att dialog-poliserna tidigare hade försökt kommunicera, men varför gav de i så fall upp, och varför var de på fel sida av torget?

Med vänliga hälsningar,

Lukas Moodysson

P.S. Jag var inte i Kungsträdgården i lördags, men jag följde live-rapporteringen (inklusive live-tv), och jag tycker att det verkar som att poliserna skötte sitt jobb på ett mycket bra sätt. Om jag hade jobbat inom Skånepolisen hade jag tyckt att det var lite pinsamt… Varför klarade stockholmarna det så mycket bättre än vi skåningar…? (Och om det var några som betedde sig som monster i Kungsträdgården så var det de maskerade vänsterextremisterna. Och så förstås nazisterna – de betedde sig ännu mer monstruöst.)"

Blåljus kommentar: Det hedrar verkligen Lukas Moodysson att ha håller sig till det han sett och upplevt. Dessutom att han håller en civiliserad ton och fortsätter debatten. Samtidigt är hans berättelse talande för hur olika människor kan uppleva samma händelse. Polisen som inte svarade Lukas, kan ha varit avskärmad av sin hjälm, och hade sannolikt en öronsnäcka i vilken RAKEL kan ha lämnat ordergivning. Då är det inte självklart att svara på allmänhetens om än aldrig så berättigade frågor. Själv vet jag av egen erfarenhet hur demonstranter försöker få poliser att bryta sina formeringar genom att skrika om skadade kompisar. Om en polis går fram blir denne attackerad.

När det gäller dialogpoliserna, är det möjligt att föra dialog med resonerade människor, men dialogen torde upphöra när den möts av stenar eller andra fysiska attacker av vad slag de än kan vara. Slutligen; skriver Lukas att poliserna skötte sitt jobb i Stockholm på ett mycket bra sätt. Blåljus kan bara konstatera att det finns ett dussin arbetsskadeanmälningar, och flera skadade poliser och polishundar. Vi kan därför  inte från polisfacklig synpunkt anse att vi klarade den kommenderingen på ett önskvärt sett.

Å andra sidan, är det just så polisarbetet är, det är dessvärre våra och demokratins motståndare (på olika sidor) som sätter nivån.  I Kärrtorp som i Limhamn eller i Kungsträdgården! För övrigt var ett stort antal poliser som var med i Limhamn, men i Stockholm också...

(För tydlighets skull: Vi räknar inte Lukas Moodysson till demokratins motståndare.)

Tommy Hansson