Enligt en nyligen publicerad SOM-undersökning har 55% av befolkningen förtroende för polisen. Det placerar polisen högt i jämförelse med övriga institutioner som mättes. Samtidigt innebär det att 45% inte har förtroende för polisen, och det kan knappast vara tillfredsställande. Både rikspolischefen och justitieministern uttalar sig också regelbundet kritiskt om polisverksamheten, speciellt med avseende på utredningsresultaten. Och det faktum att man ser hur hårt arbetande kollegor har svårt att hinna med de stora balanser av ärenden som byggs upp på många krimenheter gör att det är lätt att inse att det faktiskt finns ett problem här, ett stort problem för den medborgare som utsätts för brott och som ofta får vänta allt för länge på upprättelse. Värst är det naturligtvis då kränkande brott läggs ned trots att de hade gått att utreda.
Så vad beror då problemen på?
Det beror på vem man frågar. Rikspolischef Bengt Svenson säger att utredningsresultaten ”vänder när personalen får erfarenhet och tar längre steg och oftare” samt poängterar att ”det är inte jag som utreder brotten”. Andemeningen är tydlig. Personalen är för ineffektiva (antingen beroende på lathet eller bristande erfarenhet) och resultaten vänder när de bara börjar jobba bättre. Svenson själv verkar inte se något eget ansvar.
En annan, och betyligt mer nyanserad, bild ges av Stefan Edin, chef för narkotikasektionen i Västerort.
Edin beskriver mycket väl hur kraven på och komplexiteten i arbetet ökar, samtidigt som stödet till kärnverksamheten, både vad gäller civil personal och utrustning/datasystem ofta är mycket undermåligt. Han sätter också huvudet på spiken genom att peka på den ekonomiska tvångströja som gör att det är väldigt svårt att ersätta frånvarande personal, i praktiken är det ofta en bråkdel av dem man skall vara på en enhet som faktiskt arbetar där.
Elefanten i rummet
Just ekonomin verkar vara den där elefanten i rummet som rikspolischefen och hans närmaste underlydande vägrar att se. De styrs uppenbarligen av hårda politiska resultatkrav som inte grundar sig på särskilt mycket kunskap om polisverksamhet, speciellt inte dagens polisverksamhet. Och eftersom en chef inte bara verkar förväntas vara ”lojal med fattade beslut”, utan även totalt avstå ifrån att påpeka risker och negativa konsekvenser av beslut, så nämner de aldrig öppet resursbrist som en förklaring till att verksamheten inte alltid klarar av att möta allmänhetens rimliga krav. Justitieministerns mantra i polisfrågor är ju att polisen aldrig har fått så mycket pengar som nu, och då vill hon knappast att underlydande som är mer insatta än hon påpekar att det ändå inte räcker.
PUST Siebel eller steglängd och kompetens?
Det kanske värsta exemplet på hur fel det kan bli med kortsiktig ekonomiskt styrning av verksamheten stavas ”PUST Sibel”. I en iver att spara för att möta en tight ekonomiskt tvångströja så har man kraftigt försämrat verksamhetens förutsättningar att nå de utredningsmål som lyfts fram som centrala för polisen, inte bara idag, utan för decennier framåt. Och som en bieffekt har man även ökat frustrationen och bitterheten hos den personal som kämpar med att göra ett så bra jobb som möjligt. Detta ansvar torde hamna rakt framför RPS och rikspolischef Svensons dörr, och inte hos utredarnas bristande steglängd och frekvens...
Våga tala klarspråk
Att resursbrist i kombination med allt fler och högre krav innebär att
polisen ofta inte räcker till beskrivs på ett förnämligt sätt av Edin. Många av
dessa faktorer grundas på beslut ifrån politisk nivå och är svåra att påverka.
Det man som polis borde kunna förvänta sig är hur som helst att organisation
och ledning förstår och vågar tala klarspråk om problemen, även öppet och i
media. Vad gäller resursbristen är en offentlig diskussion troligtvis den bästa
möjligheten att få till stånd en förändring. Här skall Stefan Edin ha en stor
eloge, han är så vitt jag vet den enda kommisarie som har haft modet och
civilkuraget att öppet beskriva den polisiära verkligheten. Kontrasten till det
ledarskap rikspolischef Bengt Svensons utövar genom att skylla de dåliga
resultaten på medarbetarna och markera att med mer slit så kan vi lösa
uppgiften inom nuvarande ramar kunde inte vara större.
Martin Marmgren
Om PUST Siebel, Bengt Svenssons uttalande, Edins artikel, SOM-institutets resultat.