Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2017-02-13 07:00
"Jag har sagt det förr och jag vill ta tillfället att säga det igen, och läs nu meningen noga:
Man ska inte underskatta betydelsen av en hög närvaro av uniformerad polispersonal.
Även fast det finns de som menar på att uniformerad polis på en plats eller i ett område mer provocerar än gör nytta vill jag hävda motsatsen. Där det finns polis finns det också hjälp, stöd och trygghet. Så är det - om det nu inte är så att man ogillar polisen, att den stör en verksamhet som kanske sysslar med olagligheter, för då förstår jag också att polisens närvaro kan provocera.
Och hur vi kan ha kommit så ur kurs att det finns laglydiga och skötsamma som menar på att polisen provocerar bara med sin närvaro vet jag inte. Och jag hör det från alla håll, från högern och från vänster.
Men tänk om en hög närvaro av uniformerad polispersonal faktiskt var ett naturligt inslag i gatubilden, som den är till exempel i New Yorks centrala delar på Manhattan. Besök Times Square och du kommer se 20-30 poliser. Och detta utan att någon känner sig provocerad. Snarare tvärtom. De känner sig säkra, trygga och förstår att de där männen och kvinnorna är där för mig, ifall något skulle hända.
I början av 90-talet var ”Plattan” i Stockholm ett problemområde, det var ett tillhåll för narkotikaförsäljning och en samlingsplats för ungdomsgäng, dessutom en hälericentral där du kunde köpa och beställa allt från tröjor till vapen.
Plattan var ett problemområde.
En driven chef bestämde då att man skulle inrätta en mindre polisstation på Plattan, och placera ett tiotal drivna och hungriga poliser där. Syftet var att störa den kriminella verksamheten och öka tryggheten för alla de tusentals personer som dagligen var tvungna att kryssa fram mellan knäande heroinister och knarklangare.
Den så kallade ”plattangruppen” kom att bli en succé. Poliserna gjorde mängder av beslag av vapen, knivar och narkotika. De grep massor av efterlysta, de störde bort ungdomsgängen och de försvårade för knarklangarna. Poliserna fick jobba i fred och de fick de resurser de behövde. De lärde sig känna igen ”stammisarna” på ”plattan” och ingen kunde gömma sig i anonymiteten. Nya ansikten som tog kontakt med kända langare identifierades och fick ögonen på sig. Direkt.
”Plattangruppen” fick hålla på några år innan den försvann i samband med 90-talets stora polisomorganisation då den införlivades i närpolisreformen. Polisstationen på ”plattan” lades ner och de poliser som skulle fortsätta hålla ordning på ”plattan” fick det tuffare. De fick allt som oftast stötta på andra platser i stan.
Lite enkelt kan man säga att nyckeln till framgången på ”plattan” var en hög närvaro av uniformerad polispersonal samt driven personal.
Idag har vi områden som i media beskrivs som ”no go-zons”, ett uttryck som vi inom polisen ställer oss frågande till. Det finns mig veterligen inga områden som vi inte åker till. Det finns områden som är mer jobbiga att arbeta i, men att vi inte skulle åka dit ifall vi behövs stämmer inte.
De här områdena dras med liknande problem som på plattan. Kriminella personer styr verksamheten, narkotikan säljs öppet, handlare känner sig hotade, ungdomar stökar och blåljuspersonal får sina bilar förstörda.
Polisen är i de här områdena långt ifrån ett naturligt inslag i gatubilden. Få poliser åker in i de här områdena utan att ha ett uppdrag. Och när de gör det behöver de ofta en extra bil som kan passa deras polisbil så att den inte eldas upp eller på annat sätt förstörs. Inte sällan har ungdomarna i området telefonkedjor så när någon ser en polisbil sprids det som en löpeld och inom några minuter kan ett tiotal ungdomar finnas på plats och omringa poliserna.
Då är det svårjobbat.
Jag förstår inte varför de som styr och ställer, de som sitter på makten och de som har mandatet att bestämma inte gör något åt det här? Det är för mig obegripligt. En gåta jag gärna skulle vilja ha svar på.
Varför är det så svårt att se behovet av en – nu kommer det igen – hög närvaro av uniformerad polispersonal – i de här områdena?
Ta Rinkeby utanför Stockholm som ett exempel. Varför inte ha ett minimum på 30 poliser per skift i tjänst, bara där. Drivna, hungriga, engagerade poliser, dygnet runt, full täckning. Ge dom 4-5 000 extra i månaden för besväret, kanske orkar de då jobba något år. De här poliserna skall jobba uppsökande, de ska lära sig namnet på de som stökar, kunna känna igen dom i mörker, veta var de bor, veta vilken klass de går i. Ingen som bor i området, och som håller på med bus, ska vara okänd.
Lika mycket som det skall spelas basket med ungdomarna, lika mycket skall det tas i med hårdhandskarna när det blir knas. Ribban skall vara rekordlåg. Straffen skall komma på en gång, om det sedan är genom en jourdomstol eller i form av en utskällning av en förälder – det spelar ingen roll. Brott skall på intet sätt löna sig.
Polisen i området skall även ha nära kontakt med både kronofogden och socialtjänsten. Äldre kriminella skall känna att blåslampan är efter dom, har de skulder till staten eller till brottsoffer skall detta inte kunna förenas med att bära feta guldkedjor eller köra dyra bilar. En ungdom som befinner sig i fel sällskap eller på annat sätt håller på med dumheter skall direkt sättas i förbindelse med de sociala.
En utredning skall inte bli liggande, den skall ha högsta prioritet – särskilda utredare och åklagare skall arbeta endast mot de här området, och i nära samarbete med den yttre personalen.
Gör det här i tre år så ska det nog hända grejer.
Nu vet jag att det är många, många poliser som håller med mig i det jag skriver här ovan, och som skulle drömma om att det blev verklighet. Jag vet även poliser på mellanchefsnivå som jobbar på att det skall bli just så här. Och som skulle kunna genomföra det med den ledning och kunskap som behövs. Men av någon anledning händer det inget.
Varför?
Svaret stavas såklart ekonomi.
Du politiker som läser det här – ta med dig den här meningen till nästa möte: man ska inte underskatta en hög närvaro av uniformerad polispersonal.
Det kostar extra, det vet jag – men det funkar."
Blåljus kan bara hålla med Martin. Fler poliser har gjort skillnad när de fått jobba koncentrerat även med allvarliga problem. Vända utvecklingen. Martins exempel på Sergels Torg är ett exempel, men poliserna etablerade sig även i många förorter på 1990-talet, innan polisbristen tvingade dem att åka radiobil i stället runt år 2000. Martin skriver en annan tänkvärd sak i en uppföjande tweet:
"Tänk den dagen politiker börjar prata lika mycket om vad de HAR gjort som vad de TÄNKER göra. I polisfrågorna skulle det då bli rätt tyst..."
Och det gäller både nuvarande och tidigare ministärer, allt för många politiker har vägrat att se polisens bristande resurser allt för länge. Som Statsministern sade i riksdagens frågestund: Det finns inga poliser att hämta från hyllorna.
(Eftersom varken Alliansen eller nuvarande regering anslagit tillräckligt med budgetmedel för att göra yrket attraktivt. De hundratals luckor som finns på Polishögskolan idag, kommer att vara luckor i polisleden år 2020...)
Och när det kommer till att utbilda poliser i tid för att möta nya samhälleliga utmaningar, och vem som är senfärdigast med det, kommer Magnus Ugglas rollkarraktär från filmen G, Kristoffers ord upp i mitt huvud: -Det borde du väl ha tänkt på liite tidigare...
Ingen ljusning synes än...
Tommy Hansson
Polisen kan ge allmänheten den trygghet de förtjänar
Polisen Martin Melin, har skrivit ett facebookinlägg, som man skulle önska att inrikesminister Ygeman läste innan han landar i Malmö. Det är ju ett av alla de områden i Sverige där laglöshet och otrygghet börjar få orimliga konsekvenser. Så politiker kommer på besök i verkligheten. Men Martin berättar vad som behövs..."Jag har sagt det förr och jag vill ta tillfället att säga det igen, och läs nu meningen noga:
Man ska inte underskatta betydelsen av en hög närvaro av uniformerad polispersonal.
Även fast det finns de som menar på att uniformerad polis på en plats eller i ett område mer provocerar än gör nytta vill jag hävda motsatsen. Där det finns polis finns det också hjälp, stöd och trygghet. Så är det - om det nu inte är så att man ogillar polisen, att den stör en verksamhet som kanske sysslar med olagligheter, för då förstår jag också att polisens närvaro kan provocera.
Och hur vi kan ha kommit så ur kurs att det finns laglydiga och skötsamma som menar på att polisen provocerar bara med sin närvaro vet jag inte. Och jag hör det från alla håll, från högern och från vänster.
Men tänk om en hög närvaro av uniformerad polispersonal faktiskt var ett naturligt inslag i gatubilden, som den är till exempel i New Yorks centrala delar på Manhattan. Besök Times Square och du kommer se 20-30 poliser. Och detta utan att någon känner sig provocerad. Snarare tvärtom. De känner sig säkra, trygga och förstår att de där männen och kvinnorna är där för mig, ifall något skulle hända.
I början av 90-talet var ”Plattan” i Stockholm ett problemområde, det var ett tillhåll för narkotikaförsäljning och en samlingsplats för ungdomsgäng, dessutom en hälericentral där du kunde köpa och beställa allt från tröjor till vapen.
Plattan var ett problemområde.
En driven chef bestämde då att man skulle inrätta en mindre polisstation på Plattan, och placera ett tiotal drivna och hungriga poliser där. Syftet var att störa den kriminella verksamheten och öka tryggheten för alla de tusentals personer som dagligen var tvungna att kryssa fram mellan knäande heroinister och knarklangare.
Den så kallade ”plattangruppen” kom att bli en succé. Poliserna gjorde mängder av beslag av vapen, knivar och narkotika. De grep massor av efterlysta, de störde bort ungdomsgängen och de försvårade för knarklangarna. Poliserna fick jobba i fred och de fick de resurser de behövde. De lärde sig känna igen ”stammisarna” på ”plattan” och ingen kunde gömma sig i anonymiteten. Nya ansikten som tog kontakt med kända langare identifierades och fick ögonen på sig. Direkt.
”Plattangruppen” fick hålla på några år innan den försvann i samband med 90-talets stora polisomorganisation då den införlivades i närpolisreformen. Polisstationen på ”plattan” lades ner och de poliser som skulle fortsätta hålla ordning på ”plattan” fick det tuffare. De fick allt som oftast stötta på andra platser i stan.
Lite enkelt kan man säga att nyckeln till framgången på ”plattan” var en hög närvaro av uniformerad polispersonal samt driven personal.
Idag har vi områden som i media beskrivs som ”no go-zons”, ett uttryck som vi inom polisen ställer oss frågande till. Det finns mig veterligen inga områden som vi inte åker till. Det finns områden som är mer jobbiga att arbeta i, men att vi inte skulle åka dit ifall vi behövs stämmer inte.
De här områdena dras med liknande problem som på plattan. Kriminella personer styr verksamheten, narkotikan säljs öppet, handlare känner sig hotade, ungdomar stökar och blåljuspersonal får sina bilar förstörda.
Polisen är i de här områdena långt ifrån ett naturligt inslag i gatubilden. Få poliser åker in i de här områdena utan att ha ett uppdrag. Och när de gör det behöver de ofta en extra bil som kan passa deras polisbil så att den inte eldas upp eller på annat sätt förstörs. Inte sällan har ungdomarna i området telefonkedjor så när någon ser en polisbil sprids det som en löpeld och inom några minuter kan ett tiotal ungdomar finnas på plats och omringa poliserna.
Då är det svårjobbat.
Jag förstår inte varför de som styr och ställer, de som sitter på makten och de som har mandatet att bestämma inte gör något åt det här? Det är för mig obegripligt. En gåta jag gärna skulle vilja ha svar på.
Varför är det så svårt att se behovet av en – nu kommer det igen – hög närvaro av uniformerad polispersonal – i de här områdena?
Ta Rinkeby utanför Stockholm som ett exempel. Varför inte ha ett minimum på 30 poliser per skift i tjänst, bara där. Drivna, hungriga, engagerade poliser, dygnet runt, full täckning. Ge dom 4-5 000 extra i månaden för besväret, kanske orkar de då jobba något år. De här poliserna skall jobba uppsökande, de ska lära sig namnet på de som stökar, kunna känna igen dom i mörker, veta var de bor, veta vilken klass de går i. Ingen som bor i området, och som håller på med bus, ska vara okänd.
Lika mycket som det skall spelas basket med ungdomarna, lika mycket skall det tas i med hårdhandskarna när det blir knas. Ribban skall vara rekordlåg. Straffen skall komma på en gång, om det sedan är genom en jourdomstol eller i form av en utskällning av en förälder – det spelar ingen roll. Brott skall på intet sätt löna sig.
Polisen i området skall även ha nära kontakt med både kronofogden och socialtjänsten. Äldre kriminella skall känna att blåslampan är efter dom, har de skulder till staten eller till brottsoffer skall detta inte kunna förenas med att bära feta guldkedjor eller köra dyra bilar. En ungdom som befinner sig i fel sällskap eller på annat sätt håller på med dumheter skall direkt sättas i förbindelse med de sociala.
En utredning skall inte bli liggande, den skall ha högsta prioritet – särskilda utredare och åklagare skall arbeta endast mot de här området, och i nära samarbete med den yttre personalen.
Gör det här i tre år så ska det nog hända grejer.
Nu vet jag att det är många, många poliser som håller med mig i det jag skriver här ovan, och som skulle drömma om att det blev verklighet. Jag vet även poliser på mellanchefsnivå som jobbar på att det skall bli just så här. Och som skulle kunna genomföra det med den ledning och kunskap som behövs. Men av någon anledning händer det inget.
Varför?
Svaret stavas såklart ekonomi.
Du politiker som läser det här – ta med dig den här meningen till nästa möte: man ska inte underskatta en hög närvaro av uniformerad polispersonal.
Det kostar extra, det vet jag – men det funkar."
Blåljus kan bara hålla med Martin. Fler poliser har gjort skillnad när de fått jobba koncentrerat även med allvarliga problem. Vända utvecklingen. Martins exempel på Sergels Torg är ett exempel, men poliserna etablerade sig även i många förorter på 1990-talet, innan polisbristen tvingade dem att åka radiobil i stället runt år 2000. Martin skriver en annan tänkvärd sak i en uppföjande tweet:
"Tänk den dagen politiker börjar prata lika mycket om vad de HAR gjort som vad de TÄNKER göra. I polisfrågorna skulle det då bli rätt tyst..."
Och det gäller både nuvarande och tidigare ministärer, allt för många politiker har vägrat att se polisens bristande resurser allt för länge. Som Statsministern sade i riksdagens frågestund: Det finns inga poliser att hämta från hyllorna.
(Eftersom varken Alliansen eller nuvarande regering anslagit tillräckligt med budgetmedel för att göra yrket attraktivt. De hundratals luckor som finns på Polishögskolan idag, kommer att vara luckor i polisleden år 2020...)
Och när det kommer till att utbilda poliser i tid för att möta nya samhälleliga utmaningar, och vem som är senfärdigast med det, kommer Magnus Ugglas rollkarraktär från filmen G, Kristoffers ord upp i mitt huvud: -Det borde du väl ha tänkt på liite tidigare...
Ingen ljusning synes än...
Tommy Hansson
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september