Polis i vardagen

En polis beskriver på Västerortspolisens hemsida, hur en polis vardag också kan se ut. Vi har tidigare haft beskrivningar på Blåljus om poliser i kritiska situationer men det här ger ännu en bild av vad det är att vara polis. Det blev inga rubriker och kanske arbetade poliserna inte mot målen. Kanske fick de när de kom hem läsa om slöa poliser, om statistik som visar att fler poliser gör mindre. Kanske gjorde de någon nytta?

Igår åkte jag och Markus på ett jobb. En kvinna skrek hjärtskärande från en lägenhet. Det visade sig vara ett åttaårigt barn som hade fullständig panik över att gå till skolan och separationsångest på grund av tidigare händelser. Jag och barnet pratade i soffan och jag förklarade att ont i magen får man när man spänner sig och är rädd. Jag sa att hon var en modig tjej, mycket modigare än jag var när jag var liten. Ett tag senare åkte hon polisbil till skolan och vi såg till och med ett leende på hennes läppar.

Lite senare hittades en förvirrad farbror som gått vilse och var trött. Vi vinkades in av en man som tagit hand om honom. Vi körde hem honom och mötte frun som grät och var svårt cancersjuk. Han hade låst in henne av misstag. Farbrorn grät, hon grät. De orkade inte med situationen de var i, men var tacksamma över hjälpen. Det skar i mitt hjärta.

Ingen av de här händelserna kan mätas i kvantitativa mål. Det finns ingen statistik för sådana här saker och få personer ser vad vi faktiskt gör när det haglar massa anklagelser om hur ineffektiva vi är. Vi hjälper alla så fort vi har möjlighet, oavsett om det är ett brott i grunden eller inte. Det ingår...

Mätbart eller inte så tycker vi att det är värt rätt mycket, i alla fall för oss.

/Anki, D-turen Västerort