Öppnare Polis är bra för alla!

Polisförbundets ordförande Lena Nitz har precis på ett föredömligt sätt tagit plats i media för att ge allmänheten och politikerna ett polisiärt perspektiv på verksamheten. Polisförbundet, ofta genom Lena Nitz, men även genom andra nationella och lokala kanaler (som exempelvis Blåljus) lyfter regelbundet upp viktiga frågor till diskussion. Detsamma har inte kunnat sägas om myndighetens chefer (med enskilda lysande undantag som Stefan Edins debattartikel för ett par månader sedan).

Under den vecka då Stockholm brann och mängder med kollegor utsattes för livsfarlig stenkastning gång på gång så mobiliserade dock myndigheten även vad gäller att ge en polisiär bild av det som skedde. Och inte bara den formella ledningsbilden, utan även perspektiv ifrån olika nivåer i organisationen. Samtidigt som främst vänsterinriktade medier och debattörer, men även de stora högerorienterade dagstidningarnas kultursidor, talade om "revolter" och direkt eller indirekt glorifierade våld mot polis och egendom, så presenterade Kista Näpos Jörgen Karlsson en ödmjuk men stringent bild av vad polisen faktiskt gör i förortsmijöerna.

Ungdomssektionen Jörgen Ohlsson förklarade sedan på ett mycket förtjänstfullt sätt i både Aftonbladet och Studio Ett hur verkligheten ser ut vad gäller attacker mot poliser och varför det är så svårt att utreda och nå lagföring under upplopp. Det starkaste intrycket i debatten gjordes nog ändå av Anders Djurestad, befäl på utryckningen, då han på ett personligt sätt berättade för bland annat Svenska Dagbladet hur utsatt man är som enskild polisman eller gruppchef då stenarna haglar. Jag tror att bland annat dessa tre chefer bidrog kraftfullt till att vända den mediebild av polisen som en rasistisk förtryckare som dominerade efter den första kravallnatten till att få fram med det självklara budskapet att vi faktiskt är på plats för att hjälpa. Och det tror jag både försvårade för upploppsmakarna att få med sig sin svans och förenklade samverkan med alla de vanliga förortsbor som också var ute.

Den sortens öppenhet som Polisen stundtals gav exempel på under kravallerna faller in i ett positivt mönster där en traditionellt extremt sluten och tystlåten organisation successivt börjar öppna upp. Hyllade pionjärer i det arbetet är bland annat Viktor Adolphson och Johan Säfström som twittrar under namnet "YB_Södermalm". Twittrandet har troligtvis bidragit till att ge en mycket mer mänsklig och positiv bild av polisen, vilket i sin tur leder till att poliser blir bättre bemötta, får in fler tips, och så vidare.

Men minst lika viktig som den ökade officiella öppenheten är också de individer som på eget bevåg lyfter missförhållanden och påtalar brister. Här märks framför allt polisforskaren Stefan Holgersson, men även exempelvis Citys skyddsombud Johan Svanestrand. En öppnare polis leder inte bara till ökad förtroende hos allmänheten, det skapar också förutsättningar för en helt nödvändig debatt om hur polisen arbetar, vilka mål som används, hur man prioriterar mellan verksamheter, och hur man ser på polisens arbete i relation till de resurser vi får för att fullgöra uppdraget. Även på det här området finns en begynnande öppenhet, kanske bäst representerad av norrlandschefen Håkan Alselind, men tyvärr så förekommer ifrån ledningshåll fortfarande mycket slutenhet och en ovilja att diskutera offentligt (och ofta även internt). Några av de värsta exemplen för den linjen var då RPS-chefen Kalle Wallin berättade för PHS-studenter att de inte borde tala med media, samt Örebropolisens utbildning i "social lojalitet".

Min absoluta övertygelse är att både samhället och polisen mår bra av en öppnare polis, där allt ifrån svårigheten att jobba i utsatta och segregerade förorter till resurser, pinnjakt och låg takhöjd kan diskuteras öppet och ärligt såväl offentligt som internt på alla nivåer, ifrån nyanställda polisassistenter till länspolismästare och rikspolischefer.

Martin Marmgren