Publicerat 2015-06-02 10:00

Öppet brev till Rikspolischefen

Carina Bäck har skickat en insändare till Blåljus i form av ett öppet brev till Rikspolischefen. UPPDATERAD MED RPC FÖRSTA REAKTION PÅ SLUTET...

 

Hej Dan!

 

Jag hoppas och tror mig veta att du läser här på Blåljus ibland.

Jag har några frågor till dig men jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Jag har jobbat som polis i Nacka sen 2008, det är för övrigt det sämsta året som jag kunde blivit färdig polis men vi kan återkomma till det senare.

 

Jag har jobbat i ingripandeverksamheten, på Näpo/Poliskontor och som utredare. Jag tycker själv att jag har ganska bra koll på vår kärnverksamhet.

 

För några år sen började jag engagera mig fackligt och brinner för frågor som rör lön och arbetsmiljö. Det känns som två frågor som är högaktuella just nu.

 

Om du vill veta mer om mig så har jag tidigare skrivit lite om min tid som polis här på Blåljus, annars nog om mig.

 

När vi fick veta att Polisen skulle bli en myndighet tyckte jag och många med mig att det var på tiden. Det finns helt klart en massa vinster med det. Vad jag däremot inte förstår är att man inte ser behovet av att myndigheten formas olika beroende på om vi befinner oss i Haparanda eller i Stockholm? Vi kan väl vara överens om att förutsättningarna ser lite olika ut även om jobbet i sig är det samma?

 

I Stockholm försvinner vi ifrån ett flertal kommuner där vi finns representerade idag vilket känns väldigt tungt och tråkigt för många som lagt ner själ och hjärta i det lokala arbetet.

 

Min nästa fråga är vad vi som poliser ska säga till våra medborgare i exempelvis Nacka när de frågar varför vi lägger ner deras Närpolisstationer? De har fått höra att vi ska komma närmare dem och får det inte att gå ihop.

 

Vad ska vi säga till målsäganden som blivit misshandlad i flera år av sin make/maka och som nu måste ta sig till en polisstation betydligt längre bort för att bli förhörd eftersom utredningsverksamheten centraliseras? Hur kommer vi närmare henne eller honom?

 

Jag är också orolig för att mycket kompetens på den yttre sidan kommer att gå förlorad. Trafikgrupper ska splittras och integreras med ingripandeverksamheten och likaså den yttre brottsförebyggande verksamheten samt visst narkotikaarbete.

 

Om man tittar på hur hårt belastade ingripandepoliserna är idag så är min farhåga att alla de extra resurserna som tillförs enbart kommer att ätas upp av behovet att fylla minimibemanningen i ingripandeverksamheten.

 

Det är en fin tanke att man ska sprida kompetensen men jag tror ärligt talat att det är en utopi att alla poliser ska kunna jobba med allt. Hur tänker du kring det?

 

Om vi sen kommer ner till medarbetarna som faktiskt är de som ska genomföra och leva med de här besluten så är det just nu väldigt många som mår dåligt. Varför är det så viktigt att allting går så fort? Är det inte bättre att ta en halvhalt och tänka efter, är det här den bästa vägen eller finns det justeringar som vore bättre för både verksamheten och medarbetarna? Vi medarbetare vill ju samma sak som du, ha den bäst fungerande verksamheten som vi kan skapa.

 

Jag tror att tempot, osäkerheten och känslan av maktlöshet gör att medarbetarna tappar motivationen att göra det bästa jobb de kan. Jag hoppas att många hittar sugen igen när det värsta blåst över.

 

Jag tänkte avsluta med att fråga lite om Polismyndighetens lönepolitiska strategi. Jag och många med mig är ju såklart väldigt glada för att våra lägstalöner har tagit ett rejält kliv uppåt.

Man blir ändå lite konfunderad när man läser den nya lönepolitiska strategin. Det står bland annat att kollektiva belöningssystem inte ska förekomma. Jag undrar lite vad som avses med det?

 

Förr hade vi en så kallad Pa-trappa som gjorde att man fick en hyfsad löneökning som ny polis. Det kändes som en rättvis modell då det tar ett antal år att komma in i rollen som polis och bli varm i kläderna. Det är svårt att bedöma vem som är bättre eller sämre än någon annan och speciellt i början av sin karriär. Är det den typen av lösningar som åsyftas?

 

Eller är det kanske vårt gamla inspektörsavtal man syftar på? I så fall känns det kanske fel att kalla det för belöningssystem eftersom det med titeln inspektör tillkommer ett visst ansvar och man dessutom behövt genomgå en examinerande utbildning för att få den titeln och tillhörande lön. Alltså en piska och en morot.

 

Jag började ju med att säga att 2008 inte var ett speciellt bra år att bli färdig som polis, vad menade jag då med det? Jo just precis detta med inspektörs-frågan.

 

Vi som gick ut polishögskolan 2008 och arbetar i Stockholm har ”vetat” att dag ett år sju som anställda så skulle vi efter genomgången utbildning och efter lämplighetsbedömning blivit inspektörer och fått en ny lön. Nu blev det som bekant inte så, vi missade tåget precis. Eller snarare klev vi på tåget och åkte en station, vi gick utbildningen och examinerades, sen blev vi avkastade.

 

Det blev en dyr biljett för oss som vi förlorar ungefär 3000 kr/månad på. Inte bara det, vi förväntas vara instruktörer och handledare åt våra nya medarbetare utan en krona i ersättning och med det intressanta läget att vi bara tjänar några enstaka hundralappar mer än de vi nu ska lära upp.

 

Hur motiverar man alla som är drabbade av detta? Tur att de flesta av oss brinner för våra jobb. Frågan är bara, fungerar det i längden att bara använda piskan och ta bort moroten helt?

För de flesta av oss spelar det ingen roll vilken titel vi har på ett papper men jag tycker att både jag och mina kollegor förtjänar en respektabel lön för det jobb vi utför och för den erfarenhet som vi samlat på oss.

Jag önskar dig en trevlig sommar och hoppas att jag väckt några nya tankar.

Med vänlig hälsning

 

Carina Bäck

Nacka

 

När Rikspolischefen läst Carinas brev, lade han ut denna tweet. Inte första gången han lyssnar på poliserna!