Publicerat 2011-08-11 19:00

”Det känns som om Polisen

i Stockholms län är på väg

in i en allvarlig kris…”

"Mitt namn är Martin Marmgren, och jag jobbar på utryckningen i Västerorts polismästardistrikt. Jag skriver det här brevet för att jag är bekymrad. För mig känns det som om polismyndigheten i Stockholms län successivt är på väg in i en allvarlig kris, och den krisen gäller ledningens relation till och förtroende hos medarbetarna, och speciellt då hos skiftesarbetarna. Jag upplever det som att beslut fattade av ledningen mer och mer alienerar personalen och får dem att känna att de varken har ett värde som poliser och medarbetare eller som människor i sina högsta chefers ögon. Och med tiden så är jag övertygad att den känslan kommer att få negativa konsekvenser för verksamheten." Det skriver Martin Marmgren, Västerortspolisen, i ett öppet brev till länspolismästare Carin Götblad.

Det är viktiga synpunkter Martin för fram. Hans välformulerade brev är mycket läsvärt men långt. Vi väljer att publicera det i två delar varav den andra kommer 110818 på Blåljus. Vi vet att man läser Blåljus i Polishuset och hoppas att man där tar möjligheten att svara på det öppna brevet och samtidigt låter poliserna i länet få lite inblick i hur ledningen tänker. Det behövs. Många undrar.

Öppet brev till länspolismästare Carin Götblad:

Mitt namn är Martin Marmgren, och jag jobbar på utryckningen i Västerorts polismästardistrikt. Jag skriver det här brevet för att jag är bekymrad. För mig känns det som om polismyndigheten i Stockholms län successivt är på väg in i en allvarlig kris, och den krisen gäller ledningens relation till och förtroende hos medarbetarna, och speciellt då hos skiftesarbetarna. Jag upplever det som att beslut fattade av ledningen mer och mer alienerar personalen och får dem att känna att de varken har ett värde som poliser och medarbetare eller som människor i sina högsta chefers ögon. Och med tiden så är jag övertygad att den känslan kommer att få negativa konsekvenser för verksamheten. Och även om jag är medveten om att många av de beslut och förändringar som skapar frustration och irritation hos enskilda poliser egentligen härrör ifrån en nationell nivå, så vänder jag mig ändå till dig med mina funderingar, då du är högste chef och således högst ansvarig för verksamheten och medarbetarna i Stockholms län.

Just nu ligger mycket fokus på de pågående löneförhandlingarna. Det har redan klargjorts att den totala summan som finns att förhandla om i reda pengar är en liten bråkdel av vad den var under den förra förhandlingsomgången. Och detta trots att Sveriges statsfinanser, som ju utgör den källa ifrån vilken polismyndigheterna får sina ekonomiska medel, i princip är starkare än någonsin. Men det är inte bara i lönemedel som medarbetarna pressas tillbaka. Även vad gäller detaljer kring arbetstidsavtalet verkar det som om den högsta ledningen inte har någon förståelse för personalens situation. Överhuvudtaget så uppfattas många beslut som fattas av ledningen och som får konsekvenser för medarbetare på flera olika plan som närmast snåla.

Det värsta exemplet

Det antagligen värsta exemplet av alla är kommenderingen till PKC i Norrtälje, i vilken nyanställda medarbetare på egen tid och för egna pengar tvingades förflytta sig sju mil enkel resa varje dag. I bästa fall så innebar det en kraftigt ökad kostnad i bensin och slitage på egen bil samt en arbetsdag som blev ett par timmar längre, allt utan nämnvärd ersättning. I värsta fall, som i fallet med en ensamstående och billös småbarnsförälder, så innebar det sjukskrivning.

Att sitta och svara i telefon på PKC är inte särskilt lockande för någon polis, även om det beskrevs som en ”kompetensutveckling”, men detta är något som man finner sig i under ett par månader som en del av jobbet. De flesta medarbetare är medvetna om och beredda på att man kan komma att behöva hjälpa till där det behövs på myndigheten.

En frustrerad och förnedrad medarbetare

Det som jag och många med mig upplever som mycket anmärkningsvärt är att medarbetarna inte fick hjälp att genomföra uppgiften av myndigheten. Naturligtvis borde man ifrån början ha löst det tekniskt så att personalen skulle kunna sitta i Stockholm och svara i telefon. Detta gjorde man ju också så småningom, vilket då innebar ett slut på de påtvingade resorna. Men när nu myndigheten under en tid tvingades att skicka medarbetare till Norrtälje för att man var sena med eller inte hade förutsett behovet av de tekniska lösningar som uppenbarligen krävdes för att kunna genomföra PKC-kommenderingen, så borde det ha varit en självklarhet att man försåg dem med en bil och ett tankkort, och att man löste de långa resorna med någon form av tid-mot-tid ersättning.

Inom det privata näringslivet, där jag som ingenjör har jobbat i många år innan jag blev polis, så hade allt annat varit otänkbart. Delvis av moraliska skäl, men kanske främst för att det är så extremt dålig personalpolitik att behandla medarbetare som polismyndigheten gjorde. Man vet att en harmonisk och lojal medarbetare i det långa loppet gör ett betydligt bättre jobb än en frustrerad och förnedrad medarbetare.

Ett grundläggande problem är att det, i alla fall ifrån medarbetarnivå, upplevs som om ledningen helt enkelt inte tar några som helst moraliska hänsyn. Man verkar inte ha en värderingsaspekt på beslutsfattande gentemot sina egna medarbetare. Allt som man kan komma undan med verkar vara ok.

Villkoren blir bara sämre och sämre

Ett litet men konkret exempel är svaromålstillägget. Det är självklart att en person som svarar som befäl har större ansvar under det aktuella passet, och hon/han jobbar dessutom ofta aningen längre pass utan att kräva övertid. Men då man vet att folk inte kommer att sluta att vilja svara som befäl, både för den egna utvecklingens skull och för möjligheten att senare få en fast befälstjänst, så kan man ta bort svaromålstillägget utan några omedelbara effekter på verksamheten.

Dessvärre känns det som om man behandlar hela utryckningssektionen på samma sätt. Det är slitsamt att jobba treskift. Man sover dåligt och åldras i förtid. Lediga dagar försvinner snabbt då man försöker ställa om dygnsrytmen. Och villkoren blir bara sämre och sämre. Om man jämför polisernas ersättning för skiftesarbete med i princip vilken annan yrkeskategori som helst som jobbar skift, allt ifrån väktare till lagerarbetare, så är de usla, man jobbar mer för mindre pengar.

Så trots att många gillar jobbet, så orkar man inte särskilt länge, och tiden som en polis stannar på utryckningen blir allt kortare år för år. Ännu så länge så syns inte det på annat sätt än att medelåldern i tjänst hos poliser på utryckningen blir yngre och yngre (det finns gott om turlag där ingen har jobbat mer än ett par år). Turlagen fylls ju på i takt med att de mer erfarna lämnar. Detta har varit möjligt så länge man har fått in stora kullar ifrån polisutbildningen. Men nu har ”puckeln” för att få 20 000 poliser passerat, så om folk fortsätter att lämna i samma takt så kommer hålen inte kunna fyllas av de få nyanställda aspiranterna.

Parallellen kan dras ännu längre. Ännu så länge har polismyndigheterna i Sverige inte behövt bekymra sig över att få tag på personal. Det finns alltid mängder med sökande till polisutbildningen. Och trots vad som upplevs som allt sämre villkor, så stannar många poliser kvar. Dels beror det på att de gillar sina jobb och brinner för det de gör, men historiskt så har det nog också varit så att de inte har haft särskilt många alternativ tillgängliga. Så ser det inte ut längre.

Många med mig kan troligtvis få ett betydligt bättre betalt jobb någon annanstans. Men många med mig stannar ändå kvar. Detta då man har valt jobbet för att man känner för yrket, för att man vill hjälpa till att få ett bättre samhälle, för att jobbet är meningsfullt, roligt och stimulerande. Men det är långt ifrån säkert att man stannar för alltid, någonstans går en smärtgräns. Och om man kontinuerligt tvingas ersätta mer erfarna poliser med nya så riskerar man en successiv utarmning och statussänkning av yrket.

Ingen som helst lojalitet med medarbetarna

Jag har en känsla av att ledningen, med start ifrån högsta nationella nivå, utnyttjar det faktum att de allra flesta poliser har en stark pliktkänsla och gör sitt bästa för att göra ett bra jobb trots att man upplever att det inte uppskattas. Man känner lojalitet mot uppgiften i sig, mot samhället, mot alla man möter. Man är även lojal mot kollegor och chefer. I Västerort har vi dessutom en närvarande, ödmjuk och mycket uppskattad och populär lokal ledning.

Men samtidigt så har alla ledare ett ansvar för hur deras medarbetare behandlas. Och exempel som PKC-kommenderingen lägger en skugga på varje chef i befälskedjan hela vägen ned till de kommenderade polisernas gruppchefer. För ledarskap innebär inte bara att utföra order uppifrån, utan även att verkligen ta ansvar för de människor som man är satt att leda.

Dessvärre så verkar det inte som om den sortens ansvarstagande har uppmuntrats av den högre ledningen. Och vad gäller lojalitet, så är den starkare och uthålligare gentemot ledare som man möter i sitt arbete och respekterar som individer, men blir allt svagare gentemot en myndighet som man upplever själv inte har någon som helst lojalitet med sina medarbetare.

 
Martin Marmgren

Del två av Martins öppna brev publiceras 110818.