Publicerat 2015-06-18 09:30

Om Polisens kommunikation

Ännu en skribent har publicerats från Polisförbundets nya, spännande antologi, Framtidens Polis. Denna gång är det Aftonbladets högt profilerade krim-reporter Oisin Cantwell. Han skriver om polisens kommunikation med allmänheten och ger det han menar är goda och mindre goda exempel.

Oisin beskriver hur misstag i polisens kommunikation kan bli förödande. Med utgångspunkt från skotten i Husby, gatstenarna i Limhamnstorget och det sk Romregistret, beskriver han hur misstag kan skada allmänhetens förtroende för polisen på ett förödande sätt. Å andra sidan inser Oisin inte för ett ögonblick att polisen medvetet for med osanning i Husby eller Malmö. Att ha fel är inte samma sak som att ljuga. Det är lätt hänt att missförstånd uppstår under stora, komplicerade insatser. Det blir inte lättare av att reportrar ligger på och kräver besked.

Men det som han ser som allvarligt är att polisen korrigerade sina uppgifter först sedan media larmat om felaktigheterna. Oisin menar (till skillnad från en del andra debattörer) att polisens informationsverksamhet skall tas på stort allvar. Han frågar:

Tar polisen medierelationerna på tillräckligt stort allvar? Bör kommunikatörernas utbildning förbättras? Avsätts tillräckligt med resurser till denna viktiga verksamhet?

Men Oisin ger även konstruktiv kritik, och pekar på händelser där polisen rättat sig efter berättigad kritik och underlättat medias arbete. När det gäller Polisens medverkan i  sociala  medier noterar Oisin Sifo:s förtroendemätning förra året där Polisen var den myndighet som ökade mest i förtroende. Ett skäl är troligen den ökade synligheten på Facebook, Twitter och Instagram.

När Polisen i Värmland lade ut en bild på bortsprungen hund engagerade sig tusentals. En bild på ett dagisbarn som hade somnat i en polis armar blev en story i stora medier. Det finns även poliser som genom flitig närvaro på Twitter är goda ambassadörer för kåren. Paul Juhlin i Malmö, och Johan Säfström och Viktor Adolphson, två yttre befäl på söder i Stockholm som har ett gemensamt konto, är några exempel, skriver Oisin.

Dock oroas Oisin över privata personer på sociala media som i vart fall uppger att de är poliser och som visar prov på en förfärlig människosyn.  Några är säkert fejkkonton, men andra skriver så initierat om den polisiära vardagen att det är uppenbart att de talar sanning. Det borde oroa även Rikspolischefen, enligt Oisin.

Blåljus kommentar: Olämpliga uttalanden av poliser i sociala medier, på fritid och utan myndighetens medverkan, skyddas av grundlagarna. Det har Arbetsdomstolen vid upprepade tillfällen slagit fast. Detta sagt utan att förringa problemet eller ta vissa yttranden eller åsikter i försvar. Ett annat kanske lika stort problem, är enligt Blåljus förmenande att det krävs väldigt lite för att poliser som vill säga sanningen, som Scott Goodwin, eller denne trafikpolis i Nacka, kan stoppas.

Blåljus minns att Oisin redan under debatten om UMF, insiktsfullt påpekade att "Om vi ska vara petnoga finns det för övrigt även slutna grupper för till exempel journalister där tonläget lämnar en del övrigt att önska."

Alla de poliser som alltid (kanske blåljus också) anklagar journalister för att oberättigat och enögt polisen i alla lägen för allt möjligt, bör läsa Oisins sista ord, i artikeln:
"Det som är bra överväger, kort sagt, det som är dåligt."

Observera att boken med alla texterna om Framtidens Polis kan beställas på hemsidan.

Tommy Hansson