Publicerat 2014-10-21 11:20

Ökad förståelse för polisens arbete - inte så lätt

Inlägget nedan är en insändare

För lite drygt en vecka sedan twittrade Researchgruppen ut, vad de kallade ”avslöjanden” om hur poliser pratar med varandra genom direktmeddelanden (DM,en funktion på twitter, motsvarande ett privat mail där ingen annan än de som mailar kan se/läsa) på det sociala forumet twitter. Researchgruppen är för er som inte vet, enligt wikipedia ”en svensk journalistisk grupp som 2013 röjde hemliga identiteter på tusentals personer som skrivit anonymt på sidorna avpixlat, fria tider och exponerat. Researchgruppen är ett nätverk av frilansare. Vissa kommer från journalistutbildningar, medan andra har en bakgrund i antirasistiska rörelser och autonoma vänstergrupper såsom afa.

Vad Researchgruppen gjort för att få ut dessa meddelanden är ingen form av ”hackning” utan de har vänt sig till Polismyndigheten i Stockholm och begärt ut vad som skrivits till minst två myndighetskonton (offentlighetsprincipen). Detta i sig är egentligen inget konstigt förutom att man kan ifrågasätta att mina meddelanden, som privatperson, läggs ut offentligt och kraftigt vinklat enbart för att jag tagit en kontakt med ett myndighetskonto.

Det mest upprörande de då hittade var att jag lyfte en fråga om att låta journalister få ta del av vår arbetsmiljö under en sk högriskdemonstration. Personligen har jag inte tagit skada då jag står för vad jag tycker och tänker, men det finns personer som kontaktat mig med känsliga eller privata frågor rörande polisiära, fackliga eller rent privata frågor som nu säkert undrar och känner en oro om de, likt mig, kommer få sina privata meddelanden publicerade med namn och bild. Anledningen just till att man för diskussioner privat är ju för att man inte vill att någon annan ska ta del av innehållet. Så nej, researchgruppen har inte gjort något olagligt, men är det moraliskt rätt att hänga ut privatpersoner som kontaktat myndighetspersoner ”bara för att man kan”?

Med anledning av Researchgruppens "avslöjande" om att polisen, då genom mig, försöker utnyttja journalister för att få gynnsammare journalistik kommer här den riktiga bilden av vad jag menade och varför jag tog kontakt med Ulf Johansson.

Jag vill innan jag börjar berätta ovan, berätta varför just jag finns på twitter. Anledningen är enkel, jag vill vara en del i att ge min bild, som polis (som privatperson, ej myndighetskonto), i diskussioner och vara nyfikna twittrare behjälplig i vissa fall/frågor. Jag anser att polisen överlag saknar en öppenhet, sällan förklarar varför vi gör som vi gör i vissa lägen och när det väl görs blir det oftast så torrt att det nästan blir tråkigt. Raka motsatsen till vad jag själv anser mig vara. En fråga jag själv ställde mig när jag väl började twittra var om jag skulle vara anonym eller stå med namn och bild. Med tanke på klientelet vi jobbar mot samt vissa individers åsikt om poliser bör man vara försiktig och inte skylta med vem man är i tid och otid. Ett beslut växte fram och jag står ju för vad jag tycker och tänker, jag tror på det jag gör, därför blev ett foto på mig själv fullt naturligt. I ingripanden på stan såväl som i högriskmatcher eller våldsamma upplopp skyler jag aldrig mitt ansikte, varför skulle jag göra det på twitter?

Efter demonstrationerna i Limhamn upplevde jag att polisen fick otroligt mycket onyanserad kritik av medierna, rätt eller fel, jag var inte på plats men har min bild klar. Efter att ha pratat med kollegor på plats har åtminstone jag en bild av att det inte var polisen som var anledning till de första oroligheterna. Givetvis har vi ett visst ansvar då vi satte in rytteriet på sättet som gjordes. Men inte heller här är vare sig kollegor eller allmänhet helt på det klara om det var rätt eller fel, givetvis beroende på vart man befann sig i denna händelse. Som jag ser det, om man vill demonstrera och det på lagligt och demokratiskt sätt kommer man inte iklädd kroppsskydd, tandskydd mm. Man har inte heller med sig ett "sjukvårdsteam" när man bara "ska ta en fika i parken".

I detta skede tog jag kontakt med biträdande länspolismästare i Stockholm, Ulf Johansson via DM på twitter (de skulle en vecka senare ansvara för ytterligare en SvP-demonstration). Jag lade fram ett förslag om att bjuda in ett par journalister så att de får vara med och uppleva hur det är att ha en stor svart, ofta maskerad mobb framför sig och höra hur stämningen är. Få dem att se vår arbetsmiljö, från vårt håll med våld, flaskor och stenar som slängs mot oss mm. Den bild de allra flesta får, är när vi poliser kommer framrusande med skyddsutrustning, hjälm och batong, aldrig vad vi springer emot, utsätts för eller anledningen till varför vi agerar som vi gör.

Jag lyfte då ett namn, Oisín (Cantwell) som förslag. Varför valde jag då att lyfta honom? Jo, av flera skäl. Jag anser honom vara väldigt kompetent, inte sällan kritisk mot polisen men samtidigt alltid saklig. En journalist med ofantlig rutin som skulle kunna föra fram en ärlig bild av vad han upplevde och hur han kände. En journalist som inte låter sig påverkas av yttre faktorer för att vinkla en artikel till vår fördel, något som Researchgruppen försöker insinuera till. Om det nu var min mening borde jag föreslagit en nyexaminerad eller osäker journalist jag ansåg skulle vara lättare att påverka. Eftersom detta inte var mitt syfte var Oisin ett självklart namn. Oisín, jag vet att du fått ta mycket skit på sociala medier. Jag har redan bett om ursäkt att du fått ta del av detta pga mina tankar men jag vill ändå passa på att göra det även här, förlåt!

När researchgruppen började publicerade mina privata DM med bla Ulf Johansson blev jag först stolt, de visade ju faktiskt att jag försöker jobba för en objektiv bild. Men i takt med att fler och fler började retweeta denna artikel såg jag namn som jag står långt ifrån i många frågor. Hade jag missat något? Det hade jag tydligen. Ganska omgående kom ord som "gör Oisin till inbäddad journalist" och "utnyttja journalister". Något som inte alls var min mening men tydligen, enligt Researchgruppens alltid lika sakliga "journalister", så var det så.

Om researchgruppen hade velat ha sanningen hade de med enkelhet kunnat få den i sin egen grupp. Det finns nämligen en person jag hädanefter kommer kalla x (med anledningen att jag inte vill hänga ut personen) som hade kunnat ge svaret. X och jag kom i kontakt med varandra för lite drygt ett och ett halvt år sedan. Detta i samband med ett polisingripande där x twittrade en hel del, bla om polisens beteende som jag reagerade på och valde att ta en diskussion. Till en början stod vi långt ifrån varandra men efter ett tag hittade vi varandra allt mer och faktiskt lyssnade på vad den andra hade att säga. Vi delade inte alltid åsikt men vi fick ökad förståelse för varandra. Jag från min sida som polis x från sin, med sina erfarenheter. Många var kollegorna som sa till mig att sluta lägga tid på x, "du ser ju att det inte ger någonting". Faktum var att jag faktiskt tyckte mig se en mer nyanserad bild från x sida, något som gladde mig, och som faktiskt är en av anledningarna till varför jag finns på twitter. Hade researchgruppen frågat x hade detta inte blivit ett "avslöjande" då inget häpnadsväckande fanns att belysa, mer än att jag är för öppenhet och jobbar för det på min fritid.

Detta "avslöjande" visar tyvärr på att Researchgruppen inte alltid bryr sig om fakta utan att insinuationer och smutskastning mot polisen är viktigare än att hålla sig till sanningen.

Är jag då besviken på x? Kan det vara så att x är tillfrågad men att sanningen inte var av intresse utan x blev överkörd? Skulle kunna vara så, dock inte troligt. Då borde och skulle x när detta kom ut helt tagit avstånd från vad Researchgruppen publicerat alternativt helt varit tyst. Detta gjordes inte utan x red på vågen och tog åt sig äran i mycket av det som skrevs. Vad x skrev är av mindre betydelse men kan enkelt sammanfattas -TOUGH LOVE, hoppas det var värt priset att ha mist en twittervän! X, du kan vara lugn, jag kommer aldrig svärta ner dig genom att berätta för någon vad vi pratat om eller hur jag funnits för dig, min moraliska kompass är ordentligt kalibrerad när det kommer till tillit och kommer så alltid att förbli!

Kan detta då få skada för polisiär öppenhet framöver? Ja tyvärr så tror jag faktiskt det. Varför ska kollegor som nästan alltid uteslutande gör detta på sin fritid riskera att bli uthängda på detta sätt? Varför ska de inte bara heta "snut" och ha en batong som avatar.

Det pratas ofta om integritet när vi som poliser har att göra med kriminella. Men att hänga ut delvis privata konversationer poliser emellan är tydligen inte en kränkning av den personliga integriteten, inte ens när vi pratar om mordhot som utdelats mot en kollega och dennes familj, just sayin.

/Peppe Larsson

Blåljus kommentar: Hur känsligt det kan upplevas för en journalist att ens antydas ha ett samröre med Polisen, kan väl Oisín Cantwells tweet från den 10 oktober 2014 ge en antydan om.