Publicerat 2014-01-27 16:40

...med tårar rinnande nedför kinderna och gråten i halsen.

Polismans tårar

Det hade blivit dags för den allra sista dagen på jobbet före ett år av efterlängtad studieledighet. Fylld av energi cyklade jag vägen fram över en hal matta av höstlöv. Det jag i denna tidiga morgontimma inte visste, var att jag några timmar senare skulle anlända som första patrull till ett knivmord i nära relation. 

Liksom andra människor, berörs vi poliser olika av det vi ställs inför. Vi befinner oss i olika skeden i livet, vi har olika erfarenheter och någon gång kanske vi har emotionella band till dem vi möter.

Just det här arbetspasset avslutades med att jag äntrade cykeln långt senare än planerat, med tårar rinnande nedför kinderna och gråten i halsen.

Morgonens cykeltur avslutas med parkering i polishusets garage innan det är dags att gå till omklädningsrummet för att ur det vita plåtskåpet ta fram arbetskläderna. Som skydd mot kylan långkalsonger, stålgrå militärstrumpor och raggsockor som ett första lager. De mörkblå insatsbyxorna och kängorna med stålhätta gör att nederdelen blir komplett. Som nästa utrustningsdetalj följer skyddsvästen med kommunikationssladdarna mellan radion och den genomskinliga öronsnäckan. Ovanpå skyddsvästen en kortärmad tröja med polismärke och sist utrustningsbältet.

En mörk källarkorridor leder fram till trapphuset och den plats där jag har mer utrustning finns att hämta. Passerkort i kombination med kod och fyrkant öppnar dörren till vapenrummet. Låset ger ifrån sig ett mekaniskt ljud och sekunden därefter går det att föra ned handtaget och gå in.

Med en sexsiffrig kod och vapenskåpsnyckel kommer jag in i skåpet och det egna facket. Ur skåpet tar jag fram min pistol, en Sig Sauer P225, hakar upp manteln för att kontrollera loppet och lådan. Med ett tryck på mantellåsspärren frigörs manteln igen. Ett distinkt metalliskt ljud klingar mellan väggarna.

Jag hölstrar mitt vapen och för in ett magasin i magasinsstyrningen. Till höger i bältet placerar jag pepparspray och till vänster expanderbar batong och intill densamma reservmagasin och min kommunikationsradio.

Från vapenrummet går en lång korridor fram till det kontorslandskap som tillhör yttre tjänstgörande poliser. Klockan har hunnit bli tio minuter i åtta och på plats finns redan de båda polisaspiranterna Kristina och Jonathan vid var sin dator. Efter att ha hälsat god morgon loggar jag in i en dator för att se om jag har fått några internmail.
 

När kollegan Jessica kommer enas vi om att jag ska köra upp radiobilen och att hon ska lägga in oss fyra som patrull i datasystemet.

Jag tar bilnycklarna, går ned i garaget för att köra fram närpolisområdets polisbuss. En järngrind med kraftigt hänglås skyddar bussen och övriga radiobilar från obehöriga. Jag drar ut laddkabeln kör fram bussen till garageporten för att där lasta in allas insatsväskor. Jag backar in bussen på en av de uppmärkta parkeringsplatserna utanför huset och när det är gjort går jag in för att vara med vid utsättningen. När dygnshändelser och planering av årets julbord avhandlats är det dags att rulla ut.

Aspiranterna Jonathan och Kristina sitter fram och jag och Jessica bak i bussen. Första anhalten kommunhuset vid vilket vi stannar och pratar. Personal där har stört sig på att en ”predikant” som stått utanför huset och ropat ut sitt budskap.

Under ett tidigare arbetspass har jag varit i kontakt med polismyndighetens jurister och fått besked om att vi inte kan göra så mycket åt det eftersom yttrande- och religionsfriheten väger tyngre. Av kommuntjänstemannens reaktion förstår jag att hon inte är helt nöjd med svaret.

Vi hoppar på nytt in i bussen och Jonathan lyckas med stor möda navigera sig fram över det trånga torget. Vi fortsätter till den lokale ICA-handlaren för att där hämta upp en förbeställd tolvbitars prinsesstårta som jag har tänkt bjuda på under eftermiddagen eftersom det är min sista dag.

Efter en trafikkontroll utanför en skola åker vi förbi en idrottsplats med fotbollsspelande ungdomar. Eftersom jag tränat fotbollsknattar i klubben vill jag stanna till för att växla några ord med de ungdomar som finns på plats. Jonathan parkerar radiobilen med fronten inåt på idrottsplatsens besöksparkering. Så snart vi lämnat bussen och börjar gå mot fotbollsplanen möts vi av frågor som ”vad gör ni här?”, ”har det hänt något?”, ”jag känner igen dig” och liknande.

Jag tänker tillbaka på min egen tid som tränare och att stå i ur och skur på den gröna mattan. Det visar sig att jag känner igen några ansikten från min egen tid i klubben trots att det var länge sedan nu. Några av dem som finns på plats har jag själv haft under min tid som aktiv tränare.
En av knattarna som nu nästan tio år senare har blivit ungdom är Filip. När jag står och pratar med Filip om hans och hans föräldrars tid i klubben hör jag delar av ett meddelande i min hörsnäcka. I nästa stund kommer Jessica, Jonathan och Kristian i raskt tempo.
Jonathan kastar över bilnycklarna till mig och vi springer ut från idrottsplatsens område. Någon av ungdomarna frågar vad som har hänt, men jag hinner inte svara utan fortsätter bara. Jag genar över en lerpöl för att komma fram till polisbussen och ta plats i förarsätet. Eftersom Jonathan parkerat som han gjort så är jag tvungen att backa och göra ett omtag för att sedan kunna rulla ut på vägen.

En känsla av irritation går genom kroppen.

Väl ute på vägen slår jag på siren och blåljus. Jag har ännu bara hört de andra berätta om att jobbet gått ut som ”livlös kvinna” på en viss adress. I bilen kan vi höra flera patruller anmäla sig på den öppna kanalen och en av dem upptar den en längre tid genom sin önskan om att via länskommunikationscentralen vilja lägga in sig i datasystemet med personal, mobiltelefon med mera.

Vi är frustrerade där vi sitter. Deras kommunikation blockerar kanalen och gör att vi inte får den information vi behöver.

I den första av två korsningar mellan oss och den aktuella adressen trycker jag på tutan så att sirenen går igång ordentligt med en annan typ av ljud. Strax därefter slår jag av sirenen eftersom jag tänker att jag inte vill skrämma bort en eventuell gärningsman.
Jag är fullt fokuserad bara på att hitta till rätt adress i miljonprogramskomplexet.

Det är tyst i bussen under de få minuter det tar att åka fram. Det enda som sägs är i stort sett ”livlös kvinna” och adressen. Jag hittar rätt husnummer och ställer radiobilen utmed vägen. Jessica som sitter på passagerarplats springer först, sedan Jonathan och Kristina. Själv får jag hoppa ut, stänga dörren, springa runt bilen och ikapp övriga de 50 metrarna fram till huset. Jonathan håller upp porten och jag springer förbi honom.

I den smala trappan hör jag Kristina göra en mantelrörelse och jag gör det samma.

På väg upp till den tredje och översta våningen programmerar jag om min bärbara polisradio till den insatstalgrupp som vi fått tilldelad från länskommunikationscentralen. Jag springer förbi Kristina på väg upp mot den översta våningen och möter där en man. Han pekar mot en lägenhetsdörr och säger att det är där inne det hänt. Kristina blir kvar i trapphuset med honom. Jonathan är strax bakom mig.

Jessica känner på dörren. Den är olåst. Jag står tätt bakom henne då hon öppnar.

Vi möts av en liten hall med två stängda dörrar någon meter rakt fram. Jessica rör sig snabbt fram mot en öppning till höger och försvinner in i ett vardagsrum.

Trots att det inte känns helt rätt så är jag på väg att följa efter henne. Då ser jag hur handtaget på en av de stängda dörrarna förs ned och hur den sakta öppnas. Pulsen rusar. Instinktivt lyfter jag mitt vapen i riktning mot det som borde vara brösthöjd på en vuxen person. Korn och sikte möts i det som känns som en tunnel. Omgivningen blir alldeles grumlig och det enda som framträder någorlunda skarp är dörren och det ansikte som tittar fram. Under en millisekund tänker jag att ansiktet på något sätt ser bekant ut.

En medelålders mansperson tittar på mig och utan att jag riktigt vet hur det går till så hör jag mig skrika på honom. Flera gånger skriker jag: ­ ”- polis lägg dig ned!”

Först då skriket kombineras med en pekande rörelse mot det trånga hallgolvet lägger han sig ned på mage.

Det känns som rena turen att jag inte kramat avtryckaren och avlossat ett skott.

Ytterdörren är fortfarande öppen. Jag ropar på Jonathan som får hålla mannen under uppsikt och belägga honom med handfängsel.

Ensam börjar jag söka av lägenheten. Bakom de båda stängda dörrarna finns två toaletter. In till vänster ser jag ett kök i oordning med gammal disk, utrunnen vätska på köksbordet och diverse papper. Längre in till vänster i lägenheten finns en barnkammare med två våningssängar, en påslagen dator och en garderobsvägg.

När jag inte hittar någon mer person går jag tillbaka till hallen och passerar den liggande mannen. Jag ser blodspår som leder vidare in i vardagsrummet. Jag hör Jessica ropa ut på radion: ”- en gärningsman gripen och en livlös kvinna!” Först nu kopplar jag på riktigt att mannen som ligger på hallgolvet är en misstänkt mördare och jag har gripit honom.

Jag finner Jessica på huk inne i ett sovrum som gränsar till vardagsrummet. På golvet i den trånga dörröppningen ligger en askgrå kvinna raklång i en större blodsansamling. Vid hennes vänstra sida ligger en stor kniv med svart skaft. Jessica har gummihandskar på sig. Hon gör hjärtkompressioner och trycker med båda händerna mot den söndertrasade bröstkorgen. I bröstet, mitt i uringningen, ser jag flera öppna sår med spår av mörkt blod. Jessica frågar mig om vi ska börja med konstgjord andning. Jag sträcker mig efter min ”pocketmask”, Jessica placerar masken och påbörjar inblåsningarna. Luften går bara rakt igenom och ut genom hålet i bröstet som bubblar till av blodet.

Jag känner på kvinnans hals efter puls, men det finns ingen sådan.

Vi berörs alla olika av det vi ställs inför. Vi befinner oss i olika skeden i livet. Vi har olika erfarenheter. Någon gång kanske vi har emotionella band till de vi möter. I samma stund som jag stod och pratade med Filip högg hans pappa ihjäl hans mamma.

På cykeln på väg hem, när tårarna övergått i öppen gråt, har jag förstått att en pojke förlorat båda sina föräldrar.

Patrik Thunholm

Grundtexten skrevs som ett led i den egna bearbetningen ett dygn efter händelsen. Filip, Jessica, Kristina och Jonathan heter egentligen någonting annat. Relationen till Filip är inte som före detta tränare i fotbollsklubb utan på annat sätt.

Kommentar: Vi vet aldrig vad vi kan förvänta oss när vi startar vårat arbetspass och det är en del av tjusningen med polisyrket. Att vara polis innebär ett arbete med lite av allt, lite psykolog, lite bilmekaniker, lite jurist, lite veterinär med mera och allmänheten har stora krav på oss, med all rätt. Med rätt förutsättningar kan vi göra ett utomordentligt polisarbete och vi, förbundsområde Stockholm, anser inte att våra anställningsvillkor ska vara sämre än de man har som exempelvis en tullman eller kustbevakare.

Tack Patrik Thunholm för din fantastiska berättelse.


/Therése Johansson