Måste vi vänta tills bomben briserar

Historien om 20-åringen är intressant för mer än själva rättstillämpningen, skriver DN. Det tjänar även som en påminnelse om hur svåra utmaningar den växande radikaliseringen innebär för samhället.

"Historien om 20-åringen är intressant för mer än själva rättstillämpningen. Det tjänar som en påminnelse om hur svåra utmaningar den växande radikaliseringen ställer samhället inför.

Långt innan mannen kunde knytas till något brott var det många som var bekymrade: Säkerhetspolisen, kommunen, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, psykiatrin och familjen – var alla inblandade.

"Möten hölls. Imamer gjorde hembesök. Personal från Fryshuset likaså. Den här gången går det varken att tala om naivitet eller brist på handlingskraft. Problemet var att ingen nådde fram på den frivilliga vägen. Och att inget tvång fanns att tillgripa.

När lagen om psykiatrisk tvångsvård fördes på tal protesterade läkarna. Vården kan – och ska – inte gå Säpos ärenden.

En viktig lärdom är värdet av att inte föräldrar och familj stigmatiseras. Kanske hade en bomb faktiskt smällt, kanske hade hundratals oskyldiga dödats, om inte 20-åringens familj haft mod och ork att slå larm.

Samma dag som domen föll utsågs Hillevi Engström till ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon kommer att få mycket att göra."

Blåljus kan bara hålla med. Till problematiken med bevisning av planerade grova brott, finns även det faktum att andra gärningsmän in spe, inte är lika öppenhjärtiga som den nu dömde om sina planer. Alla lägger heller inte ut sina dåd på internet som hittills lett till ett par åtal. Och vem kan då misstänka exempevis en skötsam lärarstudent eller blivande busschaufför? Så arbetet mot terrorism är minst lika svårt som nödvändigt.

Och då har vi terrorister mitt ibland oss.

Tommy Hansson