Publicerat 2011-11-03 20:15

Avtalsrörelsen obegriplig

Märke, stupstock, avtalsdelegation – termerna i den så kallade avtalsrörelsen är så svårbegripliga att såväl fackförbund som Svenskt Näringsliv sett sig tvungna att lägga ut förklarande ordlistor på sina hemsidor.

Att det krävs ett lexikon för att förstå hur lönerna sätts i Sverige, visar hur fjärran arbetsmarknadens parter befinner sig från dem som faktiskt i första hand berörs – de som arbetar.

För vi vågar påstå att arbetande svenskar har svårt att begripa den märkliga förhandlingsritual som just nu utspelar sig mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Pengasummor och procentsatser slungas mellan kombattanterna enligt välkänt mönster – den fackliga parten ser utrymme för stora löneökningar, arbetsgivarparten för ingenting alls.

Vi i chefsorganisationen Ledarna har också svårt att förstå hur någon kan tro att dagens välutbildade medarbetare, som på alla andra områden i livet vill och kan göra egna val, vill att villkoren på jobbet görs upp bortom deras kontroll och inflytande.

I den rapport Ledarna släpper idag – ”Hög tid för en modern arbetsmarknad” – kan vi visa att 7 av 10 svenskar i arbetsför ålder vill att lönen ska sättas direkt mellan medarbetare och chef. Bara drygt 3 av 10 tycker det är bra att lönen bestäms på riksnivå i förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Stödet för individuella och lokalt satta löner är särskilt starkt bland unga.Detta är onekligen en tankeställare för de fackförbund som fortfarande förespråkar centrala uppgörelser. Även bland LO:s medlemmar vill 7 av 10 att lönen ska bestämmas mellan medarbetare och chef.

Men Ledarnas rapport bör också vara en minst lika stor tankeställare för arbetsgivarsidan. Även i branscher och i företag som på papperet arbetar med lokal lönebildning, är det alldeles för vanligt att medarbetarna upplever att de inte kan påverka sin löneutveckling. Många chefer har nämligen inget eller begränsat mandat från sina överordnade att sätta löner utifrån medarbetarnas förmåga och insats – trots att lönen ska vara individuell.

Om årets avtalsrörelse ska bli den sista i sitt slag – vilket den borde bli, om inte kollektivavtalen ska förlora sin legitimitet – måste både fack och arbetsgivare se och ta sitt ansvar för att lönesättningen blir verkligt lokal och individuell.

Fackförbunden måste inse att morgondagens kollektivavtal inte kan diktera procentsatser, kronor och ören, eller fördela löneutrymme mellan grupper. Istället ska avtalen vara ett stöd för den enskilde arbetstagaren att själv förhandla – till exempel genom att slå fast hur ofta lönen ska revideras, att det ska finnas tydliga lönekriterier och att löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat.

Arbetsgivarna måste å sin sida se till att avtalen efterlevs. De ska se till att företagen har den kunskap och det engagemang som krävs för att lokal lönebildning ska fungera. Frånvaron av centralt fastslagna procentsatser och krontal får aldrig – aldrig! – missbrukas som ett redskap för att hålla tillbaka berättigade löneökningar.

Om fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna gemensamt tar detta ansvar för att förnya lönebildningen kan nästa avtalsrörelse bli begriplig inte bara för förhandlingsjurister och andra specialintresserade, utan också för tandsköterskor, drifttekniker och biblioteksassistenter.

Men det skulle också betyda, och det är viktigast av allt, att lönebildningen börjar fungera så som svenska medarbetare vill att den ska göra.

Annika Elias
Ordförande Ledarna, Sveriges chefsorganisation

Nej, chefen skall inte avgöra lönens storlek

Unionen svarar om förslaget att slopa avtalsrörelsen

Det är inte att förvånas över att Ledarna anser att det är dags att slopa avtalsrörelsen. Ledarna är en organisation som har som sin affärsidé att ensam är stark och som överlevnadsstrategi att haka på de framgångar som Unionen och andra fackförbund uppnår.

Då är det inte heller förvånande att Ledarna fullföljer strategin att desinformera om vad som faktiskt sker på arbetsmarknaden och vad exempelvis det största fackförbundet på den privata arbetsmarknaden – Unionen – står för.

För Unionen är det en självklarhet att lönen ska sättas individuellt och differentierat, utifrån den anställdes skicklighet och kompetens. Däremot vill vi inte – till skillnad mot Ledarna – att chefen ensidigt ska avgöra lönens storlek. Unionen tror inte som Ledarna att vi lever i den bästa av världar, där chef och medarbetare har lika mycket makt och inflytande över lönesättningen på företaget. Unionens en halv miljon medlemmar vet av egen erfarenhet att riktigt så ser det inte ut. Därför vill de se en garanterad lönenivå, när de får frågan om hur kraven ska se ut inför avtalsförhandlingarna.

Den avtalsmodell Unionen tar ansvar för har gett medlemmarna mer pengar i plånboken, samtidigt som företagen har stärkt sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Den har också gett oss bättre arbetsmiljö, inflytande över arbetstiderna, längre semester, utökad föräldralön och ordentlig tjänstepension.

Medarbetarna får nog tacka sin lyckliga stjärna att det inte är Ledarna som bestämmer när det är dags att sluta avtalsförhandla.

Niklas Hjert, förhandlingschef Unionen

När jag läser debatten ovan, frapperas jag av att Ledarnas ordförande inte tror att medarbetarna, som hon trots allt beskriver som välutbildade, kan förstå momenten i en avtalsrörelse.

För att parafrasera rubriken – ”Avtalsrörelsen obegriplig” – för vem? Kan det vara så, att Ledarna själva har ett problem som de försöker klistra på andra?

När Ledarna tolkar de undersökningar som lagts till grund för påståendet om det stora stödet för ”att lönerna skall sättas direkt mellan medarbetare och chef” har intervjupersonerna inte fått ta ställning till det normala, att det sker en individuell lönesättning lokalt på arbetsplatsen inom ramar som förhandlats fram av fack och arbetsgivare.

Svarsalternativen var:
-Genom individuella samtal mellan den anställde och chefen.
-Vid lokala fackliga förhandlingar på företaget, dvs utan den anställdes medverkan
-Genom centrala fackliga förhandlingar, dvs utan den anställdes medverkan

Som man ropar i skogen får man svar.

En annan fråga som inte tas upp i undersökningen är, att centrala lönebeslut i stället för individuell lönesättning ofta är en konsekvens av att parterna helt enkelt inte kunnat komma överens om nivåerna, utan att man kommit till stupstocken i avtalet. I sådana fall är det närmast uteslutet att man skulle komma överens om lönekriterier för att på ett individuellt sätt fördela det otillräckliga löneutrymmet.

Ledarna tar även till den minskande organiseringsgraden bland vissa fackförbund som intäkt för att avtalsrörelserna spelat ut sin roll. På något sätt tycks uppfattningen vara att cheferna bättre vet vad medarbetarna vill, än medarbetarnas egna organisationer. Ledarna menar att de själva och SACO är lysande undantag från den sjunkande trenden. Jag välkomnar dem att jämföra sig med Polisförbundets ca 97 % medlemmar.

En fråga man med fog kan ställa sig, är varför man skulle vara med i en fackförening som inte arbetade för förbättrade anställningsvillkor, och då särskilt i löneförhandlingar. En helt annan sak är att chefer och andra särintressen måhända insett att om de bara får bestämma allt själva, utan facklig inblandning, kommer just de, att få ett större utrymme på övriga medarbetarnas bekostnad.

Tommy Hansson