Publicerat 2010-05-20 18:30SMÅTT OCH GOTT UR BLÅLJUS NOTISBLOCK
FRÅN DEN GÅNGNA PERIODEN:

Kvinnor får lägre

straff än män

Könstillhörigheten är avgörande för straffpåföljden. Det visar en ny avhandling från Stockholms universitet som studerat 300 simulerade rättsfall. Även utseende kan spela en viss roll, men helt avgörande är könstillhörigheten, berättar DN i en utförlig artikel som tar upp ett antal intressanta infallsvinklar. Reaktionerna från bl a juristdomare, nämndemän, vittnen och poliser har beaktats.

SE ÄVEN LÄNGST NED I DENNA ARTIKEL EN INTRESSANT KRÖNIKA I DELVIS SAMMA ÄMNE PUBLICERAD PÅ BLÅLJUS 2005 AV EN ANNAN FORSKARE!

”Rättsväsendet

slätar över

sexköpsbrott”

"Inga andra kriminella – manschettbrottslingar möjligen undantagna – behandlas med sådana silkesvantar. Det har utvecklats en kutym där åklagare aktivt föreslår strafföreläggande i stället för åtal för män som åkt fast – mot att de erkänner. Det är tveklöst ett praktiskt sätt för sexköparen att slippa offentlighet. Justitiedepartementet måste kräva svar på vad de rättsvårdande myndigheterna tänker göra för att förändra de förlegade attityder och patriarkala strukturer som vägrar släppa taget", skriver journalisten Katarina Wennstam i ett inlägg på DN Debatt. "Det är dags att juristerna öppnar fönstren mot omvärlden och vädrar ut gamla patriarkala synsätt", hävdar hon

Ny bok ska bekämpa

organiserad brottslighet

Fler än polisen måste bidra till att minska den organiserade brottsligheten. Brottsförebyggande rådet har på uppdrag av regeringen givit ut en handbok för lokala aktörer tillsammans med Sveriges kommuner och Landsting, politiker och kommunala förvaltningar, skriver dn.se.

Bortförklaring av ökad våld

har aldrig granskats närmare

Företagaren Thomas Gür skriver i ett inlägg på SvD Opinion:
 
”I Sverige har de anmälda våldsbrotten ökat med drygt 40 procent sedan 2000, från cirka 78000 anmälningar då till över 111000 anmälningar under 2009.

Ser man till offerundersökningar, sjukvårdsdata och statistik över dödligt våld, anses det dock vara ”rimligt att inte tolka den mycket kraftiga ökningen av polisanmälda misshandelsbrott som att allt fler medborgare drabbas av misshandel”, skriver Brottsförebyggande rådet, Brå, på sin hemsida. Och fortsätter:

”Ökningen av misshandelsanmälningar kan, istället för att ses som ett mått på en ständig utbredning av våldet i Sverige, betraktas som en indikation på att samhället tar våld på allt större allvar.”

Det ökade antalet anmälda våldsbrott skulle alltså bero på att benägenheten att anmäla sådana brott har ökat, skriver
Förklaringshypotesen ”ökad anmälningsbenägenhet” som är det mest centrala argumentet mot påståendet om ökad våldsbrottslighet har dock aldrig studerats närmare.

”Några generella undersökningar av förändringar i anmälningsbenägenheten har inte gjorts.” läser Thomas Gür på Brå:s egen hemsida. ” Vi står alltså inför det märkliga sakförhållandet att den förklaring som genom åren har använts flitigast för att dämpa människors oro för ökad våldsbrottslighet, egentligen aldrig har synats i sömmarna” slutar han sitt debattinlägg.

"Gåtan

Göran Lindberg"

Journalisten och författaren Anders Sundelin har på Fokus publicerat en intressant och klart läsvärd genomgång av f d länspolismästaren m m  Göran Lindbergs uppgång och fall som han kallar ”Gåtan Göran Lindberg”. Lägg dock märke till att det är en journalistisk produkt och inte en förundersökning eller ett rättegångsprotokoll. Den bör alltså tas med en hälsosam nypa salt.

Få återfall bland

livstidsdömda

Nyligen skrev Blåljus om dystra återfallssiffror för unga kriminella. När det gäller frigivna livstidsfångar är det däremot bara 10 procent som återfaller i brott, uppger SVT text. En studie som omfattar 57 tidigare livstidsfångar, som släpptes mellan 1965 och 2007, visar att alkohol är den största riskfaktorn för att begå nya brott. Andra riskfaktorer är till exempel personlighetsstörning, psykopati, att man är kriminell inom fler områden och om man ingår i nätverk som odemokratiska och antisociala. Det starkaste skyddet mot att begå nya brott vid en frigivning, är att den frigivna har en partner då den släpps ut, konstaterar Rättsmedicinalverket och Kriminalvården, som har gjort studien.

Våldsutsatta kvinnor

får sämre skydd

Våldsutsatta kvinnor får sämre skydd än någonsin skriver Henrik Belfrage professor forskningschef Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, Susanne Strand, universitetslektor och forskare Mittuniversitetet och Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och Lars Widén, polisinspektör, f d chef Brottsoffergruppen, Södertörnspolisen, i ett inlägg på DN Debatt. Andra myndigheter utöver polisen måste gripa in på ett helt annat sätt än idag, konstaterar de. 

Fördomar och diskriminering -

gamla problem i ny skepnad

"Så länge man förnekar problemet, och tror att diskriminering är något som inte berör oss svenskar, och i synnerhet inte en själv, kan inga förändringar åstadkommas."

Det skrev docent Torun Lindholm i en krönika för Blåljus den 23 okt 2005. Av tekniska skäl är den inte möjlig att länka till men vi återger den i stället i sin helhet som ett apropå till notisen längst upp där man funnit att den misstänktes kön påverkar utgången i domstolen.

Torun berättar om hur forskning visat att både förövares och vittnens etnicitet påverkar upplevelsen av ett möte eller en händelse:

Både förövares och

vittnens etnicitet

påverkar upplevelsen

Annan hudfärg aktiverar
hjärnans ångestcentrum

”Att människor har samma värde oavsett hudfärg eller nationalitet är en självklar princip för de allra flesta som lever i moderna samhällen. Den stora majoriteten värdesätter tolerans och öppenhet inför andra kulturer, och tar bestämt avstånd från rasistiska ideologier som skulle rättfärdiga att vissa grupper behandlas sämre än andra. Samtidigt som de flesta av oss uppriktigt upplever oss själva som öppna och fördomsfria, visar forskning från systematiska studier både i Sverige och i andra länder att många negativa föreställningar om människor från andra grupper lever kvar.  Den moderna tidens fördomar verkar dock till stor del i det fördolda, och uttrycks sällan som något öppet hat eller direkt ogillande gentemot t ex minoritetsgrupper. Istället tenderar de att, ofta utan någon medveten intention från vår sida, färga och förvränga våra upplevelser av andra på ett sätt som gör att människor från utsatta grupper på ett indirekt sätt utesluts och diskrimineras. Det indirekta och ibland svårdefinierade sätt på vilket dagens fördomar ofta uttrycks gör att man i sammanhanget brukar tala om dolda eller subtila fördomar. Under de sista två decennierna har en omfattande forskning bedrivits för att klargöra de mekanismer som gör att subtila fördomar får oss att bedöma och behandla människor systematiskt olika på grund deras grupptillhörighet.

Grundläggande behov att dela in i grupper

Det tycks vara ett grundläggande behov hos oss människor, man ser det i alla kulturer, att dela in både oss själva och andra i olika grupper. Vare sig vi vill det eller inte tenderar vi att i alla sammanhang notera om en individ t ex är man eller kvinna, ung eller gammal, svensk eller invandrare osv. Den här kategoriseringen är ett effektivt sätt att kunna utnyttja sina tidigare erfarenheter. Om jag t ex träffar ett individ som jag inte känner, men som jag med ett ögonkast kategoriserar till gruppen "barn", kan jag sluta mig till en massa om den här individen utifrån mina tidigare erfarenheter av personer som tillhör gruppen. Det är t ex troligt att den här personen gillar leksaker och tecknad film, och att han eller hon inte är särskilt intresserad av vad som sagts om marknadsräntorna på TV:s nyheter. Tack vare kategoriseringen vet jag hur jag ska bete mig mot personen och vad jag kan förvänta mig av honom eller henne, och på så sätt kan samvaron oss emellan fungera smidigt.

Den förenkling av tillvaron som kategoriseringen innebär är dock inte oproblematisk. Den gör att vi fokuserar mindre på hur den enskilda individen faktiskt beter sig, och vad han eller hon faktiskt har för egenskaper, och får oss att uppfatta människor på ett sätt som bekräftar de föreställningar vi har om gruppen de tillhör. Kategoriseringen utgör därmed basen för diskriminering, och bidrar till att upprätthålla föreställningar om skillnader mellan människor som ibland helt saknar verklighetsgrund.

Annan hudfärg aktiverar hjärnans ångestcentrum

I den psykologiska forskningen finns många exempel på hur människors grupptillhörighet automatiskt aktiverar attityder hos oss som, utan att vi är medvetna om det, styr grundläggande känslor och reaktioner. Man har med s k magnetröntgenteknik, där man kan avbilda vad som händer i den levande hjärnan, kunnat konstatera att fotografier på människor med en annan hudfärg än oss själva aktiverar hjärnans rädsle- och ångestcentrum, amygdala. Bilder på personer som tillhör andra etniska grupper kan också göra att våra tankar automatiskt styrs i negativ riktning. Det här visar sig bland annat genom att vi reagerar snabbare på hotfulla eller negativa stimuli (t ex vapen) efter att vi fått se bilder på personer från andra grupper jämfört med om vi presenterats för personer från vår egen grupp. Sådan automatisk aktivering av negativa känslor och associationer återfinns inte bara bland personer som har en öppet negativ attityd till den andra gruppen, utan också hos dem som anser sig vara positiva och toleranta till gruppen ifråga.

Om en person man möter tillhör en grupp som man har negativa associationer till kommer man alltså lättare att identifiera och uppmärksamma negativ än positiv information. Givet att vi alltid måste sålla bland den oändliga mängd intryck vi ständigt tar emot, kan detta innebära att man tenderar att ta in framförallt det som är negativt hos personen, medan det som är positivt ignoreras. Den negativa uppfattning man har om personens grupp gör alltså att uppmärksamheten förvrängs på ett sätt som ytterligare förstärker de förutfattade meningar man har.

Vita amerikaner förknippar svarta med brott

De föreställningar man har om olika grupper har också stor betydelse för hur man tolkar den information man uppmärksammat. Vi tolkar ofta beteenden på ett sätt som bekräftar de fördomar vi har om olika grupper, och  det betyder att ett och samma beteende kan uppfattas på olika sätt beroende på vem som agerar. Det är ett väl känt faktum i USA att vita amerikaner brukar förknippa svarta med kriminellt och aggressivt beteende, och flera studier har undersökt hur den här föreställningen påverkar hur man uppfattar enskilda individer. I en studie fick vita deltagare se en film med en diskussion mellan två manliga studenter. Diskussionen blev stundtals ganska hetsig, och vid ett tillfälle gav den ena studenten den andre en lätt knuff. Deltagarnas uppgift var att vid olika tidpunkter beskriva studenternas beteende, t ex om det var skämtsamt och lekfullt eller hotfullt och aggressivt. Filmen med diskussionen fanns i två versioner där hudfärgen hos studenterna varierade. En grupp deltagare fick sen en film där den som utdelade knuffen var mörkhyad, medan andra såg en version av filmen där studenten som knuffade var vit.

Resultatet visade att deltagarna i de två grupperna uppfattat knuffen på helt olika sätt. Bland dem som sett filmen där den som knuffade en annan var vit karaktäriserade majoriteten beteendet som skämtsamt och kamratligt. När deltagarna däremot sett knuffen utdelas av en svart man bedömde den stora majoriteten att mannen betedde sig hotfullt och aggressivt. Även förklaringarna till varför studenten knuffades såg olika ut beroende på hudfärgen hos studenten. När en vit student knuffade till en annan ansåg de flesta deltagare att beteendet framförallt berodde på att situationen var lite hetsig, och inte direkt på studentens personlighet. När den svarte studenten gjorde samma sak i samma situation såg man däremot knuffen som ett tecken på hans våldsamma karaktär.

Både vittnens och förövares etnicitet påverkar

Det faktum att man kan uppfatta samma beteende på olika sätt beroende på vilka förväntningar och attityder man har till den grupp personen tillhör, ger anledning att fundera över betydelsen av grupptillhörighet i vittnessammanhang.  I en studie som jag genomförde tillsammans med kollegor vid Stockholms universitet undersökte vi om grupptillhörigheten hos förövare och vittne till ett våldsbrott inverkade på hur vittnet upplevde och mindes brottet. För studien spelade vi in två versioner av en videofilm som visade ett iscensatt rån i en livsmedelsaffär. Filmen visade hur en man med kniv kom in i affären och rusade fram till kassan. För att hindra rånaren från att ta pengar ur kassan tog affärsbiträdet tag i hans arm, och när rånaren försökte komma loss ut skar han biträdet i ögonen med kniven. I en av filmversionerna spelades rånaren av en man med ett typiskt svenskt/skandinaviskt utseende. I den andra versionen, där hela händelseförloppet var exakt likadant som i den första, spelades rånaren av en sydländsk man med svart hår och mörkare hy.

Deltagarna i studien var studenter med antingen svensk bakgrund eller med sydländsk invandrarbakgrund. En grupp svenskar och en grupp invandrare fick se filmen med den svenske rånaren, och två andra grupper med svenskar och invandrare fick se filmen där rånaren spelades av en man med sydländskt utseende. Efter att ha sett filmen fick deltagarna bedöma hur de upplevde rånarens beteende ur olika aspekter, t ex hur våldsam han var, hur svårt han skadade affärsbiträdet och om han verkade ha haft uppsåt att skada biträdet.

Resultatet visade att både rånarens och vittnets etnicitet hade avgörande betydelse för hur rånaren bedömdes. Svenska deltagare upplevde överlag att den sydländske rånarens beteende var mer våldsamt och allvarligt än svenskens, medan deltagare med invandrarbakgrund var hårdast i sina bedömningar av den svenske rånaren. En rimlig tolkning av resultatet är att deltagare i båda grupperna haft negativa förväntningar på rånaren med en annan etnicitet än de själva, och att dessa förväntningar färgat upplevelsen av gärningsmannens beteende.

Går att motverka men kräver ansträngning

Våra goda intentioner till trots styrs vi alltså fortfarande ofta av fördomar om olika grupper, och människor riskerar att både i vardagslivet och i rättsliga sammanhang bedömas, inte för vad de gjort, utan för vilka de är. Givet att den diskriminering som förekommer idag oftast är ett resultat av omedvetna mekanismer uppstår förstås frågan om det överhuvudtaget är möjligt att motverka dem.  Svaret är att det går, men det kräver ansträngning.

För den enskilda individen är första steget att motverka effekter av fördomar att erkänna att de kan finnas, även om man är en aldrig så utmärkt och upplyst person. Man måste också förstå de fällor som är inbyggda i vårt sätt att ta emot och hantera information från världen runt omkring oss. Vårt intellektuella system arbetar för att bekräfta det vi redan tror, och att gå emot sina förutfattade meningar om hur världen ser ut är krävande och kan till och med kännas hotfullt.  Det handlar också om att vara så motiverad att man gör den extra ansträngningen som krävs för att gå bortom sina stereotypa uppfattningar och istället försöka se individen bortom gruppmedlemskapet. Två ledord i sammanhanget är uppmärksamhet och motivation. Med uppmärksamhet på de fördomar man kan ha, och med motivationen att försöka se bortom dem går det att komma en bra bit på vägen.

Motverkas också med samhällsinsatser

Fördomar och diskriminering måste förstås också motverkas i ett mer långsiktigt och övergripande perspektiv genom insatser på samhällsnivå.  Sådana insatser handlar i slutänden på ett eller annat sätt om integrering. Det effektivaste sättet att motverka negativa föreställningar om andra grupper är att aktivt försöka minska segregering, social distans och systematiska skillnader i status. Det måste också finnas ett tydligt budskap från ledningen i en organisation eller ett samhälle att kränkande eller nedvärderande behandling av individer från minoritetsgrupper är oacceptabelt.

Även om fördomar och diskriminering hör till de mest svårlösta och komplexa problemen i det moderna samhället, finns idag en hel del kunskap som kan utnyttjas för att minska utbredningen och konsekvenserna av fenomenen. Ett kritiskt steg är dock att vi tar till oss det faktum att även den som tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet omedvetet kan särbehandla människor på basis av deras grupptillhörighet. Så länge man förnekar problemet, och tror att diskriminering är något som inte berör oss svenskar, och i synnerhet inte en själv, kan inga förändringar åstadkommas.

Torun Lindholm

Torun Lindholm var när krönikan skrevs lektor i psykologi vid Mälardalens högskola i Västerås och docent vid Stockholms universitet. Idag är hon dessutom studierektor för forskarutbildningen.