Publicerat 2009-06-18 17:30
KRÖNIKA:
En solskenshistoria.
Eller hur hela idén
med närpolisen åts upp
1994 fick jag vara delaktig i den nyinstallerade närpolisen i Upplands Bro. Vi var drygt 20 poliser som tjänstgjorde i området, och vi hade ett givet mål, att tjäna lokalbefolkningen. De flesta av oss var boende i lokalområdet.
Jag kan bara tala för mig själv och det är det jag gör i denna krönika.
Jag kände en stor stolthet, och arbetade hängivet, trots visst motstånd i de egna leden. Idag kan jag tycka att motståndet egentligen var helt befogat, fast inte av den anledning som jag fick förklarat för mig så många gånger då. Anledningen att vi inte ”kan vara allpoliser”, var den jag fick mig till livs. Vi blev många gånger mer framställda som en sorts ”velour- poliser”, eller ”Papp-poliser”.Kostnaden satte stopp
Jag köper inte det resonemanget, då jag är övertygad om att om den ekonomiska situationen tillåtit närpolisverksamheten fortsätta sitt arbete, hade vi haft en mer samordnad verksamhet polis, sociala myndigheter och kommun. Vi var redan på så god väg då bristen på utryckningspoliser och utredare, samt kostnaden för de fem lokalerna, närpolisen hade i Norrort, satte stopp för vårt arbete.
Jag vet nu inte om jag ska skratta eller gråta. I mitt gamla distrikt Norrort, ska nu poliskontor öppnas på flera ställen där det tidigare fanns närpolisstationer. Nu ska vi alltså ”uppfinna hjulet” en gång till. Nu blir aspiranter kommenderade till poliskontoren, lika som det var -94 när det ”var fullt på ordningsavdelningen”. Det blöder nu precis som då, på utredningsavdelningarna.
Nytt hjul uppfinns
Jag vill inte bromsa det som nu händer, för jag tror på det. Men jag vill bara denna gång ge min erfarenhet bäring i detta för att slippa att hjulet ska uppfinnas ett antal gånger till, det kan nämligen återigen leda till en oerhörd trötthet bland de som brinner för att arbeta med det. Och den tröttheten leder inte till bra arbetsresultat.
Så här blev det, och så vill jag inte att det ska bli igen: Det började med att numerären diskuterades, yngst får gå först. Vårt område fungerade bra och hade fullt mantal, andra hade det inte. Detta ledde till att kollegor i otrygghet sökte sig ifrån närpolisområdet.
Utryckningen blödde
Utryckningen blödde, vilket innebar att Näpo:na stängdes på sommaren (efter att ha ivrat efter samverkan med skola, sociala och andra externa samarbetspartner, slog vi igen dörrarna under tre månader på sommaren för att bistå utryckningen).
Lokalerna var för dyra vilket ledde till att vi skulle samla de närpoliser som trots allt var kvar, i centrala lokaler, lokalförankring?
Till slut åts hela idén upp, av tomrum på andra avdelningar. Utredning eller utryckning.
En eka med åtta hål
Och nu då? Vad händer nu? Ska det ekonomiska tillskottet som nu kommer, över tid också ätas upp? Och hur blir det då?
Eller finns det någon som har eller kommer att garantera långsiktighet, vilket detta arbete bygger på?
Har man en eka, med åtta hål i, och bara sju korkar att täta hålen med så förblir ekan otät. Hur man än flyttar korkarna så sipprar vattnet in i något av hålen vilket gör att man riskerar sänka ekan. Och under tiden man trycker i korkarna i det mest akuta hålet, blir korkarna nötta och utslitna och täpper inte till ordentligt.
Inte samma båt
Detta är vad jag tycker att vår myndighet håller på med idag. Plockar kollegor fram och tillbaka för att täcka ett akut behov, och det värsta av allt är att det inte är det behov vi poliser på golvnivå ser som mest akut som blir åtgärdat. Nej, för det är inte politiskt korrekt, det är inte vi som styr.
Vi vill föra ekan mot samma mål, men hur gör vi det när vi inte ens sitter i samma båt?
Anneli Hedén
Insp