Publicerat 2015-06-01 07:10

Kriminella kända redan som unga

Egentligen är det väl ingen nyhet, det sociala arvet är ju ett etablerat begrepp, som använts som förklaringsmodell länge när det gäller att förklara samhällets misslyckande att få in barn som visat asociala tendenser tidigt på en brottsfri livsbana.

Ändå är det ett intressant reportage som Ekoredaktionen gjort om hur ett antal ungdomar som var brottsaktiva i en förort till Göteborg utvecklats i ett kriminellt perspektiv. Bränder, skadegörelse och även grövre brottslighet i form av rån och misshandel är exempel på vad de granskade ungdomarna ägnade sin tonårsperiod åt runt år 2007.

Samhällets alla larmklockor torde ha ringt, och visst bjöds ungdomarna på sociala insatser, LVU, och polisiär uppmärksamhet. Resultatet kan möjligen ha blivit att några slutat med kriminell verksamhet, (om de inte gjort det ändå) eller utvecklat sin brottlighet så att de inte upptäckts av rättssamhället. Men flertalet har i stället utvecklat sitt kriminella beteende i förortsgängen.

Samhällets ultimata misslyckande visar sig även i att av ett trettiotal granskade tonårskrininella har tre blivit ihjälskjutna. Vilket även innebär att det sannolikt finns tre mördare som vistas i trakten utan att ha lagförts. En kan ju fundera över hur deras status ser ut i gänget...

Nu beskrivs en utveckling där brottslighet med anknytning till stadsdelsgäng gått ned på mellanstadiet. Frågan är vad som talar för att samhället kommer att lyckas bättre med dessa barn - kommer samverkansgrupper att bli mer framgångsrikt eller fanns det samverkan redan år 2007?

Torbjörn Forkby, docent i socialt arbete som intervjuas av Ekot menar att barnen identifierar sig med gängen redan vid 10-12årsåldern. När de sedan blir kända av polis och socialtjänst kan det redan vara för sent. Samhällets insatser i samverkan mellan sociala, skolan och polisen kan rädda en del, men borde sättas in tidigare på risksignaler snarare än när brottsdebuten sker. Många insatser har varit individrelaterade i akuta lägen, och inte alltid lyckats involvera till exempel familjerna.

Tommy Hansson