Kommunal polis är inte lösningen

I och med att många särskilt kommunala politiker uppever att den största polisreformen sedan förstatligandet inte levererat fler poliser närmare medborgarna, finns propåer om återgång till kommunala poliser. Som om inte skolans misslyckande var varning nog. Som om polisens samarbetssvårigheter inte skulle varit en orsak till polisreformen.

Ewa Malm, har skrivit en betraktelse på hur polisen fungerat genom åren, och menar att det får vara måtta på hur långt klockan kan skruvas tillbaka:

 

"I mitten av 1960-talet gick polisen ifrån kommunal polis till att förstatligas. Så vitt jag kan förstå byggde idén i mångt och mycket på att hela landet skulle få en jämn fördelning av poliser i förhållande till folkmängd och kriminalitet. Man delade in områden i sk polisdistrikt. Varje distrikt var en egen myndighet. På så sätt kunde distrikten själva styra väldigt mycket eftersom de även hade visst ekonomiansvar.

Distrikten var organiserade i en ordningsavdelning och en kriminalavdelning. En naturlig övergång för poliser var att efter några år på ordningsavdelningen i polisbil sluta med skiftarbete och "brottas" med folk nattetid och övergå till utrednings- eller spaningsarbete. Det är ju nämligen så att även poliser slits ut genom obekväm arbetstid och vill småningom också fira högtidsdagar med sina barn och andra nära och kära.

 

Ordningsavdelningen bestod av ordningspoliser, dvs utryckningsbilar, trafikpoliser, hundpoliser och kvarterspolis. I distriktet fanns i regel en huvudpolisstation med egen kommunikationscentral varifrån utryckningsbilarna fick sina uppdrag och därutöver fanns några få så kallade kvarterspolisstationer dit allmänheten kunde göra de flesta polisärenden, söka pass, lämna in hittegods eller anmäla brott.

 

Kriminalavdelningen var indelad i rotlar, (spanings-, narkotika-, vålds-, stöld-, bedrägeri-, tekniker-, jourutrednings-, trafik- och/eller allmän utrednings- och utlänningsrotel).

Strukturen var egentligen mycket enkel och man förstod även som icke polisanställd vilken polisavdelning som gjorde vad. Var man t ex utsatt för ett våldsbrott så hanterades ärendet logiskt nog av våldsroteln osv. Dessutom visste Innevånarna till vilket polisdistrikt man hörde och ringde dit för hjälp av olika slag. Nödnumret (i dag 112) kopplades via SOS direkt till kommunikationscentralen i respektive distrikt. I storlek var distrikten i Stockholms län ett par, tre kommuner. Stockholms city var indelat i sk vaktdistrikt.

 

I dag vet inte ens alla polisanställda fullt ut vem som ska göra vad. Det finns enheter med så tillkrånglade namn att man inte ens av namnet begriper vad som egentligen görs där.

Polisen har genomgått flera omorganisationer och jag menar att dessa förändringar inte gagnat verksamheten eller idén om att polisen ska komma närmare medborgaren. Kärnan i problemet centraliseringen.

 

Avståndet har konstant ökat mellan medborgaren och polisen och värre är det tänkt att det ska bli då det kommer byggas ut på befintliga polisstationer på bekostnad av att andra stationer mer eller mindre stänger.

 

Nu går tongångar om kommunal polis och kanske behöver vi inte gå tillbaka till 60-talets organisation utan det räcker att backa till tiden före närpolisorganisationen, dvs 90-talet, och därifrån metodutveckla verksamheten utan att krångla till det så förfärligt.

 

Allt var naturligtvis inte bättre förr men jag tycker mig se att det är mycket som är sämre idag.   Två ord som genomgående gått förlorat i hela samhället under 2000-talet är SUNT FÖRNUFT.

 

Ewa Malm Eriksson, polis sedan 35 år i Stockholms län."

 

Blåljus kommentar: Något som gått förlorat genom Polisreformen är det kommunala inflytandet. Plötsligt har den kommunala politiken som enda inflytande ett samarbete med kommunpoliser som kan leda till medborgarlöften. Vilken rättslig status dessa löften har, kan och har diskuterats. Polisen kan lova vad som helst, men det är resurserna som sätter gränserna. Innan reformen säkrades det demokratiska inflytandet med polisnämnder och polisstyrelser. Men att återgå till situationen före 1965 för att säkra det kommunala inflytandet vore att ta flera steg bakåt.

 

Vid förstatligandet av polisen, 1965, fick polisen kraftigt ökade resurser. Så blev den reformen också (efter en tid) framgångsrik. Men den senaste polisreformen skulle mot bättre vetande genomföras utan att några extra pengar skulle anslås i budgeten. Snarare skulle det rationaliseras, likriktas och slimmas och pengar sparas. Om det var Alliansen och de rödgröna eniga. Allt medan Genomförandekommittens beskrivning att de positiva effekterna av reformen skulle omintetgöras utan extra medel ekade för döva öron. Undra på att det gick åt skogen.

 

Nu börjar verkligheten komma ifatt och Rikspolischefen har berättat vad en bra polisverksamhet skulle kosta. En vacker dag måste även politikerna vakna.

 Blåljus har även tidigare beskrivit hur polisen i Stockholm förändrats gång på gång, och vilka effekter det fört med sig. Den som vill veta mer kan läsa Claes Cassels polisfackliga historik ovan på sidan.

 

Tommy Hansson