Kom igen då!!!

Kollegan Mange från Lunds polis berättar på polisen i Lunds facebooksida om en händelse som inte väcker särskild uppmärksamhet. Ett vanligt polisingripande helt enkelt. Men det kunde ha gått annorlunda, och då hade media, "experter" och kanske rent av politiker haft åsikter om hur poliserna borde handlat.

Att pressas mot det otänkbara...

-En berättelse om en önskan och ett beslut-

Våra steg är snabba genom den långa korridoren med vita väggar och flertalet dörrar. Oroliga ansikten med skrämda ögon skymtar snabbt förbi i synfältet på båda mina sidor samtidigt som alla enigt och bestämt pekar mot en dörr längre fram. På min väg genom det förskräckta sorlet hinner jag sortera ett ljud, en röst, i mitt högra öra..."han är inlåst och har två knivar!"

Under de sista stegen fram har orden "inlåst" och "knivar" upptagit mitt främsta fokus. Vi måste etablera kontakt. Prata ut honom. Vad vill han?

Runt fem meter kvar. Helt plötsligt och oväntat vräks dörren upp! Omställningen efter den inledande informationen vi fått blir total och obeskrivbar när en yngre man står framför oss. Sliten, påverkad och till synes helt galen med svarta ögon! Hans armar är hotfullt utsträckta med knutna nävar likt en gladiator inför en stundande kamp. I den hårt knutna högerhanden blänker en kniv som tillsammans med hans ansiktsuttryck berättar allvaret för mig. En högljudd och hätsk ordväxling uppstår där han upprepade gånger beordras att släppa kniven. Till svar får vi återkommande målmedvetet "kom igen då!" I min vänstra ögonvrå ser jag konturerna av kollegan och alla hans rörelser. Ögonblicken som följer försvinner aldrig och upplevs som en filmsekvens i slowmotion när de spelas upp inom mig. Min blick är riktad framåt mot ynglingen samtidigt som jag nu i periferin ser när kollegan i en rörelse hämtar vapnet från hölstret, mantlar och riktar det framåt i målet, ynglingen. Det speciella metalliska ljudet när kulan genom mantelrörelsen hämtas från magasinet och läggs i loppet ekar tydligt i korridoren. Enbart det ljudet torde fungera som en ypperlig övertalning och påminnelse till ynglingen om vad han står inför.

Kollegans händer kramar kolven och pekfingret vilar på avtryckaren. Han är redo och skriker. Jag skriker. Ynglingen viker inte en tum och skriker! "Kom igen då!" För någon sekund är hela luftrummet i korridoren fullständigt kaotiskt med höga skrik och adrenalin. Hundradelar känns som minuter. Avståndet mellan oss är alldeles för kort, utrymmet är för trångt och någon form av avslut är nära...

Gränsen för att nå en verbal lösning har mycket hastigt och motvilligt passerats och beslutet fattas inom mig ögonblicket efter. Min pepparspray har hållits dold och jag tar ett bestämt steg fram, höjer min arm och trycker av sprayen som träffar ynglingens ansikte med en stark hård stråle. Han är helt oförberedd på valet av våld och jag förväntar mig en omedelbar effekt. Den kommer inte. För någon tiondel hinner jag uppfatta ynglingen sluddra något i stil med "är det allt ni har?!" Jag hinner inte tänka mer förrän han vrålar ut sin smärta, släpper kniven och slänger sig på golvet. Skrikandes. Vi rusar fram med vetskapen att han möjligen har ännu en kniv. Vi säkrar den slängda kniven på golvet samtidigt som molnet från min egen pepparspray i korridoren nu biter sig fast i våra ögon och svalg. Det svider, bränner och obehaget stegrar snabbt och obönhörligen samtidigt som vi måste omhänderta ynglingen. Måste titta. Måste blinka. Måste prata. Måste fortsätta jobba.

Hans ansikte är förvridet av smärta och han skriker skyhögt upprepade gånger något som ingen av oss kommer att glömma. Han ville bli skjuten. Han ville dö. Han ville pressa mig och kollegan till det värsta tänkbara beslutet och det absolut yttersta våldet. Han ville använda oss som verktyg för att avsluta sitt liv.

När jag i efterhand sitter i ett lugn känner jag hur lätt det är att skriva om händelsen. Jag var ju där. Jag vet. Jag tar min tid, tänker igenom hur det var och hur det kändes. Tänker på att skildra allt rätt och stava rätt. Den tiden fanns inte när jag befann mig i kaoset som var över på en minut. En minut! 60 sekunder! Det var tiden det tog från det vi anlände med radiobilen tills dess att ynglingen låg på golvet sprayad och omhändertagen.

Hur lång tid tog det för dig att läsa så här långt...?

Jag vill ge Er läsare perspektiv och förhoppningsvis en viss förståelse med verklighetsförankring om vad vi kan ställas inför och hur våra ärende omedelbart och oväntat kan förändras. Om hur snabbt vi måste bearbeta information och fatta flera beslut.

Livsavgörande beslut. Om hur snabbt vi måste fatta RÄTT beslut. Om hur lätt det sedan är för resten av samhället och omvärlden att i efterhand med facit sia och "tycka" om vi gjort rätt eller fel. Varför gjordes inte si eller så. Ibland funderar jag på hur det hela hade slutat om han hade tagit ett steg mot oss...innan jag tog ett steg mot honom...

Hade vi låtit honom vinna hade han varit skjuten! Jag väljer att avstå från att beskriva en möjlig procedur efter att en människa blivit ihjälskjuten av polis. Ni får och kan säkert föreställa er. Händelsen resulterade inte ens en liten notis i media. Ett snabbt genomtänkt beslut som råkade vara i rätt riktning förhindrade stora svarta rubriker.

Svensk polis ställs ofta inför denna typ av händelser runt om i landet. "Livräddande" åtgärder, förhindrande av tragedier och polisers egna tankar uppmärksammas sällan.

Vi gjorde rätt! Vi vann...och en hjälpande hand kunde sträckas ut som ersättare till döden!

//Lundapolisen, Mange P

Blåljus hoppas att många läser Manges berättelse och begrundar. Idag kan vi även läsa om hur en kollega från Kanada bidrog till att knivmarodörena från Medborgarplatsen blev gripna. Blåljus hoppas att ingen polisbil körde över något torg i jakten på förövarna.

Tommy Hansson