Kan Du hjälpa mig?

"Hur ska min farbror klara sig nu?" frågar han mig. Jag känner igen honom som åskådare vid brandplatsen i Jordbro Centrum. Han bär en speciell huvudbonad, och något kjolliknande klädesplagg över sina byxor. 

Jag vet att det inte är ovanligt att upphovsmän till mordbränder strax återvänder till brandplatsen för att beskåda sitt verk, och att till synes högst ovidkommande uppgifter kan visa sig vara avgörande pusselbitar i utredningen. Han måste kontrolleras.

Den skåpbil som någon kört in i en närbutik i centrumet hade startat en eld som snabbt hotade att sprida sig till det övriga centrumet. Endast räddningstjänstens kraftsamling hade räddat det övriga centrumet från något värre än rökskador. 

"Han är gammal och orkar inte gå till den andra affären, det är för långt! Kan du förklara för mig hur han ska klara sig nu!?" Hans blick skär rakt genom den uniform som annars påfallande ofta ger sin bärare ett till synes ogenomträngligt skydd av distans till sin bärare, privatpersonen. Det går inte att ta miste på den frustration och uppgivenhet som hans blick förmedlar. Jag förnimmer en allt starkare känsla av att jag genom min ID-kontroll utsätter honom, den utsatte, för ännu en kränkning. Kontrollen är förvisso högst legitim, men ändå. Jag kan ändå inte låta bli att undra hur hans upplevelse av vårt möte kommer att omvandlas till minne av händelsen. 

Någon har ödelagt hans farbrors enda reella möjlighet att själv kunna handla mat och andra livsnödvändigheter, och därmed i ett slag gjort farbrodern än mer beroende av brorsonen. Den självkänsla som finner sin grogrund i den självständighet vi så ofta tar för given, saknar nu plötsligt sin näring. Kanske är något av källan till mannens uppgivenhet insikten om att i samma stund som farbrodern inte längre klarar vardagsinhandlingen på egen hand, så måste någon annan överta ansvaret för farbroderns välmående. Jag anar vem denne någon är.

"Du är ju polis, kan du hjälpa mig?" Känslan av otillräcklighet inför den utmaning han och hans farbror nu står inför kommer åter över mig. Förhoppningen om att jag och uniformen ska lyckas förkroppsliga den strimma av hopp som ändå alltid finns där, har jag mött så många gånger förr. Var är de förbannade övermänskliga krafterna som jag så ofta önskat hade följt med uniformen? 

Den här natten sitter jag med ryggen i färdriktningen i det lättsäkrade fordonet. Jag ser mannen försvinna i fjärran långt bakom bussen, och inser med ens att han är ännu en av dem som jag för alltid kommer att bära med mig. 

Jag lägger upplevelsen varsamt till rätta, tacksam för att ha fått dela den med den okände mannen i Jordbro...

Blåljus tackar Carsten Alvén för denna tankeväckande ögonblicksbild från verkligheten. Vi poliser bär alla på oerhörda erfarenheter från en verklighet som inte många andra ser. Blåljus hoppas att det snart ges möjlighet till en viss återhämtning för Stockholms läns poliskår, och de andra kollegor som kommit till vårt stöd.