Publicerat 2014-04-14 00:30

Jakten på Kapten Klänning

Jonas Trolle har skrivit boken, ”Jakten på Kapten Klänning”, som av förlaget Leopard presenteras som ”den dramatiska jakten på Kapten Klänning”…

 

Frågan som uppstår, när boken ligger i ens hand, är vad boken handlar om. Är det en djuppsykologisk studie av en sexualbrottsling? Är det en empatisk fallstudie av unga flickor och kvinnor som blir utnyttjade, våldtagna och förnedrade? Svaret på de frågorna är nej. Vill man läsa det första, är magasinet Cafés dokument en genväg, vill man höra om det senare, är Daniel Velascos prisbelönta radiodokumentär om ett av offren en mer gripande berättelse. Så de berättelserna finns redan. (Velasco kallar flickan för Nora, Jonas kallar henne Therese.)

 

Så vad handlar Jonas Trolles bok om då?

 

Delvis handlar den om polisrollen och hur poliser fungerar när de fått upp vittring på brottslighet. Jonas kryddar boken med egna erfarenheter, bilder från sitt polisiära och privata liv i en omfattning som gör boken delvis självbiografisk. Sättet han gör det på, visar i detaljerna exakt hur bra poliser kan eller inte kan hantera svåra och ibland omöjliga situationer, men att det har ett pris. Det framgår nästan övertydligt vilken stor betydelse kollegialiteten har, den ibland sjuka humorn och även vikten av att ha en trygg privat livssituation för att hantera detta.

 

Jonas beskriver i boken hur han patrullerar Handens Centrum i sin uniform, om vilka reaktioner han får från olika människor som ser honom, och hur det känns. Insiktsfullt beskriver han hur avgörande det är att han då kan möta varje människa på rätt sätt utifrån dennes förväntningar, men även hur det påverkar människan i uniformen. Som ordningspolis får man – lindrigt sagt – både kraftigt positiva och negativa reaktioner på sin uppenbarelse och det gäller att finna balansen mellan dessa och inte bli varken bitter/folkilsk, grandios/narcissistisk eller maktfullkomlig. En balansgång som jag tror många poliser känner igen, och som Jonas beskriver träffsäkert.

 

Från bilden av sig själv i Handens Centrum drar Jonas parallellen till hur den uppburne Göran Lindberg fick ett enormt gensvar för sina etiska och jämställda brandtal. Han föreföll ta åt sig mycket av de som beundrade och rentav hyllade hans inställning, medan den kritik som han de facto mötte internt, rann av honom fortare än vattnet från en gås. Vad gjorde det med hans självbild?

 

Jonas beskriver flyhänt i boken den ädla sporten inom Polisen, som kallas att ”sjoksa”. Det är något som historiskt varit omfattande, av olika orsaker som Jonas beskriver ingående och initierat, men han visar på en något oväntad mästare i sporten. Där en viss polisprofessor anar sjoks bland flertalet poliser, visar Jonas hur professorn kanske borde letat avsevärt närmare sin egen arbetsplats på Polishögskolan eller Rikspolisstyrelsen.

 

Jonas berättelse beskriver i stället konkret hur poliser glömmer sina raster, sin egen arbetsmiljö och närmast outtröttligt med ögon som ser i kors av trötthet, jagar vidare efter en brottsling. Oavsett vem denne brottsling är. Oavsett om det är en polis, en chef eller en kändis. I detta fall var den misstänkte skäligen ofarlig för poliserna som spanade på honom. Men det visste de inte. De utsatte sig ändå för allvarliga faror, av mer trivialt slag; Vid åtminstone fyra tillfällen kunde någon av dem ha skadats eller dött i trafikolyckor… Något som i och för sig är typiskt för polisarbetet – faran finns inte alltid där den går att förutse eller planera för.

 

Mötet mellan den verklige polisen och den fiktiva bilden av Polisen, beskriver Jonas på ett humoristiskt och närmast kongenialt sätt; Han kom hem efter ett sent övertidspass till sin sambo som trött satt och tittade på Johan Falck.  De gick till sängs och sedan tvingades Jonas rusta för jobbet i ottan. Sambon ringde honom fram på förmiddagen och frågade om det var Jonas som varit hemma under natten, eller om det var Jonas Falck som varit på besök. Lyckligtvis kunde Jonas lugna henne på den punkten.

 

Något annat som i dessa besparingstider för Polisen visas ytterst tydligt i boken, är vilka stora kostnader även relativt enkla åtgärder – som att spana efter en person eller tömma telefoner – medför. Frågan måste kanske ställas, när pengarna sinar, om insatser liknande den här skulle göras i motsvarande fall om gärningsmannen inte är en Polischef, så att det hamnar på Interna Utredningars bord. Skulle en ”vanlig” åklagare idag sanktionera motsvarande tvångsåtgärder?

 

På grund av karaktären av händelserna i boken, finns det en ganska stor mängd explicita scener av sexuell utsatthet och detaljer som känns rent osmakliga. Någon skulle kanske se det som ett frosseri i äckel eller sensationssökande. Men som jag ser det, finns det en naturlig anledning till att de behövs i berättelsen. Göran Lindberg, har enligt vad han sagt inte uppfattat det som att han begått övergrepp överhuvudtaget. Han har betalt för sex, och då ansett sig ha rätt till andras kroppar – att de unga kvinnor och flickor han använt till sexet, varit i situationer där de inte förmått freda sig, har han inte ansett sig behöva ta hänsyn till. Mot hans påståenden om ömsesidighet, nästan kärleksfullhet, står då upprepandet av hänsynslösa detaljer som kanske rent av skulle kunna få den mest ihärdige motståndare till  sexköpslagen att byta sida. Det är intressant att se hur Jonas beskriver hur andras och Lindbergs sexuella beteenden fått honom själv att både reflektera över sin egen och andra mäns sexualitet och även hur han själv blev påverkad på det rent personliga planet. Det gick så långt att han bad att få byta arbetsuppgifter för att få distans.

 

Det påverkade Jonas, det har påverkat mig själv, bara att läsa om det, men påverkade det Göran Lindberg?

 

Jonas tar upp flera ämnen som jag lämnar utanför denna recension, bl a hur viktigt det är att Polisen själv lämnar sin bild av vad som hänt så att inte slaskpressen fyller ut bilden med spekulationer, hur viktigt det är att rätt åtgärder utförs genast då ett misstänkt brott anmäls och hur mycket banalt och alldagligt pappersarbete som snart sagt varje åtgärd i en polisinsats medför.

 

Så vem kan ha glädje av att läsa denna bok om en väldigt mörk sida av det som förekommer i Sverige varje dag? Knappast något jag skulle köpa till mina barn till julklapp. Men det borde vara obligatorisk läsning för sexköpsliberaler, för journalister, för deckarförfattare och för alla som undrar hur poliser fungerar i verkligheten – bortom supersalamis eller vapenfetischism.

 

En förutsättning är dock att läsaren för en stund tål att läsa om hur den verklighet, som poliserna har att hantera varje arbetspass, ser ut.

 

Tommy Hansson

 

PS: Boken kostar  ca 200:- inbunden och finns även som ljudbok till samma pris. Den är även recenserad av Åsa Lindeborg på Aftonbladet och av Isabelle Ståhl i SvD. DS