Publicerat 2015-12-15 14:40

Jag och mitt yrke; en dysfunktionell relation

En polis från Halmstad funderade över hur hen älskade sitt polisjobb. Men så kom andra, mer negativa tankar. Utan att förminska den situation som personer som lever i våldsamma relationer har, finns det likheter i de dubbla känslor som efter hand bubblade upp i polisen. Tills hen fick nog.

"Som jag berättat för några kollegor i Halmstad så kan jag närmast sammanfatta min tid som polis som att leva i ett förhållande med våld i nära relation. Idag så känner jag mig mest skamsen och känner mig smutsig som person över mitt yrkesval, jag skäms som stannat i denna relationen (som polis).

Det hela började underbart, jag var kär. Kär i mitt jobb och att jag lyckats komma in i denna relation (jobb). Jag kände mig uppskattad som valt detta jobbet (relationen), mina nära och kära tyckte det var ett jättebra val. Ganska så snart började jag få smällar utan att förstå varför, läs löneutveckling och ersättning m.m. Men, jag hade ju världens bästa jobb?

Jag tänkte att det går säkert över, för jag älskar ju mitt jobb. De smällar jag fått måste varit av misstag, eller att vi missförstått varandra, mitt jobb och jag. Men smällarna fortsatte, stora som små. Jag satt i lönesamtal och fick försvara mitt utförande av jobbet och vad som var mitt fel (läs utvecklingspotential) i det hela. Trots detta fick jag en marginell löneutveckling, även om jag hade flera olika kvalifikationer som borde gett mig en bättre löneutveckling.

Samtal efter samtal fick jag höra, att om jag bara ansträngde mig lite mer för att vara kvar i relationen, så skulle smällarna upphöra och jag skulle få det bättre. Alltså måste det vara fel på mig som inte fick det bättre med åren?

Trots att jag valt en monogam relation med vår arbetsgivare så har denne bytts ut flera gånger sen jag gick in i relationen, men jag har stått kvar och fortsatt att leva i detta förhållandet (jobbet).

Vår senaste chef, eller min make/maka i det hela så att säga, har lovat att bara jag ger honom en chans så kommer allt bli bättre, han har bara inte fått chansen än att visa att han kan förbättra vår relation. I min vana trogen så hoppas jag ju även denna gången att jag äntligen ska få sluta att få käftsmällar som varje lönerevision inneburit, år efter år.

Vi får väl se. Mitt självförtroende har sakta men säkert brutits ned i en stadig ström av käftsmällar till den punkt att jag tror att jag inte kan något annat än att vara polis och stanna kvar i relationen. Vem skulle vilja ha mig som blivit så illa behandlad lönemässigt och arbetstidsmässigt under alla år? Självförtroendet är utnött.

Många är de som sagt att varför lämnar du bara inte denna relationen (jobbet) för något annat, bättre?

Jag har svarat att det är ju ändå ett ganska tryggt jobb, jag älskar ju mina arbetsuppgifter och det är inte så farligt med de smällar man fått. Jag vet ju ändå vad jag har för tillfället och han lovar att bli bättre om jag bara ger honom (arbetsgivaren) chansen att bättra sig.

Nä, nu har jag äntligen sett sanningen och sökt mig utanför myndigheten. Får se vart det leder om det leder till något. Om inte annat så har jag i alla fall vågat ta steget.

/IGV polis, Halmstad."

Texten har tidigare varit publicerad på ett hemligt polisforum på nätet.