Publicerat 2014-06-14 20:30

Jag har någonting att berätta!

Så börjar en tänkvärd text, som Blåljus rekommenderar alla som fått om bakfoten att poliser skulle vara oengagerade, lata eller på annat sätt misantropiska. Skribenten beskriver väldigt väl, vilka kompetenser som krävs för att vara en bra polis, i olika funktioner. Hon berättar även öppet om hur det påverkar att ta hand om andra människors olycka. En from om möjligen fåfäng önskan, vore att politiker, journalister och rent av professorer skulle läsa och förstå!

"Jag är polis och jag har något jag vill berätta för dig.

 

Historien börjar för några år sedan under ett helt vanligt nattpass i oktober. Normalt sett är det ganska lugnt på nätterna under den tiden på året men den här natten var det annorlunda. Våra två bilar hade fullt upp.

Någon gång efter midnatt kom anropet från radion som skulle komma att påverka mig även flera år senare.

 

Anropet gick till kollegorna som precis köpt mat. Dödsfall på en adress precis i närheten. Jag och min kollega svarade att vi kunde ta det.

 

På plats fanns både ambulanspersonal och brandmän från stationen intill. Synen glömmer jag aldrig.

På golvet i vardagsrummet låg en ung man, inte ens trettio år fyllda. Att han var död rådde det ingen tvekan om. Det enda jag såg av honom bakom all sjukvårdspersonal var benen som stack fram. De hade antagit den blå tonade lite glasartade färgen som jag så starkt förknippar med död.

Både ambulans och brandkår arbetade intensivt med HLR och defibrillator. Maskinen pep och stämningen var intensiv. Först kunde jag inte förstå varför de arbetade så intensivt med någon som uppenbarligen var bortom räddning men så hörde jag spädbarnsskrik och en hysterisk gråt ifrån rummet intill.

Arbetet upphörde, maskinen tystnade och ut från rummet kom en ambulanssjukvårdare med allvarlig uppsyn. "Vi lämnar nu".

Kvar stod jag och min kollega ensamma med en hysterisk ung kvinna som just förlorat sin man, ett spädbarn på bara några dagar och en död kropp. En kort stund senare kom även den avlidne mannens föräldrar till lägenheten. De hade några timmar tidigare träffat sin son och ätit tårta och firat den nya familjemedlemmen.

Det var kaos. Vad gör man i det läget? Hur förklarar man att en så ung person plötsligt bara dör? Man ger en kram om det behövs, man försöker trösta och vara en medmänniska och man känner sig otillräcklig.

Politibilen dröjde och vi var kvar hos familjen i flera timmar.

 

Historien kunde ha slutat där om inte familjen hade bott i mitt område och om jag inte hade träffat kvinnan någon vecka senare när jag var ute med hunden. Jag tittade bort, visste inte om jag skulle hälsa. Jag vände mig om när hon passerat och hon gjorde likadant. Hon visste att det var jag som delat hennes värsta stund i livet och jag skämdes över att jag inte sagt något.

Ödet ville att vi skulle träffas igen och den gången tog vi en promenad, pratade, jag fyllde i hennes minnesluckor från natten. Det blev många såna promenader, vi blev vänner.

 

Idag bor hon i en annan stad med en ny familj. Själv har jag också flyttat, är gift och har barn. Trots att det gått flera år sen händelsen kan jag ibland vakna mitt i natten och känna att jag måste se om de jag älskar andas. Ibland kan jag inte somna utan ligger vaken och känner skräck för att inte vakna igen om jag somnar.

 

I yttre tjänst stannade jag inte länge efter detta. 26 dödsfall hann jag med. Det är mycket sorg och olycka på kort tid. Jag har lämnat dödsbud till förtvivlade anhöriga och sett saker som för evigt etsat sig fast på näthinnan.

Idag utreder jag brott. Jag träffar kvinnor som blir slagna av sina män, våldtagna eller utnyttjade.

 

Alla utsatta människor vi poliser möter lämnar avtryck. Avtryck som jag och mina fantastiska kollegor får bära med oss hela livet. Vi kommer när allting runt omkring kollapsat, vi försöker utreda de brott som hamnar på vårt bord. Vi gör det trots att vi kan ha 50 öppna ärenden samtidigt. Någon skriker att vi måste uppnå målen. Målen, målen, målen. För arbetsgivaren är mina utredningar en pinne i statistiken och för mig är det människor som behöver min hjälp. Jag får dock inte de förutsättningar som krävs för att göra ett tillräckligt bra jobb.

 

Jag önskar att alla skyldiga gärningsmän kunde få ett straff men ibland kan man inte bevisa att något hänt hur mycket man än försöker. Man får heller inte glömma bort att det finns en massa människor som faktiskt inte är skyldiga till det de anklagas för. Se lite bakom statistiken och tänk till.

 

Jag oroas av den stundande omorganisationen. Man säger att polisen ska komma närmare medborgarna. Hur ofta brukar en centralisering av en verksamhet innebära just det?

Det ska bli fler poliser på gatorna. Själv undrar jag var de ska komma ifrån? Inte kan väl någon på allvar tro att de chefer som "blir över" kommer sätta sig och åka radiobil igen?

Man strävar efter att få poliser som kan syssla med "allt". Det är en dålig väg att gå eftersom det tar flera år att bli en duktig IG-polis, det kräver dessutom mycket av individen. Att arbeta med ungdomar kräver kunskap och ett brinnande engagemang och att utreda brott är ett hantverk som det tar många år att lära sig. Alla är bra på sitt område, jag är ingen bra IG-polis men jag är en duktig utredare.

 

Man vill även se fler så kallade civila specialister inom polisen. Om man med det menar It-tekniker, ekonomer och liknande så vore det fantastiskt men man menar inte det. Man menar civila specialister på mitt jobb, mitt polisjobb. Vi har många duktiga civila utredare men de saknar bland annat den erfarenhet man får i yttre tjänst. Vi har även en gedigen grund att stå på med vår utbildning i ryggen och helt andra befogenheter än den civila personalen.

Man vill nu ge civila samma befogenheter som polisen och ge dem en "snabbkurs" för att bli poliser. Jag tror att om det blir verklighet är risken stor att politikerna får utvärdera det beslutet när någon har dött i tjänsten för att man fått befogenheter som man inte har rätt utbildning till. Det är ofta i det mest vardagliga som hemskheter händer.

 

Poliser är inte lata, odugliga och maktfullkomliga, de flesta är helt vanliga människor som brinner för sitt yrke och som vill hjälpa och ställa till rätta. Vad vi behöver är en arbetsgivare som ger oss verktyg och struktur för att göra ett ännu bättre jobb.

 

Jag har arbetat i 6 år och tjänar 24 550 kr/mån. Nya kollegor tjänar 21.300kr/mån. RPS tyckte att vi var värda 2 % i löneökning. Jag tycker det är ett hån mot en hel yrkeskår! Jag ställer frågan igen, vad är det värt!?

 

Carina Bäck

Polisassistent Stockholms län

 

Texten är insänd till minst 25 000 för poliser på facebook.

 

Blåljus kommentar: Är månne Carina en av de poliser som en beryktad polisprofessor i märklig samsyn med en bikerorganisation vill ge sparken?