Publicerat 2012-06-07 20:30

INLÄGGET

NEDAN ÄR EN

INSÄNDARE:

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

”Det vi läst senast

bekräftar att jag hade rätt”

Jag har inte skrivit till Blåljus på ett bra tag nu. Trevliga tilldragelser i familjen och annat har tagit sin tid. Dessutom känns det som om det inte går att skriva om ATA/Polis utan att dra till med de tråkiga orden ”vad var det jag sa?” i tid och otid. De är så negativa och inte ett dugg lösningsfokuserade.

Saken är den att jag satt med på Länspolisföreningens årsmöte som hölls en tid efter det att bomben om det nya arbetstidsavtalet briserat 2007. Dåvarande förbundsordförande Jan Karlsen gjorde där sitt första och mig veterligen enda framträdande på ett möte för medlemmarna i Stockholms län i arbetstidsfrågan.

Han orerade om hur unik pensionsuppgörelsen var som vi betalat med förlängd arbetstid och allmänt sämre villkor. Vi hade lyckats få den i allra sista stund – ingen annan efter oss skulle någonsin kunna få något liknande, skröt han. Nu vet vi att våra fackliga kamrater i andra förbund betydligt senare gled in på en räkmacka i precis samma pensionsuppgörelse utan att det kostade dem nästan någonting.

För övrigt – påstod Karlsen – skulle vi inte oroa oss för arbetstidsavtalet. Det skulle justeras tillbaka med lätthet i nästa RALS. Jag skrev efteråt  i en insändare till Blåljus att jag inte trodde på ett ord i fråga om den ”justeringen”. 

Jag menade att om arbetsgivaren lyckats sluta ett avtal som klämde oss på så mycket extra arbetstid och som försämrade våra villkor så mycket så skulle han troligen inte vara så enfaldig att han skulle ge oss något tillbaka i brådrasket. Det var nämligen knappast arbetsgivaren som visat sig enfaldig i uppgörelsen om arbetstiden.

Det vi nu kunnat läsa i senaste Blåljus bekräftar helt och hållet hur rätt jag hade. Och tro inte att jag är det minsta glad för det.  Än i dag bjuder arbetsgivaren inte ens en lillfingersnagel för att förbättra våra arbetstidsvillkor. Och han kommer inte att göra det i det här decenniet, om ens i nästa!

Jag ska nu inte bara klaga utan försöka vara framtidsinriktad och lösningsfokuserad. Vi har ett representantskap i september och där ska förrättas val bland annat till förbundsstyrelsen. I den styrelsen sitter fortfarande ett antal personer kvar som bär på ett direkt ansvar för ATA-uppgörelsen. De lär inte arbeta för en ändring av ATA med någon större entusiasm. Det vore ju att öppet erkänna att de hade fel när de på sin tid höjde arbetstidsavtalet till skyarna och slöt det med arbetsgivaren?

Min önskan och förhoppning är att ni som har nominerings- och rösträtt på representantskapet använder dem på ett sådant sätt att de blir en tydlig hälsning från alla de medlemmar/poliser som ännu idag lider av alla de väldokumenterade,  negativa verkningarna av ATA-uppgörelsen. Jag och mina arbetskamrater hör dit. Vi har talat mycket om det här och är i stora drag helt överens. Vi har inte glömt, lovar eder

Bosse